Veganismens slutliga lösning

Den som följer mig på bloggen och i övrigt vet att jag brukar undvika den etiska diskussionen runt veganismens kärna. Det beror inte på att jag duckar för de etiska spörsmålen, utan mer på att jag väljer mina strider. Jag tar gärna strid med dem som förespråkar veganism som ett mer effektivt eller miljövänligt sätt att föda mänskligheten, eftersom jag anser att det saknar grund. Men lika lite som jag brukar diskutera religion på min blogg  brukar jag diskutera om det är "rätt" att hålla djur eller inte. 

Häromsistens fick jag en e-post från Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland med en artikel som resonerar runt de bärande etiska perspektiven i veganism. Jag tycker det är utmärkt att de som föder upp djur försöker förstå djurrättsaktivisternas argument och gärna tar debatten, snarare än att avfärda dem som fanatiska terrorister.

Jag brukar inte ofta ha gästinlägg på in blogg, men här kommer Stefans artikel.  

Veganismen är på frammarsch i Sverige, inte minst har djurhållningens klimatpåverkan gett en skjuts. De positiva omdömena dominerar i medierna; vem kan försvara djurfabriker, massavlivande av oskyldiga djur och djurhållningens negativa miljöpåverkan, allt detta som veganerna kritiserar. Alla rörelser, oavsett hur rätt de verkar ha, ska dock kunna granskas kritiskt. Veganrörelsens aspirationer på moralisk/etisk överhöghet, att vara de enda verkliga djurvännerna, får varningslampan att blinka – ett kritiskt granskande behövs inte minst av denna anledning.

Först ett tankeexperiment. Anta att det finns en organisation med namnet Människans Rätt, som säger sig verka för mänskliga rättigheter. Organisationen är naturligtvis emot tortyr, dödsstraff, all omänsklig behandling osv. Kort sagt en alldeles utmärkt organisation, som förtjänar trovärdig och stöd. Men om organisationen också har som slutmål att rädda planeten genom att på sikt låta mänskligheten dö ut – inte genom något som helst våld, utan genom en politik som förhindrar/försvårar reproduktion, då skulle nog de flesta människor bli litet fundersamma!

Organisationen Djurens Rätt försvarar djurens rättigheter, dvs. deras rätt till liv och frihet och att de inte ska utsättas för lidande och ”omänsklig” behandling. Allt detta låter också bra, men det finns en dold agenda; alla ”tamdjur” måste bort, endast de fria vilda djuren ska få finnas kvar. Naturligvis talar inte Djurens Rätt uttryckligen om tamdjurens utplåning, utan om att befria dem ur fångenskap, men även de mest inbitna veganerna inser naturligtvis att för våra kor, hästar, får och höns innebär ”friheten” en säker död! De har ju helt enkelt ingen plats i det ”vilda” ekosystemet. Befriade laxar och även minkar, hundar och en del katter klarar kanske friheten, men när veganismen segrat blir nog betande kor, hästar och får lika sällsynta som ullhåriga mammutar!

Enligt veganerna/djurrättsaktivisterna befinner sig lantbrukets tamdjur i en ”förintelseindutri” och då blir ju de vanliga djurskyddsfrågorna av mindre vikt. Trots namnet är därför t ex Djurens Rätt ingen vanlig djurskyddsorganisation. En analogi med de nazistiska utrotningslägren förklarar en del; en människorättsrörelse som bara vill förbättra lägerfångarnas mat, sjukvård och allmänna välbefinnande, men inte reagerade mot massmorden, förlorar ju all trovärdighet.

 Alla försök att diskutera antibiotikaanvändning, ekologisk produktion, närproducerat eller biologisk mångfald imponerar därför inte alls på veganerna. För dem står ”förslavandet” och dödandet helt i fokus! Människan har nämligen, till skillnad mot alla andra arter, inte någon som helst rätt att döda levande varelser för att äta dem. Genom att inte äta djur minskar vi död och lidandet, för till skillnad mot rovdjuren kan vi göra medvetna, ”goda”, val. Det är alltså det som skiljer oss från djuren, nämligen intelligens, självmedvetande och förmåga att känna empati, som ytterst fråntar oss rätten att handla som djur.

