Priamo, priamo

Den svarta jorden

Jag fortsätter att publicera resminnen från den cykeltur jag tog genom Ukraina från polska gränsen till Krim 2008.

Nova Kachovka 25 november 2008

De sista dagarna har jag korsat stäpp, 400 km från Uman till Gammalsvenskbyn. Priamo betyder rakt fram på ukrainska och det är standardsvaret när jag frågar om vägen. 

Den största skillnaden mellan landskapet här i centrala Ukraina jämfört med de västliga delarna är att fälten är jättelika och avstånden mellan byarna ännu mycket längre. Åkrarna ligger på en platå, och byarna ligger i relativt smala flodraviner, det är alltså inte flodslätter. 

Typiskt landskap

Landskapet är relativt monotont men det har sin egen skönhet, ungefär som havet, himlen och fältens färg varierar även om de flesta fält ligger svarta. Det här är trots allt de berömda tjernozemjordarna (stavas ibland chernozem).    

Gårdarna verkar vara betydligt större här, man ser inga hästar på fälten som i västra Ukraina. Trots detta – eller kanske därför – verkar byarna ännu fattigare här. I många byar ser jag folk som hämtar vatten vid en bybrunn eftersom de saknar rinnande vatten. Intressant nog var det bara män och pojkar som jag sett hämta vatten. Jag ser också färre kyrkor och de som finns är små. Däremot är det gott om monument och konst från sovjettiden. Nästan varje by har ett monument från det stora patriotiska kriget, dvs andra världskriget. 

Pojke hämtar vatten i bybrunnen

Sovjetkonst

 

Sovjetisk lekplats

Klimatet blir långsamt mildare, jag har sett persikor och valnötter och vinodlingar blir också vanligare, tidigare har det bara varit enstaka vinstockar i trädgårdar. På senare tid har jag undvikt de stora vägarna för att slippa trafiken, folk bryr sig inte om cyklister på vägen alls. Men de mindre vägarna har sina sidor. Risken att jag inte hittar någon stans att sova och att det inte finns något att äta ökar kraftigt. Det är svårt nog utefter de större vägarna. Risken att åka vilse ökar med och chansen att man hittar någon som jag förstår och kan få vägbeskrivningar av är ungefär noll. En annan nackdel med de mindre vägarna att vissa är i otroligt dåligt skick. En väg som kan vara markerad som riksväg är en lerväg med halvmeterdjupa diken som körspår.

Jag har med mig ett tält men har inte sovit en enda natt i tält i Ukraina. Det beror främst på att det är öppna åkrar nästan överallt där det inte är en by. Och byarna har nästan bara privata trädgårdar med staket runt. Det är också svårt att fråga någon om lov att sätta upp ett tält när man inte kan språket.  

När jag kom till byn Bratske den 20 november frågade jag om någonstans att äta. Den jag frågade pekade på ett hus utan skylt eller något. När jag knackade på var det en kvinna i morgonrock som öppnade. Jag bad om en soppa, bröd och te, vilket jag fick. Efter ett tag var det tre kvinnor och en flicka som kom in med fler rätter jag inte bett om. En av kvinnorna ringde sin dotter i Tyskland som jag pratade litet blandad tyska och engelska med. Men det var svårt att förstå vad syftet med samtalet var. Jag kände mig lika exotisk som jag gjort i områden i Uganda där få vita synts till. När jag ville betala så vägrade de och sa present, present.  

Stackars cykeln Margareta fick kämpa i leran

Den 23:e november tänkte jag gena till gammelsvenskbyn genom att ta en lantbruksväg på 7km mellan två större vägar. Först var det OK, men sedan övergick vägmaterialet till en väldigt speciell lera som byggde på däcket och sedan fastnade mellan däck och stänkskärm så det blev omöjligt att cykla. Jag hade att välja mellan att leda cykeln 10 meter, rensa däcket och leda den 10 meter igen eller att leda cykeln i den mycket ojämna terrängen bredvid vägen. Delar av sträckan fick jag bära cykel – och packning. Det tog mig två timmar att avverka 7 km.