Tankar om kontroll

Uppdrag gransknings program har så litet substans att de inte kan vara en orsak att ifrågasätta den ekologiska kontrollen. På det stora hela fungerar den rätt bra efter vad jag kan bedöma.Trots det ger jag min syn på hur kontrollen av ekologisk produktion har utvecklats, och var det eventuellt kan finnas problem i själva systemet.

Uppdrag granskning har haft två program om Kravgodkänd djurhållning. På det stora hela var det första ett riktigt lågvattenmärke. Av den djurhållning man visade och diskuterade i programmet var det flera som inte var Kravgodkända över huvud taget och andra som blivit det efter att de åtgärdat brister. Visst fanns det några fall som hade en substans och där det förefaller som att djurägaren har misskött sina djur, eller i alla fall något djur. Att någon misskött sina djur betyder dock inte med automatik att Krav – eller länsstyrelsen – har misslyckats i sin kontroll. Alla som håller på med kontroll vet att det finns avvikelser. Det är ingen ursäkt för att missförhållanden finns, men det är en illusion att kontroller skall kunna vara heltäckande.

Men i ett fall är faktiskt kontroll heltäckande, och det är att alla djur som slaktas levandebesiktigas av de oberoende veterinärerna på slakteriet. Detta undvek Uppdrag granskning att berätta. Om antalet grava anmärkningar vid denna levandebesiktning inte är större än de få fall UG kunde bestyrka så tycker jag inte att det är en indikation på att kontrollen är misslyckad, snarare tvärtom.

Det hindrar dock inte att djur kan dö av vanvård eller andra orsaker på gårdarna. Det har säkert förekommit i något fall, men UG blandar vilt olika typer av uppgifter. Plötsligt får vi höra att havsörn tagit lamm. Visst är det tråkigt, och i teorin skall djurägarna försöka skydda sina tamdjur från vilda djur. Men det kan ju inte rimligen vara så att lammen skall tvingas till innevistelse för att det finns havsörn i området. Det finns kanske annat man kan göra, vad vet jag, men UG ger verkligen inget bidrag till förståelsen för hur det är att leva med tamdjur där det finns rovdjur, utan ger djurägaren och Krav skulden för havsörnens smak för lamm.

Att man börjar och slutar med ett stall som inte är Kravgodkänt, att man gör en story av att en djurägare (som sannolikt kände sig trakasserad) ringer till polisen, att man låter två inspektörer från Länsstyrelsen intervjuas med ryggen mot kameran på grund av svepande påståenden om ”hotbild”, att man väljer att ta med typiska surbondgubbecitat om ”småflickor”, att man visar bilder på döda djur i snön förstärker bilden av att man faktiskt inte har mycket till case alls. Länstyrelsens inspektörer är inte anonyma när de gör kontroller på gårdarna så de djurägare som eventuellt skulle vara hotfulla (vilket någon säkert kan vara) vet ju ändå vilka dessa är. Djur dör, kalvar dör, smågrisar dör, lamm dör, även vid en fläckfri djurskötsel. Det ser alltid illa ut med döda djur.

Det andra programmet som handlade om slakterier var väldigt tunt som kritik av Krav. Krav har inga extra krav för livsmedelshygien än det som fastställt i svensk lag, och det är därför helt rimligt att Krav inte utför någon egen kontroll av hygienen på slakterierna. Det är svårt att se att man skall göra en striktare bedömning är Livsmedelsverket och domstolarna av vad som är god livsmedelshygien.

Ingen vill att de skall komma skit på köttet eller att det slarvas med hygienen och visst är det bra att hygienen kontrolleras. Precis hur tuff man skall vara är svårt att bedöma för den som inte är insatt i förhållandena. Det är känt att slakterierna har problem av olika slag. Ett är att statusen i slaktaryrket numera är låg och det gör att andelen utländsk arbetskraft i slakterierna är mycket hög. Inte för att det i sig behöver vara ett problem, men om man inte kan språket är det svårt att ta till sig instruktioner och korrigeringar av beteenden. Visst, det finns problem och som alltid är problemen större på några ställen än på andra. Problemen skall åtgärdas. Men de är inte i första hand Kravs problem.

