Automation - ingen räddning för småbruken

Det finns många skäl till att vara skeptisk till att ny teknik på ett avgörande sätt skulle kunna ge små jordbruk en förbättrad konkurrenssituation, utan det allra mesta talar för att den blir kontinuerligt sämre för varje nytt tekniksprång.

Jag hamnar ofta i diskussioner om teknik. I dessa tar jag oftast rollen som den skeptiske. Det verkar få många att tycka, eller tro, att jag är teknikfientlig. Att vara teknikfientlig är dock ingen rimlig hållning. Att vara människa är att använda teknik. Även om det finns en rad olika åsikter om vad som främst skiljer människor från andra djur är olika former av teknik en stark kandidat. Teknik handlar ju inte bara om stenyxor eller skördetröskor utan också om information. Vår kanske allra viktigaste teknik är språket, som ju tjänat oss väl i årtusenden.

Däremot är det viktigt att kunna se att teknik har en rad andra effekter än bara det som är uppenbart, och att teknik sällan är neutral i förhållande till olika gruppers intressen eller ställning i samhället eller till ekonomiska och sociala förhållanden. Alf Hornborg har utvecklat detta väl i boken Myten om maskinen. Där kritiserar han tanken att maskinernas funktion och logik kan frikopplas från samhället de verkar i. Ofta innebär en mekanisering att någon vinner tid eller rum på någon annans bekostnad. Och är det inte en fattig på andra sidan jordklotet så är det kanske en dyngbagge eller en orangutang. Långt tidigare hade Ivan Illich visat att om man räknade in allt arbete som en genomsnittlig amerikan ägnar åt sin bil, inklusive att tjäna in kostnaderna för den, så färdades hen i ungefär 7 km i timmen. Sedan finns det andra indirekta effekter av teknik som att effektivisering ofta leder till ökad konsumtion och därmed ökad resursförbrukninghttps://tradgardenjorden.blogspot.com/2014/12/hur-okad-effektivitet-leder-till-okad.html istället för tvärtom.

Den icke automatiserad författaren för länge sedan...

Tekniken kan också starkt påverka våra värderingar - vårt sätt att se på människor och naturen. När industrialiseringen slog igenom började lantbruksliteraturen skriva om mjölkproduktionen med liknelser från fabriken och korna blev maskiner som producerade mjölk. De första datorerna beskrevs mest i termer som mekaniska hjärnor, men idag är det våra hjärnor som beskrivs som datorer.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag lite om teknik, vilket föranledde ett antal kommentarer. Det rörde bland annat frågan om automation är positiv för småbönder. Man tänker bland annat på AI-utrustade robotar som rensar ogräs och hackar. En sådan skulle kunna spara avsevärt med arbete för en småbonde.

Men det konstaterandet i sig säger inget om hur det kommer att fungera i stor skala om sådana robotar tar över ogräsrensningen. För att förstå det måste vi förstå de ekonomiska ramarna. Låt oss diskutera hur detta fungerar för småbonden Rannug. Han driver småbruk men har också mindre sidoinkomster för att ha råd att dricka litet gott vin, ta en tur till fjällen och ge presenter till sina barnbarn. Han odlar ekologiska grönsaker på en knapp hektar. Han säljer mest direkt till kund och drar in cirka 300 000 kronor om året. Efter avdrag för alla kostnader har han ungefär 150 000 kronor kvar, vilket motsvarar en lön på ungefär 13 000 i månaden de 8 månaderna han jobbar med odlingarna (han skall ju betala egenavgifter också).  

Rannug sköter det hela själv förutom ogräsrensning där han har två skolungdomar från bygden som jobbar sammanlagt 100 timmar varje försommar, sedan tar han hand om det själv. Sammanlagt lägger man ner 250 timmar på ogräsrensning och hackning.

Han ser en annons för roboten Rentirad som lovar att sköta ogräsrensningen på hans lilla gård till full belåtenhet. Visst kostar den en slant, 200 000 kronor, men han börjar bli trött på ogräsrensandet och knäna värker. Så han lånar pengar, räntefritt, av sin fru som har ett välbetalt jobb, hur skulle de annars överleva? Nu sparar han in 12 000 kronor om året på den rensande skolungdomarna och sparar 150 arbetstimmar av den egna tiden för en kostnad av 40 000 kronor per år (en maskin skrivs normalt sett av på fem år). För att han skall ha samma netto som tidigare så måste han odla mer. Rannug måste alltså bli en större småbonde, vilket ju är den mekanism som gör att mekanisering är intimt förbunden med större skala.

