USA- ett föredöme för demokratin?

I samband med Trumphuliganernas stormning av kongressen häromdagen förstärktes kören av lovsånger till den amerikanska demokratin, som på ledarsidor och i TV-soffor hyllas som ett föredöme för ”hela den fria världen”. Svenska Dagbladet ger två hela sidor åt författaren Anne Appelbaum där hon framställer det som om demokratin mer eller mindre är en amerikansk specialitet given till resten av världen.

Anne Appelbaum skriver bland annat: ”Vi [Appelbaum är amerikan] har inrättat statliga ämbetsverk vars uppgift är att tänka ut hur vi kan hjälpa andra länder att inrätta och bevara demokrati. Vi finansierar institutioner som sysslar med samma sak.”

Jovisst har ni det, men det är ju inget unikt för USA, sådant sysslar alla demokratier med. Det som däremot är rätt unikt för USA är i vilken utsträckning man har ägnat sig åt att destabilisera eller helt kasta över ända andra länders regimer.

Anne Appelbaum påstår vidare att ” 1945 valde nationerna i det tidigare naziockuperade Västeuropa att bli demokratier, delvis för att de strävade efter att likna sin befriare.”

I Svenska Dagbladet sägs att Anne Appelbaum är historiker, men man får förvränga historien i trumpklass för att påstå att Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien och Frankrike var odemokratiska innan nazistockupationen och blev demokratier för att Onkel Sam var coolare än Adolf Hitler. Dessa länder införde fria val och rösträtt i ungefär samma takt som USA, utan att begränsa rösträtten för vissa grupper på samma sätt som man gjorde i USA.

Mer i samma klass: ”En mängd olika länder i Asien, Afrika och Sydamerika har också valt att bli demokratier under de senaste årtiondena, delvis för att de ville bli som oss amerikaner”. USA har aktivt stött diktaturer i ett stort antal av dessa länder. Det västenliga kriteriet för amerikanskt stöd är om regimen gynnar amerikanska intressen eller inte. Om de är demokratier, desto bättre, om de inte är det gråter vi krokodiltårar.

Demokrati är knappast en tävling även om det finns rankningar också för det. Utöver USA:s inblandning i andra länder så finns det även en lång historia av odemokratiska företeelser, inom landet. Den omfattande rasdiskrimineringen är ett uppenbart fall, som även hade rättsligt stöd fram till 1960-talet. Förföljelsen av oliktänkande, främst påstådda kommunister, var utbredd under lång tid. Under andra världskriget internerades cirka 120 000 personer bara för att de hade japanskt ursprung. Behandlingen av ursprungsbefolkningen och av afrikanska slavar kan knappast kallas för annat än ett folkmord. Den olagliga interneringen av fångar på Guantanamobasen och CIA:s förhör av folk i andra länder för att undkomma den egna lagstiftningens förbud mot tortyr är nutida exempel. Polisens dödsskjutningar av svarta som fått så stor uppmärksamhet under förra året kan läggas till listan, en grundläggande demokratisk rättighet är trots allt att inte bli dödad av samhällets maktapparat. Just ja, dödsstraffet….

Man kan även ha många synpunkter på hur den amerikanska demokratins centrala institutioner. Att man har en helt exempellöst hög andel av sin befolkning i fängelse är kanske inte i första hand ett demokratiskt problem, men när de (i nästan alla stater) samtidigt förlorar sin rösträtt så är det det. Det stora antalet illegala immigranter (kanske 10 miljoner) är en annan röstlös grupp. Det ständiga manipuleringen av valdistrikten (för att gynna endera partiet) är stötande. Den stora betydelsen av privata donationer till valkampanjerna är problematiskt. Det kraftiga inslaget av personval har vissa fördelar, men minst lika många nackdelar. Den klassiska maktdelningen mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten hyllas av vissa som ett demokratiskt ideal. Det finns anledning att fråga sig om denna maktdelning är idealisk. Helt klart är att när den dömande makten är helt politiserad (i och med att det är presidenten som utser domstolen) som den är i USA är den heller inte den garanti för maktdelning som den kunde vara. Slutligen kan man ha många synpunkter på det märkvärdiga sätt som presidenten väljs via elektorer, vilket gör att det inte alls är säkert att den som får flest röster vinner.

Visst har man haft en hög grad av yttrandefrihet i USA och visst finns det sidor av den amerikanska demokratin som är värda beröm. Det finns givetvis inte EN idealisk form för demokrati utan demokratin som allt annat måste anpassas till den lokala situationen och kulturen. Men det finns inte mycket som gör just USA till ett föredöme för andra länder.

Det är klart att det finns diktatorer i andra länder som gottar sig åt haveriet i Washington vilket Anne Appelbaum skriver och det är synd att de nu kan säga ”vad var det vi sa”. Men det är inte en uppblåst självgodhet som räddar den amerikanske demokratin. I mitt jobb med bistånd under tjugo år så träffade jag väldigt få människor, utom amerikaner, som trodde på den gode amerikanen. När jag skulle göra ett jobb åt det amerikanska biståndet skulle jag få skriva på ett kontrakt som satte munkavle på mig.

I själva verket har större delen av världen sedan länge insett att den amerikanske drömmen är som drömmar är mest – en dröm.