Uppdrag gransknings program har så litet substans att de inte kan vara en orsak att ifrågasätta den ekologiska kontrollen. På det stora hela fungerar den rätt bra efter vad jag kan bedöma.

*

Trots det ger jag min syn på hur kontrollen av ekologisk produktion har utvecklats, och var det eventuellt kan finnas problem i själva systemet. Det följande är i och för sig inget nytt utan sådant jag sagt och skrivit i 15 år.

Fram till mitten av 2000-talet hade Krav egna kontrollanter. Då gjorde man först ett dotterbolag för kontrollen och sedan öppnade man kontrollen för konkurrens. I samma veva skulle EU:s reviderade förordning för ekologiska produkter genomföras och kontrollorganen skulle ackrediteras av Swedac enligt en ISO standard för certifiering. Dessa skeenden var delvis sammankopplade. I mitt tycke har denna utveckling varit negativ för trovärdigheten i kontrollsystemet.

1. Konkurrens i kontroll. Man kan givetvis ha olika åsikter om detta. Om man gillar att det är konkurrens i bilprovning, i sjösäkerhetskontroll (tänk Estonia) och att man tycker det är helt OK att konkurrerande skolor sätter betyg på sina elever så bör man nog tycka att det är i sin ordning med konkurrens i kontrollen för ekologiskt. Jag tycker dock inte det. Det ligger i kundens intresse att kontrollen är billig och så litet besvärlig som möjligt. Båda dessa verkar på ett sätt som inte är gynnsamt för kontroll. I teorin skall den ackreditering som görs vara garanten för att kontrollen inte blir för dålig.
2. Certifiering istället för kontroll. Det finns stora skillnader i kontroll och certifiering som tankesätt och system. Certifiering bygger på att företaget dokumenterar och beskriver sin verksamhet, inklusive att man har interna kontroller och korrigeringsfunktioner. I ett certifieringssystem är det fullt rimligt att ett företag förväntas rapportera att de blivit dömda för brott (en svaghet som UG lyckades fånga). I certifieringsprocessen ligger fokus på dokumentation, checklistor och procedurer. Certifiering är starkt förbunden med kvalitetssäkringssystem och liknande som har spridit sig i många olika verksamheter, både privata och offentliga. Sanningen är att det nästan helt saknas bevis för att den här typen av angreppssätt verkligen levererar kvalitet.* I kontroll ligger fokus på att studera det som faktiskt sker i verkligheten, man spenderar betydligt mer tid i stall och fält än på kontoret för att uttrycka sig enkelt.
3. Ackreditering. Ackreditering är en form av meta-certifiering och bygger i ännu högre grad på formkrav av olika slag. Det är sällan ackrediteringen når ner till det som händer på fält och när den gör det och man hittar något fel så resulterar det nästan alltid i krav på att man skall skriva en ny rutin. När jag själv jobbade med ackreditering blev jag oerhört frustrerad av att vi inte kunde underkänna en organisation där det var uppenbara missförhållanden för de hade ett mycket välutvecklat kvalitetssystem. Istället skulle de skriva nya policydokument som i princip sade att ”vi skall följa de rutiner vi redan har”. Jag har ingen insyn i hur Swedac sköter sin ackreditering (vem har det?) men det jag sett av ackrediteringen av certifieringsorganisationer i andra länder ger mig litet förtroende för ackreditering som system.
4. Ingen helhetssyn. När Krav inte längre sköter kontrollen betyder det att de konkurrerande certifieringsorganisationerna levererar certifieringsbeslut till Krav, men att Krav inte har tillgång till all dokumentation. Det betyder också att bedömningarna ligger hos certifieringsorganisationerna. Men i slutänden är det Krav som får ta ansvar för besluten. Diskussionerna om gårdar eller slakterier som får upprepade förelägganden och fortsätter vara godkända visar just att verkligheten är komplex och inte checklistesvartvit. Det gör att Krav skulle behöva fatta de besluten och inte certifieringsorganisationerna.
