Det moderna jordbruket har kraftigt minskat den biologiska mångfalden. Detta är en effekt av ett alltmer intensivt jordbruk på de bättre jordarna, sammanslagning av fält, igenläggning av diken och borttagandet av allt det som hindrar maskinerna − stenblock, träd, surhål och mycket annat. Samtidigt har den biologiska mångfalden minskat minst lika mycket för att jordbruket har upphört i många bygder och särskilt för att ängs-, hag- och betesmarker har planterats igen eller bara lämnats åt sitt öde (den ursprungliga betydelsen av ordet ödelägga är just detta).
Rävbacken planterades delvis igen på 1930-talet under en tid då staten stimulerade skogsbruket och den första rundan av nedläggning av jordbruket var i full gång. Det underlättades också av det växtföljdsjordbruk som infördes under senare halvan av 1800-talet då alltmer foder odlades på klöverrika vallar på åkermark. Det som inte planterades igen växte igen av sig själv så som marker gör när de inte hävdas av vare sig lie, slåttermaskin eller mular.
År 2013 påbörjas arbetet med restaureringen. Först är det Emil V Nilssons hustru Erica som får fälla de stora träden, medan Emil släpar ris och klyver ved. Grannarna hjälper också till. Lien betyder mycket för arbetet med restaureringen. Det slås, räfsas, hässjas och svettas. Men man får också ta hjälp av kor och hästar för att få ordning på markerna.
Som den botaniker och ekolog han är observerar Emil V Nilsson de förändringar som sker i markerna. Han räknar gullvivor, korskovaller och backsippor och gläds åt upptäckten av ängsskära och en violettkantad guldvinge. När han ser ett svartpälsbi bjuder han in grannarna att fira i backen! Backsipporna, som blommar i dagarna, tar stor plats i berättelsen. De hittade tolv stycken 2013, men 2016 är antalet 47 och 2020 hittar han och Erica 58 plantor.
Rävbacken ingick aldrig i mammutstäppen som man brukar kalla det öppna landskap som präglade stora delar av Europa när inlandsisen drog sig tillbaks. Rävbacken låg fortfarande djupt under vatten när den sista mammuten, uroxen och visenten drog sina sista suckar i Sverige. Det hindrar dock inte att den sedermera blev en plats där just de växter som trivdes på mammutstäppen kan hittas. De betande djuren som kom med människor på 6000-talet blev länken mellan mammutstäppen och det ängsbruk som infördes på stor skala först långt senare. Under lång tid var klimatet tillräckligt varmt i södra delarna av Sverige för att djurens foderbehov kunde täckas av bete året runt, vilket skapade ett öppet landskap. Det var först cirka 500 f.Kr., det vill säga vid järnålderns inträde, som bönderna anses ha börjat med ängsslåtter. Sannolikt tog det ordentlig fart först vid tidig medeltid då också den långa lien börjar användas.
Emil och Erica äger inte Rävbacken utan det är två grannfamiljer som äger en del var. Jag föreställer mig att det måste finnas ett mycket stort mått av förtroende mellan dessa tre familjer för att å ena sidan lägga ned så mycket arbete på mark man inte äger och å andra sidan upplåta sin mark för ett så omfattande projekt som också innebär ett mycket långsiktigt åtagande. Det hade varit intressant om denna sida av projektet hade belysts mer ingående.
Idag finns det mindre än 10 000 hektar äng i Sverige, från att tidigare vara miljoner hektar. Istället är det i stor utsträckning betesmarkerna som upprätthåller den biologiska mångfalden på de tidigare ängarna, som ju samtidigt har sitt ursprung i betesmarker. Det är givetvis inte identiska förhållanden på en äng som en betesmark. På ängarna för man hela tiden bort stora mängder näringsämnen, det är nästan som en sorts gruvdrift där jorden utarmas. Näringsbristen skapar i sin tur väldigt speciella förhållanden, särskilt på torra ängar. Detta gynnar vissa arter. Vid bete återcirkulerar större delen av näringsämnena till marken i form av gödsel och vid bete av får eller kor är det endast tio procent av näringsämnena i betet som omvandlas till ”kött”, dubbelt så mycket (i runda slängar) om det är mjölkkor som betar.
En lärdom man kan dra av Rävbacken är att både naturen och vår användning av landskapet är dynamisk och att det finns väldigt många sätt som samma mark kan brukas eller inte brukas som leder till olika slutresultat. När man talar om restaurering av natur (ett riktigt hett ämne eftersom EU:s naturrrestaureringslag stupat på målsnöret för att bland annat Sverige röstat emot) låter det ofta som att det är självklart vilken natur och vilket skede som man skall restaurera till. Men det är sannerligen sällan självklart och bygger alltid på värderingar av olika slag snarare än på en rent vetenskaplig grund (det kan knappast finnas en vetenskaplig grund för valet av referens).
En annan fråga är hur man skall balansera naturvård och jordbruksproduktion. Restaurering av naturbetesmarker och ängar har just flyttats från Jordbruksverket till Naturvårdsverket. Med tanke på hur Jordbruksverkets hantering av stöd fungerar är det säkert bra – men det ställer samtidigt frågan om det är bra att naturvården skiljs från jordbruket. Det finns samma diskussion i skogsbruket. Det bästa vore trots allt om naturvården kan integreras i det vanliga jordbruket och skogsbruket istället för att ses som en väsensskild aktivitet. Men det är kanske en utopisk tanke?
No comments:
Post a Comment