Hägglunds enda tid

Filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life, som nu finns på svenska under titeln Vårt enda liv på svenska har fått ett stort genomslag trots att den är ett socialistiskt manifest. Huvudtesen i boken är att vi bara har ett ändligt liv och vår uppgift är att göra så mycket som möjligt av det livet tillsammans. I detta liv finns det nödvändigt arbete vilket vi skall minska på alla sätt och vis och så finns det andlig verksamhet vilken vi skall öka så mycket det går. Detta kan bara förverkligas i ett samhälle byggt på en demokratisk socialism med kollektivt ägande av produktionsmedlen.

Den första delen av boken ägnas åt att plädera för att vi bara har ett enda liv och att vi är dödliga. Vår uppgift är att leva detta liv fullt ut, med full närvaro och ansvarstagande, något Hägglund kallar för sekulär tro. Termen är medvetet vald med udden riktad mot religiös tro på ett evigt liv, paradiset eller nirvana. Dessa föreställningar gör, enligt Hägglund, att man inte tar ansvar och deltar fullt ut i detta, vårt enda, liv. Han menar att när religiösa förespråkar att vi skall göra gott i detta livet så beror det antingen på att man inte i detta uttrycker en religiös tro utan en sekulär tro eller att man motiverar sina goda handlingar på denna jord med att det är Guds vilja eller befallning, vilket i så fall betyder att de inte ser något egenvärde i de goda handlingarna. När religionen syftar till att vi inte längre skall ha något att kämpa för — att vi skall få evigt liv, vila i frid eller uppnå nirvana – motiverar den sekulära tron just vår ständiga strävan och dagliga kamp.

Eftersom jag själv inte är troende är det inte svårt för mig att ta till mig Hägglunds argumentation i detta. Samtidigt präglas framställningen av att Hägglund verkar något besatt av att bevisa hur fel religionen är. Kan man inte se de religiösa buden om hur man skall bete sig i detta livet som normer för samma sak som Hägglund förespråkar, snarare än dess motsats? Skillnaden mellan att jag, eller Hägglund, säger att det är fel att döda och att vi låter en profet säga det är kanske inte så viktig? Det stör ännu mer att han inte undersöker andra livshållningar. Finns det verkligen inga andra sätt att relatera till livet än Hägglunds dualistiska val? Är min kärlek för min son verkligen helt beroende av att både jag och han är fullt medvetna om livets förgänglighet och att en av oss kan dö när som helst? Hur är det med livsåskådningar som väver in dåtid, nutid och framtid i mindre skarpa kategorier eller som ser människan som en del av naturen på ett helt annat sätt? 

Efter att ha slagit fast att den sekulära tron bör vara grunden för hur vi lever våra liv, går Hägglund över till det andra grundbegreppet i boken, andlig frihet. För att en människa skall vara andligt fri måste hon fråga sig hur hon borde leva sitt liv, inte slösa bort det på meningslösheter — men inte heller på det som är nödvändigt. Tid spelar en stor roll i Hägglunds framställning och det handlar om att ägna så litet tid som möjligt åt det nödvändiga och själsdödande nödvändiga arbetet och så mycket som möjligt åt andlig utveckling. Nödvändigt arbete är sådant vi gör för att hålla oss levande, producera mat, hus, kläder och allt annat vår fysiska kropp behöver. Andlig verksamhet är det som vi betraktar som mål i sig. Vad jag skall göra med min tid är länken mellan sekulär tro och andlig frihet och blir på så sätt den centrala frågan i livet.

Att det nödvändiga på något sätt skulle vara sämre och mindre eftersträvansvärt än något som inte är strikt nödvändigt verkar tas som självklart av Hägglund. Han är dock medveten om att vad som anses fritt arbete kan variera mellan individer. Han säger att även om familjen skaffar en diskmaskin för att minska det nödvändiga arbetet så kanske det finns någon i familjen som gillar att diska, men då är det ju inte längre nödvändigt utan fritt andligt arbete. Men på det stora hela märks det väl vilka typer av aktiviteter som Hägglund anser vara mer andliga och fria; det handlar om intellektuellt, emotionellt och kulturellt arbete. Han betonar på flera ställen att det behövs utbildning för att vi skall kunna utveckla vår andliga frihet. Teknisk utveckling för att ge oss mer tid för det andliga är också centralt. Nödvändigt arbete och tekniken handlar båda två om vår relation till våra direkta behov, den materiella världen och annat liv.