5. Insyn, transparens och ansvarstagande. Om man har kritik eller en fråga runt den Krav-godkända produktionen idag finns det ingen man kan fråga. Krav har inte tillgång på information om de som är Krav-godkända. Certifieringsorganisationerna jobbar med konfidentialitet och har vare sig rätt eller lust att serva allmänheten med upplysningar. Detta förstärks ännu mer av den lagstiftning som finns för kontroll av ekologiska produkter som sprider ut ansvaret på certifieringsorganisationer, ackrediteringsorgan, Livsmedelsverket, Jordbruksverket och landets alla kommuner. Mer transparens (kanske publicering av kontrollrapporter) och ett samlat ansvarstagande hos Krav för alla produkter som bär dess märke vore önskvärt.
6. Korskontroll och marknadsbevakning. Min erfarenhet är att de allra flesta allvarligare överträdelser inte upptäcks vid rutinmässig kontroll utan att de upptäcks på grund av tips från någon konkurrent, fd anställd eller liknande.  Men konkurrerande certifieringsorganisationer har inga incitament att följa upp sådant, det har däremot Krav, men Krav har avhänt sig verktygen för att göra det. De största problemen i den ekologiska certifieringen är inte sådant som Uppdrag granskning handlat om utan det är när konventionella produkter säljs som ekologiska. När kontroll är uppdelad på flera konkurrerande certifieringsföretag saknas helt incitament, och formella möjligheter, för att göra korskontoller där man exempelvis jämför ett handelsföretags påstådda inköp av ekologiska produkter med leverantörernas registrerade försäljning. På liknande sätt borde kontrollen ut i affärer och ta produkter med Kravmärke och följa dem bakåt som ett led i kontrollverksamheten. Men det finns inte heller där något ansvar hos certifieringsorganisationerna för denna typ av marknadsbevakning.
7. Färre regler, bättre efterlevnad. Både Krav och samhället har en kraftig tendens till att skapa fler regler, särskilt som svar på skandaler, verkliga eller påhittade (som Uppdrag gransknings). Men det är sällan fler regler som behövs. I de nu aktuella fallen är det inte ens några av Kravs egna regler utan den grundläggande lagstiftningen som möjligen inte har efterlevts. Ju fler regler man tillverkar, desto mindre motiverad blir den som skall följa reglerna att följa alla regler.  Ju fler regler desto mindre tid får den som skall kontrollera, för varje regel. Det är en enkel matematik.
8. Frivilliga system behöver bygga på tillit mellan parterna. Rätten att använda Kravs märke måste i grunden handla om tillit mellan Krav och den som använder märket. Om den tilliten försvinner måste Krav kunna dra in rätten att använda märket. Genom lagstiftningen för ekologiskt har den som vill rätt att få sin produktion godkänd som ekologisk så länge som alla lagar och regler följs. Detta är rimligt för lagstyrd verksamhet, där principen är att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. Det passar dåligt i frivilliga system där man behöver förtjäna sitt förtroende.

 

Jag har jobbat med kontroll, certifiering och ackreditering i en rad olika roller. Jag har bland annat skrivit en manual om certifiering av ekologiskt produktion utgiven av IFOAM, jag var den förste ordföranden för International Organic Accreditation Services, jag har utvärderat verksamheten hos ett stort antal certifieringsorganisationer och hjälpt till att etablera ett tiotal i flera världsdelar samt haft internationella kurser i ekologisk certifiering och kontroll. Det betyder givetvis inte att det jag skriver ovan är rätt och riktigt, men det betyder att jag i alla fall vet vad jag pratar om.

 

*Den politiskt intresserade kan se sambandet mellan detta och trender som avreglering, liberalisering av marknader, marknadisering av offentlig sektor och New Public Management. Den filosofiskt intresserade kan också hitta relevanta perspektiv i Jonna Bornemarks böcker, Horisonten finns alltid kvar och Det omätbaras renässans.