дьвів 4 november 2008

Reseminnen från Ukraina 2008, del 3. 

Lite träning behöver ni ju - det står Lviv där uppe!

Nu är jag äntligen i Ukraina efter att ha cyklat igenom Lettland, Litauen och Polen. Min ankomst till Ukraina var inte så stilig. Vädret var så uselt och trafiken på vägen från Tomaszów Lubelski var mycket tät eftersom man koncentrerar all trafik till ett fåtal gränsövergångar, så jag tog en buss över gränsen och bytte sedan till en annan buss i Novojavrovs. Det var en typisk lokalbuss med främst kvinnor som reste med en massa packning. Jag var givetvis ett exotiskt element och det var många diskussioner om denna underliga varelse som hade en cykel på bussen. Men alla var vänliga. Till min förvåning var också gränskontrollen vänlig. Laila, den ansvariga gränspolisen, hjälpte mig att fylla i formuläret med ett leende på läpparna.

Väl på andra sidan gränsen ändrade sig landskapet ganska snabbt. Fälten blev mycket större och man såg färre hus. Trots de stora fälten såg jag fler hästar i arbete än jag sett på hela trippen hittills – och då är det ändå ganska gott om arbetshästar i Polen.

Vägarna i Lviv var en chock. Kampala i Uganda har både bättre vägar och förare än Lviv, men Kampala har inte alls lika mycket trafik och har heller inga spårvagnar och trådbussar. Bilförarna svänger helt oberäkneligt, rött ljus verkar vara ett råd och vägarna är verkligen dåliga (och jag har verkligen sett många dåliga vägar i mitt liv). Spårvagnsspåren är ofta 5-10 centimeter högre än vägen och mycket svåra att korsa. Det var svårt att hitta ett ställe att bo, men till slut hittade jag ett långt över min budget. Planen är att stanna några dagar och bi litet van vid språket, särskilt det kyrilliska alfabetet, vägskyltar osv.

Lviv, som också kallas Lvov (tror det är ryska), Lwów (polska) eller Lemberg (tyska) är en stor stad med en brokig historia. Lviv har i tur och ordning tillhört Kievriket, Kungariket Galizien-Volynien, Kungariket Polen, Polen-Litauen, Habsburgska monarkin, Kejsardömet Österrike, Österrike-Ungern, Västukrainska folkrepubliken, Polen, Sovjetunionen och idag Ukraina. Lviv erövrades tillfälligt och plundrades av svenska trupper år 1656 och 1704, vid det förra tillfället förstördes stadens slott.  Lviv låg i Polen tills efter andra världskriget då Polen helt brutalt “knuffades” många mil i västlig riktning och förlorade stora områden till Sovjetunionen men samtidigt fick delar av Tyskland. Polackerna i området omlokaliserades medan ukrainare flyttade in, den mycket stora judiska befolkningen i Lvis var fördriven eller likviderad.

Café till Masochs ära

Lviv är således en utmärkt punkt om man vill studera hundratals år av historia och om man vill grubbla över vad som är ett folk, en nation och gränser (ännu mer aktuellt nu än när jag skrev detta för 14 år sedan).

Man märker tydligt den centraleuropeiska historien i Lviv, det kunde ha varit i Polen, Tjeckien eller Österrike. En av stadens mer berömda söner och döttrar är Leopold von Sacher Masoch, författaren som ligger bakom uttrycket masochism. Jag gick på en bar i hans anda....En annan kändis är Ludwig von Mises, känd österrikisk ekonom. 

På gatorna ser man gamla kvinnor som spela kort, försäljare av alla de slag och ganska många alkisar. På caféerna är det mest unga kvinnor medan männen sitter i mörka spelhallar eller ölhallar. Väldigt få kan någon engelska, en del äldre pratar litet tyska.

Restaurangerna är en blandning av moderna snabbmatställen, stora sovjetiska kantiner och små chica ställen med fransk eller italiensk mat. Det finns gott om gatumat. Det finns en meny för alla plånböcker. Du kan äta dig mätt på 2 euro och få en öl för 50-60 cent. Nästan inga ställen är öppna innan 10 så antingen äter man ingen frukost här eller så äter man den hemma.

Min vana trogen köpte jag en spårvagnsbiljett och åkte runt i staden – att cykla här är faktiskt helt livsfarligt. På spårvagnen är det en kakafoni av prat, det påminner om att gå på en marknad i Nordafrika, fast här säljer man inget, De har ett intressant system för att betala. Om någon går på bak i spårvagnen så skickas pengarna framåt i de överfulla vagnarna och några minuter senare har en biljett letat sig hela vägen tillbaks, klart imponerande.

Jag besökte den enorma basaren, där man kan finna nästan allt. Man kan se väldigt många äldre som jobbar här. Under sovjettiden var allt billigt, boendet var nästan gratis och maten väldigt billig. Pensionerna var därefter, och det fanns ju ändå inte så mycket att köpa. Men nu räcker inte en pension på 500 kronor i månaden inte långt även om det är billigt. Så de flesta är tvingade att arbeta.

Ukrainarna har hittills varit väldigt hjälpsamma. Jag fick hjälp när jag skulle byta buss. När jag bad hotellet för nål och tråd för att laga en skjorta sydde kvinnan i receptionen den och vägrade ta något betalt. När jag behövde ett verktyg för att fixa en sak på min cykel så ägnade en kille på en verkstad en kvart att hitta verktyget och en kvart till att titta på mig medan jag lagade cykeln (medan hans hund tuggade på mitt ben) och ville heller inte ha något betalt.

Min sista kväll i Lviv ägnade jag åt att prova olika ukrainska viner för fem kronor glaset, vilket de var värda.