 Om detta är inte mycket att säga – det är väl snarat moralisk/etiska spekulationer. Men om slakt av djur ökar lidandet kan verkligen diskuteras. Alla djur dör förr eller senare och det är upp till veganerna att bevisa att döden för de ”fria” vilda djuren verkligen är bättre än avlivandet i slakterierna! Bilder från slakterier är inte trevliga, men resultatet av en vargattack på en fårflock ska inte heller visas för underåriga! Älgar som svälter ihjäl har ingen lätt död och någon hjälp av veterinärer kan vilda djur inte förvänta; jägaren erbjuder utan tvivel det mest smärtfria alternativet!  De vilda djurens ”naturliga” lidande och smärtfulla död skulle aldrig tillåtas av djurskyddsmyndigheterna - om det gällde tamdjur!

 Utifrån ett utilitaristiskt synsätt torde det därför vara helt klart att de flesta tamdjur, som ju slipper rovdjursangrepp, hunger och köld och får behandling vid sjukdomar, har ett bättre liv än sina vilda kamrater. Och troligen gäller detta även, i de flesta fall, det sätt de dör på.

 Lidande orsakat av själva ”fångenskapen” förutsätter för det första ett medvetande hos djuren som knappast existerar och för de andra att tamdjurens naturliga beteenden är oförenliga med ”fångenskap”. Att så inte är fallet visar forskning om domesticeringen; de första fåren, korna och grisarna verkar inte ha tvingats att bli tama, utan de har sökt sig till människans boplatser för att finna föda och skydd. Utvecklandet av liknande symbiotiska förhållande mellan olika arter är förövrigt inte helt ovanliga i naturen.  

 Om alltså lantbruksdjuren sköts väl och ges möjlighet att behålla sina ”naturliga” nedärvda beteenden, vilka naturligvis skiljer sig åtskilligt från deras icke-domesticerade släktingars, så är det svårt att döma ut jordbrukets djurhållning. Den djurskyddslagstiftning vi har bygger på just detta – genom forskning kan vi utröna vilka behov tamdjuren har, och sedan utformar vi djurhållningen så djurens välmåga garanteras.

 Men om djurhållningen helt präglas av industriell stordrift, som i t ex kycklingproduktionen, är risken stor att relationen mellan djur och människa påverkas. Djuren blir bara produktionsfaktorer – den goda symbiosen, ömsesidigheten, riskeras. Vi har lagar som påbjuder att hästar måste ha sällskap av varandra. Kanske ska vi också ha lagar som underlättar kontakt mellan människa och djur genom att begränsa antalet djur per skötare! Gården med ett rimligt antal kor eller får, djur som kan uppfattas som ”personligheter” av bonden, ger troligen de optimala förutsättningarna för en bra djurhållning. ”Djurfabriker” skadar nog människornas relationer och känslor för djuren mer än de skadar djuren själva, men detta är illa nog.

 Veganerna sparar helt klart liv när de avstår från kött. Dock medför detta också att liv som kunnat bli till inte får sin existens; om ingen äter ost och lammkött kommer heller inga kalvar eller lamm att födas.  Om vi, liksom veganerna, anser att våra tamdjurs liv – och död, bara innebär ett enormt, ofattligt, lidande, kan kanske ”utplånandet” av dem som arter försvaras, inte annars!   

Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland

Utöver de perspektiv som Stefan har finns det ett annat resonemang som jag tycker har en hel del vikt. Även om man bara äter vegetabilier kommer man att bidra till att "vilda" djur dödas, fångas, stängs inne eller stängs ute på olika sätt samt får sin mat eller boplats förstörd. Här på gården har vi till exempel en ständig kamp mot harar, rådjur, fåglar m.fl. vilka alla vill äta upp det vi odlar. När man tar upp ny mark för odling dödas djur på olika sätt, direkt och indirekt. När man plöjer, fräser och harvar dödas grodor. sniglar, ormar och möss av olika slag, insekterna skall vi inte tala om. När vi skördar dödas andra djur. Och åkrarna tar mycket livsutrymme från andra djur. Andra delar av den mänskliga civilisationen bidrar också till massutrotning - bilismen, skogsbruket, vattenkraften, vägar, hus, gruvor med mera.

