Bonden, hönan, ägget och marknaden

Det är verkligen svårt att förstå det svenska lantbrukets vurm för fria marknader samtidigt som man ständigt beklagar sig över resultatet av konkurrensen. Kraven på lika villkor är orealistiska, i grunden inte heller önskvärda och skulle heller inte förändra mycket.

"Ett av de tydligaste exemplen på att marknaden inte fungerar är äggproducenternas situation, där det trots brist inte har lett till tillräckligt höjda avräkningspriser", skriver Lands Lantbruks ledare 24 april som en reaktion på att ägg importeras när det är brist och att det nu finns ”danska, nederländska och ukrainska ägg på butikshyllorna.” Citatet belyser den brist på förståelse för hur marknader fungerar och vad som kännetecknar marknadsekonomi i allmänhet och frihandel i synnerhet.

Varför är det äggbrist i Sverige? Det beror på att den absolut största producenten av ägg, Cedergrens i Mönsterås, har drabbats av salmonella och fått slakta ut sina höns i omgångar. Deras produktion motsvarar ungefär en femtedel av den svenska konsumtionen. Då blir det brist på ägg och handeln importerar. För övrigt så är det det danska företaget Dava Foods A/S som säljer Cedergrens ägg. De äger också 70 procent av aktierna i Sveriges största äggförpackningsindustri, Svenska Lantägg AB. Att de fyller på med danska ägg, eller ägg från varhelst de kan skaffa ägg, när det blir brist i Sverige är väl också precis som en marknad skall fungera. 

UnknownNet Photography, CC BY-SA 2.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0>, via Wikimedia Commons

Att äggproducenterna är i händerna på ett fåtal packerier och att alla i sin tur är utelämnande till ett fåtal köpare är också precis det som händer på en fri marknad, på samma sätt som jag skriver det här på en programvara som säkert finns i mer än hälften av världens datorer och att jag publicerar det på en plattform som ägs av ett den handfull företag som dominerar hela webben. Det är heller inget konstigare än att ett Arla, som förvisso ägs av bönderna, har 70 procent av mejerimarknaden och 15 procent av mejerimarknaden kontrolleras av ett fransk jättebolag, Lactalis, under namnet Skånemejerier. Arla, som ju sedan lång tid är multinationellt, är samtidigt den största importören av mejeriprodukter till Sverige.

Den teoretiska grunden för värdet av frihandel bygger på beskrevs med all tydlighet av Jordbruksverket i uppföljningen av livsmedelsstrategin 2021:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras.”

Men skall inte villkoren vara rättvisa?

Ofta hävdas det från lantbruket sida att man minsann vill ha fria marknader, men att man vill ha rättvisa villkor, vilket brukar betyda att man vill ha samma regler som det finns i andra länder. Men även om det låter rimligt är det inte en hållbar position. För jordbruket börjar viktiga skillnader redan med klimatet och jordförhållanden, sedan följer lönenivåer, arbetsrätt, skatter och olika sektorsspecifika regler för exempelvis miljö och djurskydd. Men även en rad andra förhållanden i samhället påverkar villkoren för egenföretagandet, alltifrån sociala trygghetssystem till om det är individen eller samhället som bekostar utbildning och sjukvård. Så länge det finns olika länder med olika politik kommer villkoren vara olika, det ligger i sakens natur.

Den viktigaste komponenten i EU är den inre marknaden. Det är i första hand på grund av att man vill skapa lika villkor inom EU som EU har börjat reglera miljö, djurskydd och annat. Det är alltså en strävan efter en ”rättvis” marknad som driver mycket av just alla de detaljerade EU-regler som bönderna i sin tur protesterar mot. Men, inte ens inom EU är det möjligt att se till att alla dessa villkor är lika. Det är inte heller önskvärt eftersom förhållandena är olika. Svenska bönder skulle tycka att en del av de miljöregler som finns i Nederländerna och Danmark är alldeles för hårda (Danmark överväger att införa en klimatskatt för lantbruket och deras klimatråd har just föreslagit att en tredjedel av jordbruksmarken skall tas ur drift!). Ja inte ens inom Sverige är det helt lika – det utgår ju exempelvis särskilda jordbruksstöd för jordbruk i de områden där förhållandena, främst klimatet, är svåra. Dessa områden omfattar större delen av Sveriges yta. Samtidigt finns det miljöregler som bara gäller i områden som är nitratkänsliga, vilket är helt rimligt.

En ”fri” marknad, dvs en som är så lite reglerad som möjligt, kommer att leda till att viss svensk produktion slås ut och att annan svensk produktion blir konkurrenskraftig och exporteras. Precis vilken bestäms av en rad olika faktorer. Det är också precis den utveckling som vi kan se sedan Sverige släppte de flesta regleringar på jordbruksområdet i slutet av 1980-talet. Detta kommer att ske alldeles oavsett om miljö- eller djurskyddsregler är identiska eller inte. Även om man i en hypotetisk värld skulle få rättvisa villkor så kommer det inte alls att hindra utslagningen av de jordbruk som inte är konkurrenskraftiga. På samma sätt som de mer effektiva svenska bönderna har slagit ut sina mindre effektiva svenska kollegor trots att de har jobbat enligt samma regler.

