Utefter vägen och tåg upp i Karpaterna

Någon kanske tycker att det är respektlöst eller okänsligt att publicera gamla resminnen från Ukraina när det pågår fullt krig. Jag kan inte göra något åt kriget. Och jag har ingen intelligent analys av läget. Jag trodde inte att Ryssland skulle invadera eller om de skulle göra det att de skulle göra det i Donetsk och Luhansk bara. Nu vet jag lika litet som någon annan var detta skall sluta (jag tror inte att Putin heller vet det). Kanske kan mina reseberättelser bidra till en liten gnutta av förståelse till hur det är/var i Ukraina innan kriget. Och det kan knappast skada.

11 november 2008.

25 dagar på resa - Totalt är jag uppe i 1314 km cyklad sträcka. Jag har ju åkt några kortare sträckor tåg också. Totalt så har jag suttit på cykeln 83 timmar. De dagar jag cyklat så har det varit mellan 4 och 6,5 timmar, snittfart har varit mellan 14 och 18 km per timme räknat på dagsetapper (det är en oväxlad cykel och jag har skapligt med packning). Maxfart 51 km i timmen. 

Busskur

Ukraina har ett bra kollektivtrafiknät med bussar och tåg, i städer ofta trådbussar och spårvagnar som byggdes upp under sovjettiden. Vissa busshållplatser på landsbygden är fint utsmyckade, särskilt de som ligger vid infarten till en före detta kolchos. Men man ser tyvärr att underhållet släpar efter så det är stor risk att kollektivtrafiken kommer gå samma väg som kollektivjordbruken. Det förekommer också att folk betalar för lift, man vinkar in en bil och åker med, men förväntas betala en summa motsvarande en bussbiljett eller så.  

På landsbygden är det svårt att hitta mat. Men de få och små livsmedelsaffärerna har oftast en samovar med te och så kan man köpa litet bröd och kanske litet skinka. Annars brukar affärerna mest sälja öl och vodka. Även när det finns restauranger är de svåra att hitta, ibland är de i en källare, ibland på femte våningen, sällan finns det någon skylt och aldrig några öppettider. Om man hittar en restaurang kan man ofta få skaplig mat. För den som inte tål att äta lök (det vill säga jag) är Ukraina dock inte rätt land. 

Dnister

Jag har redan korsat Dnister tre gånger. Någon av broarna var rätt läskiga. Det är en vacker flod som flyter i meanderslingor som påminner om Klarälvens övre flöde. Jag är förvånad över att jag aldrig ser någon som är ute och fiskar på floden.  

Fälten har bara blivit större och större, det är som att cykla i ett hav. Det är svårt att förstå situationen för jordbruket här för det är en otrolig blandning av enorma fält och småskalig självförsörjning och man kan se en man stå med en högaffel stå i mitten på ett 500-hektars fält och bygger en hövolm.

Om man dömde efter plastkassarna skulle man tro att folk här var rika som troll och mycket modemedvetna, för var och varannan kasse har Hugo Boss tryck. Men sannolikt har någon köpt in ett enormt restparti för man får hugobosskassar i de flesta små affärer. 

Folks kläder varierar mycket. Man kan se gamla kvinnor i folkdräkter medan männen oftast har kostym eller liknande. Unga har ofta en klädsel som kunde varit i Sverige.

Karpaterna

Jag tog en tågtur från Ivano-Frankovisk upp i den ukrainska delen av bergskedjan Karpaterna. Jag åkte upp till Vorochta där jag stannade över natten. Tåget var väldigt enkelt med träbänkar. Fönstren var så skitiga att man tror att de inte har tvättats sedan vagnen tillverkades, toaletten var i samma klass. Tåget var fullt och folk pratade oupphörligt. När vi kom upp i bergen såg jag solen för första gången sedan jag kom in i Ukraina. Nästa dag tog jag en lång promenad upp i bergen, på vägen tillbaks gick jag in i en kyrka där det pågick ett bröllop. 

Dagen därpå åkte jag till Yaremche och vidare till Kolomija som har ett museum för äggskalsmålning, en ukrainsk specialitet.