Någonstans verkar Hägglund inse att det nödvändiga och andliga arbetet hänger ihop och i en passus skriver han att om det inte fanns något nödvändigt arbete skulle det heller inte finnas någon fråga om hur vi skulle använda vår tid och därför heller ingen andlighet. Hans inställning till det nödvändiga arbetet påminner därför om hans inställning till döden. Något som man för allt i världen vill undvika men som samtidigt är en förutsättning för att leva ett meningsfullt liv.

Jag har ägnat hela livet åt en blandning av sådant arbete som definitivt kan kallas för nödvändigt, att producera mat, och sådant som är typiskt andligt arbete enligt Hägglund, som att skriva böcker och jobba som konsult. Jag har aldrig känt att det nödvändiga arbetet skulle vara mindre värt eller mindre fritt än det intellektuella arbetet. Tvärtom, jag känner en särskild tillfredsställelse av att det är nödvändigt. En tillfredställelse jag tror jag delar med många andra bönder, busschaufförer och sjuksystrar. Hägglunds resonemang verkar bortse från att någon måste bygga universitetet, hugga träden, göra papper, tillverkar datorer och mjukvara, trycka boken och sälja den för att han skall kunna ägna sig åt den andliga verksamheten att skriva den. Hans syn på teknikens välsignelser är också märkvärdigt enkelspårig. Visst är det så att en del av de problem som orsakats av ny teknik snarare är ett resultat av att den används i (kapitalistiskt) exploaterande profitsyfte snarare än för mänsklighetens bästa. Men en stor del av mänsklighetens materiella framsteg handlar om att använda allt större del av naturens resurser och detta orsakar stora problem alltifrån utrotningen av mammutar till växthuseffekten. Överanvändning av naturresurser, konstgödsel och fossila bränslen kan skapa reella problem även i en socialistisk idealstat.

En orsak till Hägglunds syn på nödvändigt arbete som något ont är sannolikt hans sammanblandning mellan sådant arbete och lönearbete under kapitalismen. Han ansluter till vad han anser är Marx syn på lönearbetet som det enda som skapar mervärde i den kapitalistiska ekonomin. Han menar också att detta gör att det bara är genom att öka mängden lönearbete eller öka exploateringsgraden hos arbetarna som vi kan öka ekonomins storlek och indirekt också välfärden eftersom den är direkt beroende av ekonomins storlek. Genom kopplingen mellan välstånd, ekonomisk tillväxt och exploatering av arbete kommer vi aldrig att få mer tid till den andliga verksamhet som ger livet mening.

Alldeles bortsett från om Hägglund i sin syn på lönearbetet har stöd hos Marx eller inte (något jag varken kan eller vill reda ut), så kan jag konstatera att en mycket stor del av världens nödvändiga arbete görs av självverksamma lantbrukare och andra yrkesgrupper vilka inte lönearbetar. Att de är lika exploaterade i det kapitalistiska systemet som arbetare råder det knappast någon tvekan om. Genom varumarknaden, skuldsättning och konsumtion kan även annan verksamhet än lönearbete bidra till mervärde under kapitalismen. De stora kadrerna av offentligt anställda lönearbetare har gjort kopplingen mellan lönearbetet och kapitalismen mindre tydlig samtidigt som kapitalismen snarare verkar styra mot att mer arbete görs av gigande egenföretagare.

Med det sagt har hans resonemang om att ett grundproblem med kapitalismen är att det att det är lönearbetet som skapar värde ganska högt förklaringsvärde. Särskilt gäller det Hägglunds skarpsynta iakttagelser av hur detta kan förklara varför arbetarrörelsen har på det stora hela accepterat kapitalismens värdeskapande logik och därför inriktat sig på att omfördela det välstånd som den skapar snarare än att ifrågasätta själva strukturen: ”Så länge som vi accepterar det kapitalistiska värdebegreppet kommer socialdemokratiska reformer snarast minska det välstånd som de söker att fördela mer jämlikt”. De senaste årtiondenas expansion av kapitalet och lönearbete till delar av vårt liv som tidigare inte var utsatta för lönearbete (fritid, vård, utbildning) och politikens och demokratins kapitulation inför de globala marknadernas krav är andra följdeffekter av detta.