Det finns artiklar som hävdar att det dödas mer djur av odling än de som djurskötseln föder upp och dödar. Jämfört med året-runt betande djur är det sannolikt sant. Men stora delar av världens djur får en viss andel odlat foder; gris och kyckling får huvudsakligen odlat foder när de föds upp i större skala. Om odlingen dödar många djur, så gör ju odlingen av foder det också. Däremot tycker jag att resonemanget är intressant för att det inte längre handlar om det är fel att döda djur eller begränsa deras rörelser eller på andra sätt styra deras liv, utan vi diskuterar då hur mycket, i vilken utsträckning är det OK.

Jag tror att det är den kategoriska inställningen att det alltid är fel att föda upp djur för produktion som är svårsmält för sådana som Stefan och mig.

Samtidigt så är det bra att man tar upp frågan om det är rätt att döda djur eller hålla dem i fångenskap för egen vinning. Det skall ta emot att skicka djur på slakt, det skall ta emot att hugga ned tvåhundraåriga träd, det skall ta emot att reglera en älv, det skall ta emot att dika en våtmark för att odla där och det skall ta emot att skjuta en älg. Att vi känner för andra varelser och annat i naturen är bra och tvingar oss att reflektera.

99 miljoner skäl att ändra jordbrukspolitiken

Djurens rätt har gjort en film från svensk kycklinguppfödning. Jag blir inte upprörd när jag ser den för jag visste redan hur det såg ut, men jag kan förstå att den gör genomsnittstittaren upprörd eller i alla fall bekymrad. Några kycklingar ser ut att må dåligt, andra saknar fjädrar och någon är död. Det är trångt när kycklingarna växer, det får finnas 25 kycklingar per kvadratmeter, de får aldrig gå ut och själva mängden kycklingar är överväldigande. 


Svensk Fågel bemöter kritiken med att hävda att det inte är något negativt för kycklingar att födas upp inomhus. Tvärtom, så är det bra både för kycklingarna och konsumenterna som skyddas från sjukdomar mm. Man anser att ytan är tillräcklig och påtalar att svensk kyckling har mer plats än de har i konkurrentländerna. Man säger att kycklingarna kan se dåliga ut när de byter fjäderdräkt under uppväxten. Man konstaterar att döda djur plockas bort allteftersom. 

Egentligen är det inte någon större skillnad i fakta från de två organisationerna. Det är värderingen som skiljer. Jag håller helt med Djurens Rätt i att kycklingar borde få gå ut, att man föder upp för många kycklingar på en liten yta och att de snabbväxande hybriderna är en styggelse. 

Däremot är det lite "billigt" att visa bilder på djur som ligger döda. Hur man än föder upp kycklingar kommer det att dö en del djur av ett eller annat skäl. Det är heller inte ovanligt att kycklingar äter en död kyckling, och det ser ju ännu värre ut (om du vill se, titta på den här). Det sker också i småskalig produktion.
Läs mer fakta om kycklingproduktionen längre ned.


De krav som Djurens Rätt ställer i sin kampanj är helt rimliga: 

• Kycklingarna får mer utrymme att röra sig på.
• Kycklingar av snabbväxande ras inte används.
• Kycklingarna får berikning (märkvärdigt ordval, sannolikt översättning från engelska, min kommentar) i form av sittpinnar och olika material för sysselsättning.
• Kycklingarna får tillgång till en normal dygnsrytm, dagsljus och bättre belysning.
• Kycklingarna får möjlighet att vistas utomhus.

Men det är klart, svenska uppfödare invänder
- att det inte blir bättre för kycklingarna, och
- att man inte kommer att klara konkurrensen med importen om man skall ytterligare fördyra produktionen. Man har redan striktare regler än konkurrenterna.

Den första invändningen är den man kan vänta sig, men den är inte mer sann för det.

Den andra invändningen har dock mer bäring. Redan idag importeras mycket kyckling som framför allt säljs till restauranger och storkök.  Ekologiska kycklingar som får gå ut, är av långsamväxande ras och har bättre plats, dvs uppfyller de krav som Djurens Rätt ställer (och en del mer) kostar nästan tre gånger så mycket som den svenska konventionella, som i sin tur kostar mer än importen. 

De existerande producenternas anläggningar skulle knappast gå att ställa om, utan man får börja om från början med betydande kapitalförstöring som följd. Detta sammantaget gör att det inte är så enkelt att ställa om kycklingproduktionen. Kycklingproduktionen är den djurhållning som är mest industrialiserad, vilket också är orsaken till att konsumtionen av kyckling har ökat så mycket, både i Sverige och globalt. Tidigare var kyckling lyxmat, inte för inte pratar amerikanerna om Sunday Chicken (lyssna på Dolly Parton sjunga om den här). 