Fria marknader är en illusion

Jag hör aldrig de företrädare för lantbruket som talar om fria och rättvisa marknader förespråka att EU skall ta bort de omfattande tullar man har mot andra länder, för att inte tala om alla de tekniska handelshinder som gör det till ett helvete att exportera till EU (jag jobbade under många år med att hjälpa afrikanska småbönder att exportera till EU). När man talar om ”ökad konkurrenskraft” i jordbruket betyder det väldigt ofta att staten skall bekosta olika typer av insatser som exempelvis, exportkrediter, investeringsstöd och forskning förutom de direkta jordbruksstöden på 11 miljarder om året.

I själva verket kännetecknas de flesta marknader av att olika grupper på olika sätt försöker få fördelar på marknaden oavsett om dessa är tekniska, ekonomiska, kulturella eller politiska. Lantbrukets historiskt starka kooperation byggde på insikten att det inte finns några fria och rättvisa marknader, utan att det är genom att kontrollera marknaden som man kan hålla priserna uppe. Men modellen var känslig för förändringar av olika slag. Kombinationen av snabb teknikutveckling, ökad internationell konkurrens, en individualistisk tidsanda och en mycket medveten marknadsliberal politik har försvagat lantbruket kooperativ och samtidigt fått dem att agera som vilka företag som helst (det har skett en liknande utveckling på den konsumentkooperativa sidan).

Ofta pratar man om marknaden som att det är konsumenten som styr (se exempelvis citatet från Jordbruksverket ovan), men de marknader som bönderna agerar på är i första hand två: 1. Marknaden för alla de insatsmedel som lantbruket behöver, utsäde, gödning, diesel, traktorer, mjölkrobotar osv och 2. Marknaden för de jordbruksråvaror som man producerar. Båda marknaderna kännetecknas av ett mycket litet antal företag med marknadsdominans och global konkurrens. Det bönderna får betalt beror i första hand på världsmarknadspriser eller EU-priser och har väldigt litet samband med vad de svenska konsumenterna vill betala. I själva verket kännetecknas lantbrukarnas marknader av att ”konsumenten” lyser med sin frånvaro utom för det fåtal lantbruk som faktiskt säljer sina produkter direkt till konsumenter.

Visst finns det vissa oligopol eller andra företeelser på den svenska och europeiska marknaden som man kan kritisera även utifrån ett marknadsliberalt perspektiv, men på det stora hela fungerar EU:s inre marknad som man kan förvänta sig. Att det inte blivit en ännu kraftigare strukturrationalisering och omfördelning av jordbruksproduktionen inom EU beror på olika politiska insatser att bromsa utvecklingen samt en kvardröjande (eller nyvaknad) kulturell och politisk matnationalism i vissa EU-länder. Att importen från länder utanför EU inte är större beror i första hand på tullar och andra handelshinder. Både de svenska regeringarna (oavsett färg) och det svenska lantbrukets organisationer utmärker sig dock i EU-sammanhang som marknadsfundamentalister som bejakar strukturomvandling och konkurrens.

Min framställning om hur marknaden fungerar betyder inte alls att jag tycker att det är bra, tvärtom jag är sedan många år en kritiker av hur marknader i allmänhet fungerar och i ännu högre grad av tanken på att ”fria marknader” är något att sträva efter. Syftet är att visa att det inte alls är eftersträvansvärt med fria marknader på jordbruksområdet. Vill vi försäkra oss om att det finns en svensk produktion som i stora drag motsvarar svenskarnas konsumtion kan vi helt enkelt inte förlita oss till marknadskrafterna eftersom de arbetar i helt motsatt riktning.

Den främsta indikatorn på att marknaden inte fungerar är inte de svenska äggproducenternas situation utan hönornas situation oavsett om de sitter i en bur i Sverige, Danmark, Ukraina eller Nederländerna. Det är marknaden som drivit äggproduktionen från en småskalig produktion byggt på restflöden som hönorna pickade i sig på gårdarna till dagens industriella modell.

Istället bör lantbruks- och livsmedelspolitiken byggas på helt andra grunder som tar sin utgångspunkt i lantbrukets många viktiga roller som landskapsförvaltare och kulturbärare och som inte ser maten som en vara i första hand, utan som en livsnödvändighet, en mänsklig rättighet och en viktig länk mellan människan och resten av det levande. Först därefter kan man diskutera vilken roll marknader kan eller bör ha, och om global livsmedelshandel är något att bejaka och uppmuntra eller snarare begränsa och kontrollera.