Att göra mat som man själv vill äta

Vad vi får kvar med regeringens livsmedelsstrategi är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. Som alternativ till det bör vi satsa på lantbruk som blir livskraftiga genom ökat värdeskapande i produktionen, distributionen och konsumtionen.  

Den främsta inriktningen i den så kallade livsmedelsstrategin är att öka konkurrenskraften genom ökad produktivitet och fortsatt strukturomvandling. Det är då ingen ny ”strategi” utan det som kännetecknat jordbrukspolitiken i årtionden. 

Regeringen påstår, helt felaktigt, att åtgärder som höjer produktiviteten skall ge en mer miljövänlig produktion samt öka sysselsättning. Det vanligaste sättet att öka produktiviteten på är att ersätta mänskligt arbete med energi, maskiner, bekämpningsmedel, konstgödsel och mediciner, vilket ökar resursförbrukningen snarare än minskar den. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget karakteriseras just av en ökad resursförbrukning, hårdare press på djuren och minskad biologisk mångfald.

Ökad produktivitet påstås också leda till ökad sysselsättning, vilket helt saknar grund. Tvärtom så är standardmetoden att öka produktiviteten att minska arbetskostnaden. Om ökad produktivitet kombineras med ännu kraftigare ökad produktion kan den självfallet leda till fler sysselsatta, men så ser det inte ut i svenskt jordbruk. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget domineras av kraftigt ökad produktivitet, snabbare än i industrin, ingen eller en måttlig ökning av produktionen och en kraftigt fallande sysselsättning. Antalet arbetade timmar i jordbruksnäringen minskade med 55 procent mellan 1980 och 2013 enligt regeringens egna uppgifter. 

Den fortsatta strukturomvandling som regeringen förespråkar, och vill underlätta genom att låta aktiebolag köpa mark, leder sannerligen inte heller till ökad sysselsättning. De största jordbruksföretagen som brukade hälften av all åkermark i Sverige hade 16 500 årsarbeten medan 44 000 årsarbeten fanns på företagen som brukar den andra hälften av åkermarken.

1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En industrigris som skickas till slakt vid ungefär 6 månaders ålder har ägnats sammanlagt 53 minuters arbetstid från födseln eller knappt trettio sekunder om dagen. Den som har turen att födas upp i småskalig drift ges 11 minuters uppmärksamhet per dag.  Den får också leva betydligt längre. På ekonomisvenska betyder det att den industriella svinskötseln är mer än 50 gånger mer produktiv. Grisen har sannolikt en annan syn på saken. 

Jordbrukets bidrag till BNP minskar också stadigt beroende på obefintligt värdeskapande och långsiktigt fallande priser (se graf). 

Fortsatt effektivisering gör att ett fåtal allt större företag lyckas med att konkurrera på den internationella marknaden. Om de uppnår konkurrenskraft genom att producera på samma sätt som de främsta konkurrenterna – vilket är den linje som LRF förespråkar — försvinner de så kallade svenska mervärdena. Vad vi har kvar är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. 

*

Den del av livsmedelskedjan som skapat fler jobb de senaste årtiondena är restaurangbranschen, och dess produktivitetsutveckling är mycket blygsam jämfört med jordbrukets. I Hagfors kommun finns numera 24 restauranter och caféer, varav sex i pizzasegmentet medan antalet gårdar med mjölkkor har gått från tretton 2003 till endast tre 2013. Men det finns andra sätt att skapa mervärde och sysselsättning i livsmedelskedjan än att göra pizza. 

På gården Torfolk, vid Klarälven strand bedrivs sedan 1977 ett småskaligt ekologiskt jordbruk. Företaget har utvecklat syltproduktion, gårdsbutik och andra former av direktförsäljning av grönsaker, ägg och kött. Företaget hade 36 personer på lönelistan 2015 (många är säsong och deltid förstås), och man köper in en del tjänster. Detta på en gård som redan 1977 ansågs vara alltför liten för att någonsin vara lönsam. 

I fallet Torfolk skapas sysselsättning och lönsamhet genom värdeskapande i produktion och distribution, och genom försäljningsmodeller som bygger på relationer. Det är klart att konkurrens också berör Torfolk, och att man effektiviserar och förbättrar produktiviteten när det behövs, men det är stor skillnad på om man har ”internationell konkurrenskraft” som främsta idé eller ”vi gör mat som vi själva vill äta” som är Torfolks motto. Givetvis kan inte alla jordbruk se ut som Torfolk, det är inte poängen. Men det utgör en motbild till den ensidiga betoningen på internationell konkurrenskraft. 

I det förslag till livsmedelsstrategi som vi lämnat till regering och riksdag formulerar viett alternativ:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”