Var skall fettet komma ifrån?

Vegetabiliska oljor är den snabbast växande delen av den globala kosten. Även om en del äter för mycket fett är det en bristvara på global skala och ökad konsumtion av fett är lika starkt kopplad till ökade inkomster som ökad konsumtion av kött. Därför är det sannolikt att konsumtionen av vegetabilisk olja kommer att fortsätta. 

Samtidigt tillför animalierna en 40 % av fettet i kosten. Denna andel har dock minskat, dels för att konsumtionen av vegetabilisk olja har ökat betydligt snabbare än köttkonsumtionen och dels för att de moderna uppfödningsformerna får fram ett betydligt magrare kött, både därför att konsumenterna har föredragit det och för att det helt enkelt är billigare för uppfödarna att få fram ett kilo muskler än ett kilo fett, vilket också är anledningen till att grisar och kycklingar slaktas vid så ung ålder.

Viktigaste vegetabiliska oljorna 2012/13

Oljeväxt	Andel av produktionen
Oljepalm	40%
Sojabönor	27%
Raps	15%
Solros	9%
Bomullsfrö	3%
Jordnöt	3%
Kokosnöt	2%
Oliver	2%

Källa: USDA FAS 2014, Major Vegetable Oils: World Supply and Distribution.

Så gott som alla vegetabiliska oljor ger en mycket proteinrik restprodukt efter att oljan pressats ur, vilken används som djurfoder. Palmolja ger en rätt liten andel restprodukt och olivoljans rest är mer eller mindre oanvändbar som foder, medan man får cirka två tredjedelar proteinfoder och en tredjedel olja från raps och en lägre andel olja från sojabönor som bara har 18 % fetthalt. 

Om vi tittar på den omfattande sojaodlingen så låter det ofta som att den drivs uteslutande av behovet av foder, men sojaolja är en viktig del av sojaproduktionen, och utgör 27 % av tillförseln av vegetabilisk olja. I själva verket var det oljan som var skälet till sojans expansion efter andra världskriget, men i takt med att odlingen växte fick sojaindustrin och djuruppfödare ett gemensamt intresse att utveckla sojamjölet som foder.

Sojaodlingsekonomi	Sojaolja	Sojamjöl
	18%	81%
Pris per ton $ genomsnitt 2006-2015	904	366
Värde för 1 ton soja (dollar per ton)	162,72	296,46
Procent av intäkter	35%	65%
Priser från Index Mundi

Även om oljan endast utgör 18 % av sojabönan har den ett avsevärt högre pris än sojamjölet; de senaste tio åren har sojaolja betalats med 2,5 högre pris än sojamjölet (se graf nedan). Det betyder att 35 % av intäkterna av sojaodlingen kommer från oljan som huvudsakligen används till human konsumtion (se tabellen ovan) — rätteligen borde också 35 % av miljöbelastningen, inklusive avskogningen hänföras till sojaoljan (men det kan vi diskutera en annan gång). 

Om alla åt en vegansk kost skulle ännu mycket mer vegetabilisk olja att behöva produceras för att kompensera det mycket stora bortfall av fett som animalierna tillför idag (jag pratar alltså globalt här). Det är då frågan om sojaodlingarna nästan kommer att upphöra (utom det som behövs för direkt human konsumtion) eller om de i själva verket skulle behöva utökas ytterligare för att få fram mer olja. Det mest sannolika är nog att palmoljeproduktionen skulle expandera ytterligare eftersom den inte har så mycket foderbiproduktion. Utan djurproduktion som kan betala bra för restprodukterna ökar kostnaderna för de andra oljorna mycket mer än för palmoljan, med undantag för olivolja. Olivolja har å andra sidan en mycket begränsad produktionspotential och är redan mycket dyr – nästan fem gånger så dyr som soja och palmolja. Palmolja är också mycket mer markeffektiv än de andra oljorna, eftersom skörden olja per hektar är helt överlägsen (10 gånger sojan, fem gånger rapsen). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan självfallet använda oliv, raps och solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer kommer kompenseras av palmolja som säljs till någon annan. 

Det är bara om vi bestämmer oss för att odla vår olja själva som vi med viss rätt kan slippa känna ansvar för vad odlingen av soja och palmolja ställer till med. Men det är inte så lätt att utöka rapsodlingarna i Sverige. Däremot har vi en mycket lång tradition av att producera mjölkfett och ister från feta grisar för att täcka vårt fettbehov.

Utöver restprodukterna från de vegetabiliska oljorna blir det också värdefullt foder som restprodukt från framställningen av etanol, öl, bomull (det oljerika fröet) och sockerbetor (melass och betfiber). Detsamma gäller agnar, skal och kli från spannmålsodlingar, det mesta av det används som foder. Även tofun, sojamjölken och havremjölken har restprodukter som ges till grisar. 

Proteinet i alla dessa restprodukter (inklusive oljeväxternasd) motsvarar (globalt) en tredjedel av allt odlat protein och en stor del av detta protein kommer in i den mänskliga födan via animaliska livsmedel.  Därför är det mycket förenklat att titta på allt det som ges till djuren som ”förluster”. Det mesta skulle vara förluster även om vi inte födde upp djur. Den alternativa användningen skulle för det mesta vara energiproduktion eller gödsel, men att elda upp protein kan inte vara rimligt. Det finns en teoretisk möjlighet att några av dessa produkter i framtiden skulle kunna omvandlas direkt till mänsklig föda, men vi är inte där idag.