Hägglund, som Marx, anser att kapitalismen har frigjort folk från tidigare förtryckande strukturer, samt att lönearbetet tydliggjort att var och en äger sin tid och att denna tid har ett värde och att våra liv därför är värdefulla. Att folk värderas efter sitt arbete istället för ras, kön eller härkomst och att de, i teorin i alla fall, är fria att göra vad de vill efter att sirenen förkunnat arbetspassets slut är ett steg åt rätt håll. Samtidigt är just det faktum att värdeskapande bygger på lönearbete det som gör kapitalismen till ett hinder för den andliga friheten. Det egentliga måttet på värde borde vara mängden fri tid som kan ägnas andlig verksamhet och inte mängden arbetad tid.

Att värde i kapitalismen skapas genom exploatering av arbete, direkt eller indirekt, är inte en fråga om värderingar hos oss människor utan är en grundläggande del av det kapitalistiska systemet, en materiell förutsättning, ungefär som att äta mat för människokroppen. Det är just detta förhållande som gör att värde och värderingar sammanfaller i det kapitalistiska samhället och att användningen av arbetets frukter genom konsumtion är en lika nödvändig ingrediens. Värdeskapandet, värderingarna och konsumtionen utgör på så sätt ett självförstärkande system, vilket är en anledning till att kapitalismen har visat sig långt mer resilient än Marx och många andra socialister har förutspått.

Det är svårt att se hur en mänsklig ekonomi skulle se ut där tid för andlig verksamhet har en liknande position av att vara en del av de materiella förutsättningarna, eftersom det definitionsmässigt inte är det. Värderingar som inte har en materiell bas tenderar till att vara svaga. Är det inte vårt gemensamma ansvar och intresse för allt det där nödvändiga, som mat, bostad, sjukvård och solidaritet som är själva kittet i ett samhälle snarare än vår andliga utveckling?  Att det också handlar om rent subjektiva upplevelser – det som är andligt och fritt för mig är inte nödvändigtvis det för dig — gör det hela ännu mindre sannolikt och genomförbart, oavsett hur det icke-kapitalistiska arbetet organiseras.

Även här förefaller Hägglund gå i dikotomifällan, att det han ser som det önskvärda alternativet är det enda alternativet. Frågan är också om alla människor verkligen vill, kan och kommer att leva sitt liv fullt ut på det andligt närvarande och krävande sätt som Hägglund förespråkar. Att det inte nödvändigtvis leder till att man blir lyckligare eller att man behandlar sina medmänniskor bättre visas av det exempel som Hägglund själv för fram, Karl-Ove Knausgårds sekulära bekännelser i Min kamp.

Slutet av boken ägnar Hägglund åt att plädera för en demokratisk socialism som bygger på tre principer: 1) att välstånd mäts av hur mycket fri tid vi har, 2) kollektivt ägande av produktionsmedlen och 3) fördelning av arbete och frukten av arbete enligt principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Den andra och tredje principen ägnar han litet uppmärksamhet och tillför inget särskilt som inte skrivits många gånger tidigare. Även om det verkar osannolikt kan man få intrycket av att Hägglund inte känner till anarkismen och andra former av frihetlig socialism där man kan finna liknande tankar om arbete och meningen med livet, hur produktionen skall organiseras och att distribution av arbetets frukter skall ske ”åt var och en efter behov”, snarare än efter var och ens insatser.

Slutligen, ”vi” spelar en stor roll i boken. Detta sätt att framställa mänsklighetens öde och önskningar med ”vi” antyder att alla människor har gemensamma värderingar och drivkrafter, och att det finns ett gemensamt mänskligt uppdrag. Jag skulle ha önskat att Hägglund hade ägnat mer tid åt den frågan eftersom den är en förutsättning för den demokratiska socialism som Hägglund strävar efter.