Sunday 15 January 2017

Högt pris för globala plantager.



Palmoljeuppköpare Jambi, Indonesien
Palmolja har blivit flytande guld, inte bara för stora företag utan även för Indonesiens småbönder som planterar oljepalmen till och med i sina köksträdgårdar. Men den ekonomiska utvecklingen sker till ett högt pris när landskapet förvandlas till en palmoljeplantage och oerhört stora värden försvinner. 

Indonesien, ett land mer än fyra gånger större än Sverige, är i dag världens största producent av palmolja. På mer än 7 miljoner hektar, en yta lika stor som Tjeckien, odlas oljepalm. Vi har länge hört rapporterna om skövlandet av regnskogar som tränger undan ursprungsbefolkning, orangutanger, tigrar och många andra djur och växter. Vi har också hört om hur brännandet av torvmarker släpper ut enorma mängder koldioxid och leder till omfattande smog i städer som Singapore och Kuala Lumpur. Allt detta är utan tvekan dramatiskt, men det landskap som tonar fram när röken har lagt sig är inte mindre skrämmande. Nyss hemkomna från en reportageresa till Sumatra är vi fortfarande lite tagna av den klaustrofobiska känsla som det innebär att mil efter mil enbart se en enda sak – räta rader av oljepalm. 

Palmoljeplantage Riau, Indonesien


Palmolja i Jambiprovinsen, Indonesien


Det är en liknande känsla som man får under en biltur i stora delar av Sveriges skogslandskap, framför allt delar av Norrland. Mitt i naturen visade på parallellen i ett program i början av december där skövlingen av regnskogen på Borneo jämfördes med vad som har hänt de svenska skogarna. Inslaget väckte stark kritik från skogsägare och skogsbolagen som värjde sig för jämförelsen. Lena, Ek, en gång miljöminister och numera ordförande i Södra, kritiserade redaktionen för okunskap. 

Men jämförelsen är i alla högsta grad relevant. Enbart tre procent av Sveriges skogar kan räknas som naturskog som har varit orörd under minst 150 år. Urskogen i Sverige utgör en procent eller mindre. Svenska miljömålet ”levande skogar” kommer inte att nås och Naturvårdsverket anser att det inte går att säga om utvecklingen ens går åt rätt håll.  Det kan jämföras med Indonesien där cirka 40 procent av skogsmarken fortfarande räknas som naturskog och mer än 20 miljoner hektar är skyddad. Även om skyddet ofta är bristfälligt är det ungefär lika stor areal som hela Sveriges skog. Bild från ATL
Markberett kalhygge, Sverige, 



















Det som hänt med de svenska skogarna är det samma som nu händer i Indonesien, en snabb omvandling av naturen till säljbara produkter. I Sveriges fall handlade det om timmer, bränsle och pappersmassa, i Indonesien är det timmer, pappersmassa och palmolja. Det är också samma utveckling som har gett ändlösa fält av soja i Brasilien, soja och majs i USA, vete i Ukraina eller för den delen, raps i Skåne och spannmål på de svenska slätterna. 
Majsodlingar i Mato Grosso, Brasilien

Även om vi alla vet att våra gamla skogar var värdefulla och Indonesiens regnskog, med sin ännu större variation, har ett ännu högre värde, så väger det lätt gentemot värdet av 4 ton palmolja per hektar och år. Trots att regnskogen är ovärderlig för oss, som lunga, som klimatreglerare och som hem för en oerhört rik biologisk mångfald, klarar vårt ekonomiska system inte av att hantera den typen av gemensamma värden. Den kan bara hantera ”produkter” som någon kan tjäna pengar på.


Oavsett var i världen vi befinner oss måste den gemensamma nyttan av naturen väga mycket tyngre än privata vinster, inte minst därför att flera av dessa värden är grunden för våra fortsatta liv. För svensk del finns det ingen anledning att fortsätta delta i förvandlingen av Indonesien till en palmoljeplantage; Sverige kan utan problem återgå till att vara självförsörjande av olja och fett. Men Sverige måste också i grunden förändra sitt eget skogsbruk om skogens alla resurser ska tas till vara. För detta krävs en skogs- och jordbrukspolitisk förändring som gör det möjlig. 

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


5 comments:

Anonymous said...

Tack för en ögonvittnesskildring.

Men vad gäller den svenska skogen så har den nog sällan varit "urskog", utan sedan istiden i huvudsak varit en gles, buskrik betad mark, först av uroxar och vildhästar och sedan bronsåldern i allt högre utsträckning av tamdjur. Läs t.ex. Mårten Sjöbeck, Sten Selander m.fl. Den "storskog" som många av oss ser framför oss (tänk John Bauer) är i högsta grad en planterad skog och en relativt sen företeelse. Förvisso var Tiveden, Kolmården, Holaveden mfl inte så intensivt utnyttjade, men utnyttjades till kolmilor, tjärdalar, timmerskog, ved etc.

Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Det ligger en hel del i det. Det gäller ju också Amazonas och troligen indonesiens regnskogar också, men det blev lite for komplicerat att diskutera det också.

Även om gamla tiders skogar också var "nyttoskogar" i rätt stor utsträckning är det rätt långt ifrån den brutala omvandlingen som skett och sker nu, både i Norrland och i Indonesien.

Anonymous said...

Säkert så - men även den svenska skogen utsätts ju för en romantiserad urskogsvision av urbana sk. naturvänner med väldigt liten förståelse för landskapets historia och vad som format det. Utan denna insikt riskerar vi att tappa mer mångfald än vad olyckliga kalhyggen i Norrland åstadkommer. (och forskningen visar ju faktiskt att skogsfåglarna ÖKAT de senaste 30 åren)

Tyvärr verkar tankarna korskopplas för många och man applicerar en vildmarksromantik även på ett kulturlandskap som det svenska.

Förlåt att jag styrde bort lite från blogginläggets huvudtema...

/Jonas E

Pogust said...

Gunnar, du skriver; "klarar vårt ekonomiska system inte av att hantera den typen av gemensamma värden."

Det var det jag försökte få fram med mitt inlägg i din förra post. Vi är inställda på fortsatt materiell utveckling som största prioritet. Några börjar förstå att oändlig tillväxt är en utopi och att vi måste förändra vårt sätt att se på resurserna. I praktiken betyder det en krympande ekonomi, nåt som ingen politiker vill administrera.

Adam Smiths "invisible hand" har styrt oss flera hundra år nu. En förändring är nog bara möjlig om vi alla inser att vi är en del av biosfären och måste vårda den för vår egen överlevnad. Men i vår skuldsatta Värld där så många är beroende av just tillväxten blir det svårt att få fram det budskapet.

Och visst har du rätt i att våra granplanteringar är lika illa som Tropikernas oljepalmer. Det blir en död öken under träden, mångfalden försvinner. Det är också farligt att satsa på monokulturer då sjukdomar/skadeinsekter kan slå ut hela bestånd.

Gunnar Rundgren said...

Jo att leda en "reträtt" med en krympande ekonomi är en oerhörd utmaning. Det är i det närmaste suicidalt som politik. Det påminner lite om nedmonteringen av Östblocket. Vilken tyvärr hände först när systemet redan börjat krackelera.