På det stora hela följer både djurhållning och växtodlingen samma logik: linjära flöden, specialisering, större enheter, fokus på lönsamhet och effektivitet, externalisering av kostnader osv.

Grundproblemet är den mördande konkurrensen och kostnadsjakten eller den höga "produktiviteten" med ett annat ord. Detta bejakas av så gott som alla partier, nu senast i den nyligen antagna livsmedelsstrategin som förordar fortsatt "strukturomvandling", vilket på ren svenska betyder att stor skall bli större och små lägga av.

Det måste mer till än konsumentkrav för att förändra kycklingproduktionen.
Visst, det finns en del konsumenter som vårt hushåll. Vi äter bara ekologisk kyckling eller svartslaktad gårdstupp från närområdet, men vi äter inte 20 kg per person och år som genomsnittssvensken utan snarare 5 kg. Men ärligt talat är det nog inte så sannolikt att resten av befolkningen följer vårt exempel. Det är heller inte försvarbart att det är individernas konsumtionsval som styr kycklingarnas välbefinnande. 

Det krävs ett helt systemskifte i livsmedels- jordbruks- och handelspolitik och ett kraftfullt engagemang för lantbrukets villkor från breda folklager.



Lite mer kycklingfakta
På 1930-talet hade nästan alla de 400 000 gårdarna i Sverige en mindre flock höns för ägg, och lika många tuppar föddes upp till slakt. År 2015 fanns cirka 100 uppfödare som har mer än 1000 kycklingplatser. Medelproducenten föder upp cirka 85 000 kycklingar per omgång och producerar 7 omgångar per år, dvs mer än en halv miljon kycklingar.
 
Ofta tillämpar man "delad slakt" vilket innebär att det görs två "utplock" av kyckling per omgång.En femtedel av kycklingarna slaktas ut vid en lägre vikt för att ge plats åt de kvarvarande kycklingarna att växa sig större och sedan slaktas vid en högre vikt. På så sätt kan man nå en högre vikt per kvadratmeter. Produktiviteten i kycklingproduktion uttrycks på lite olika sätt. Den så kallade "foderkvoten" talar om hur många kilo foder som behövs för att producera ett kg kyckling, dvs hur effektiv kyckling är att omvandla foder till kött. I ett examensarbete från lantbruksuniversitetet som samlade in data från sju uppfödare låg foderkvoten på 1,60 kg, total slakt per kvm på 43,96 kg, 23 kycklingar per kvm. Dödligheten var 2,87% och "kassation" vid slakt 1,98 %.
 
Den enorma effektiviteten i kycklinguppfödningen gör att kyckling har mycket små växthusgasutsläpp per kg kött, så låga att till och med de forskare på Chalmers som brukar framföra värdet av vegansk kost säger att man kan kraftigt öka kycklingkonsumtionen så att vi skulle äta mer kött än nu, utan problem. I själva verket har kyckling lägre utsläpp per kg protein än de flesta vegetabiliska proteinkällor. Växthusgasutsläppen ökar kraftigt om kycklingar får gå ut, vara av annan ras och leva längre. Detsamma gäller egentligen den mesta produktion.

I en rapport från Örebro Universitet konstaterar man att: "de viktigaste problemområden som rör djurvälfärd är snabbväxande kycklinghybrider,förekomst av ben-och fotskador, dödlighet i kycklingflockar, transport till slakt och användning av antiparasitära medel." De personer från branschen som intervjuats menade att konsumenter förespråkar och föredrar en god djurvälfärd, men är inte beredda att betala för det.

Ris och ros
👍Det är glädjande att Djurens Rätt återigen tar upp djurskyddsfrågor på ett konstruktivt sätt. Under en lång tid verkade man anse att krav på förbättringar för djuren stred mot det veganska grundbudskapet.
👎 Det är tråkigt att Djurens Rätt ändå inte riktigt förmår att engagera sig i djurskyddet utan att samtidigt använda det som ett argument för vegansk kost. Det är inte riktigt konsekvent att rikta en massa krav till Svensk Fågel och samtidigt säga att det viktigaste man kan göra är att sluta äta kyckling. Det rimliga hade varit att uppmana konsumenterna att köpa ekologisk kyckling som ju uppfyller de krav man ställer.