Men låt oss istället tänka oss att roboten bara kostar 60 000 kronor. Då motsvarar de årliga avskrivningarna bara kostnaden för skolungdomarna. Rannug sparar in 150 arbetstimmar, och bygden förlorar 12 000 kronor. Rannug kan ägna de 150 timmarna åt att fiska eller att utveckla sitt företag. Eller?

Diskussionen ovan bygger på att Rannug arbetar på en isolerad marknad som inte förändras. Men sådan är inte verkligheten. Det som händer med robotiseringen är två saker: 1) Ekologisk odling blir mer konkurrenskraftig gentemot konventionell eftersom man slipper höga kostnader för ogräsrensning.  2) priserna för ekologiska produkter sjunker eftersom kostnaderna minskar. 1) är givetvis bra. 2) är däremot dåliga nyheter för Rannug, för när alla ekobönder har ogräsrobotar kommer priserna gå ned till en nivå som motsvarar de minskade kostnaderna och Rannug kommer att tjäna betydligt mindre pengar än tidigare - om han inte använder de 150 timmarna till att odla mer i stället för ledighet. På så sätt blir mekanisering ändå en drivkraft för att odlingen skall bli större.

Det här resonemanget är fortfarande en bra bit ifrån verkligheten. I verkligheten är det nästan alltid mer lönsamt för den som har större odlingar att använda ny teknik. Det är sannolikt att Rannugs Rentirad har överkapacitet för sin odling, dvs den lönar sig mer för den som har en större odling. Det är också sannolikt att serviceavtal, inlärningskostnader och bättre förhandlingsposition mm gör att den som köper 10 Rentirad för att använda på den betydligt större gården har mycket lägre kostnader för robotiseringen per producerad enhet, vilket gör att priserna på marknaden sjunker mer än Rannugs minskade kostnader.

Slutligen är det inte alls sannolikt att roboten Rentirad är så smart och så mångsidig att den klarar av det femtiotal olika grödor som Rannug odlar. Inte heller klarar den av täckodlingen, insådden av gröngödslingsblandningar i rotsellerin eller den där intressanta samodlingen med ringblommor och vitkål som är något av Rannugs signatur. Den envisas med att tolka ringblommorna som ogräs trots tre – dyra – besök av tekniker. Att få maskinen att känna skillnad mellan fyra olika sorters persilja visade sig också omöjligt. Rannug blir alltså tvingad att kraftigt minska antalet grödor och förenkla sitt odlingssystem för att passa maskinens förutsättningar. Detta gör att han förlorar en del kunder som värdesätter hans Mandelmansartade produktion. En del får nu säljas till affärer som bara betalar hälften av det hans gårdskunder gör. Rannug får då ett fattigare odlingssystem och lägre inkomster som ett resultat av robotiseringen. Återigen är utökning av verksamheten botemedlet.

I verkligheten kommer Rannug kanske aldrig att kunna köpa Rentiraden eftersom den kräver 5G uppkoppling för att fungera. 5G nätet kommer inte att nå hela landet. De större bönderna kan bygga gårdsegna nät för sina robotar, men det är verkligen inte realistiskt för Rannug. 

Givetvis är varje innovation unik och har sina för- och nackdelar. I en marknadsekonomi som bygger på konkurrens kan man inte isolera teknikens effekter på hur den fungerar i det enskilda företaget utan man måste också se till hur den påverkar de relativa konkurrensförhållandena. Viss enkel teknik, som en kniv, en skjuthacka, ett skyffeljärn eller en mobiltelefon, är mer eller mindre skalneutrala. Men för mer avancerad och dyrare teknik finns det nästan alltid skalfördelar. Det finns därför väldigt många konkreta skäl till att vara skeptisk till att ny teknik på ett avgörande sätt skulle kunna ge små jordbruk en förbättrad konkurrenssituation, utan det allra mesta talar för att den blir kontinuerligt sämre för varje nytt tekniksprång.

I en annan typ av ekonomi blir givetvis resonemangen annorlunda.