Sunday, 14 February 2021

Ärtor, inget att böna för?

Baljväxter* och särskilt svenska baljväxter är heta. För några dagar sedan kom en studie som visade att utsläppen från svenska torra baljväxter som tillagas hemma kunde släppa ut en åttondel mindre växthusgaser än sådana som transporterats till Italien för att kokas och läggas på tetra. Det påstås ofta att det finns goda förutsättningar för att kraftigt öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion i Sverige (se här, här eller här).

Diskussionen är inte alls ny, även om den tidigare kanske främst gällt att ersätta importerad soja som foder med baljväxter odlade i Sverige. I mitt exemplar av Lantmannens bok från 1950 kan man läsa att man under 10 år försökt få fram sojasorter som kan odlas i Sverige. Man kan läsa samma idag. Så länge jag har varit engagerad i lantbruket, dvs sedan slutat av 1970-talet har frågan om baljväxter återkommit varje decennium. Det har också varit en rad initiativ för att öka odlingen. På det stora hela är det bara när staten har gått in med stimulanser som odlingen ökat. Varje topp i grafen nedan representerar statliga stöd. Under 1800-talet uppgick odlingen av baljväxter i Sverige till 50-60 000 hektar, ungefär detsamma som toppnoteringen 1987. Inte ens under första och andra världskrigen, då importen av oljekraftfoder minskade kraftigt ökade baljväxtodlingen nämnvärt. Som minst var odlingen under 1960-talet.


 Det odlas baljväxter på mellan 30 000 och 40 000 hektar årligen, främst åkerbönor och ärtor. Med en skörd runt 3 ton per hektar betyder det att det produceras cirka 10 kg torra ärtor och bönor per person. Men nästan allt äts av djur. Det är inte av elakhet eller okunskap som svenska bönder odlar och säljer baljväxterna som djurfoder. I princip betalas grödor för humankonsumtion alltid bättre. Men det svårt att få fram kvaliteter som duger till humankonsumtion av de vanliga baljväxterna i större delen av landet. Inte omöjligt, men svårt och väldigt varierande mellan åren.

Min egen primitiva odling av bönor kan tjäna som exempel. Jag kom mig äntligen för att tröska mina bönor idag. Eftersom bönorna inte hinner mogna här i Upplands skogar så rycker jag upp dem med roten och hänger in dem under tak för att torka. När jag nu tröskade dem hade fåglar ätit en fjärdedel, en fjärdedel var så dåligt mogna att de inte släppte i tröskningen, en fjärdedel var mögliga eller dåligt mogna medan en fjärdedel duger att koka och som utsäde nästa år. På bilden ser man en hög med fina barlottobönor och en hög med dåliga samt en hög med fina röda kidneybönor av en kanadensisk sort och en lika stor hög med dåliga. Nu är jag ingen proffsig bönodlare, men jag odlar rätt mycket bönor som skördas färska som en grönsak (brytbönor och vaxbönor) med skapligt resultat. Ärtor kunde jag knappt skörda några alls året som var, för fåglar åt upp sådden - två gånger i rad. 

Fina barlottobönor och kidneybönor i förgrunden.
Det saknas infrastruktur och processindustri för baljväxter i Sverige och trots hypen så har det inte blivit bättre. Den största aktören, Lantmännen, slutar exempelvis ta emot åkerböna och ekologiska ärtor i sina anläggningar 2021 och man säger att det beror på att foderindustrin inte är intresserad av att köpa åkerböna till de marknadspriser som gäller. Det finns också en del tekniska skäl till att foderindustrin inte är så intresserad av baljväxterna.

Att förklara den obetydliga odlingen av baljväxter med bristande infrastruktur är dock att göra det väl lätt för sig. Det finns en hel rad av orsaker till varför odlingen inte ökar, oavsett om vi pratar foder eller humankonsumtion: Baljväxterna är känsliga för sjukdomar och skadegörare. På grund av så kallade växtföljdssjukdomar bör man inte odla ärtor och bönor oftare än vart 7-8 år (lupiner har dock inte samma sjukdomar och kan därför odlas som avbrott mellan ärtor och bönor). Baljväxterna är hårt utsatta för skador av gäss, duvor, tranor, vildsvin, rådjur och hjortar. I stora delar av Sverige är klimatet en begränsning, den typ av vanliga bönor (bruna, kidney, svarta osv) som främst efterfrågas kan man egentligen bara odla i de klimatmässigt bästa delarna av Sverige. Det är stora skördevariationer av baljväxterna. Under torkan 2018 drabbades exempelvis åkerbönorna mer än något annat växtslag. Skördarna av baljväxter har inte utvecklats lika bra som för spannmål.  Odlingen av baljväxter anses av de allra flesta bedömare helt enkelt inte tillräckligt lönsam och som mer riskabel än spannmåls- och vallodling (som ju är huvudgrödorna i svenskt jordbruk). Foderärtor och åkerbönor har legat i botten för lönsamhet (med ren förlust) i svensk odling flera år i rad.[i]

Det är heller inget specifikt svenskt problem, utan dålig lönsamhet jämfört med andra grödor är också det främsta skälet till att odlingen inte ökar inom EU. I den nuvarande CAP-perioden kan proteingrödor (dvs baljväxter för mogen skörd och oljeväxter) räknas som ekologisk fokusareal vilket krävs på alla gårdar med mer än 15 hektar. Utöver det krävs att man odlar fler än en gröda för att få stöd, vilket stimulerar till diversifiering.  Dessa två villkor kallas ”förgröningsstöd”, och ger incitament för att odla annat än spannmål, vilket gör baljväxter och oljeväxter mer intressanta. Sedan 2015 kan medlemsstaterna också ha frivilliga stöd för oljeväxter och baljväxter. 17 medlemsstater valde att införa detta, dock inte Sverige. Tidigare fanns andra stöd för baljväxtodling inom EU. Effekten stöden har varit blygsamma och det är tveksamt om något gett bestående effekter efter att stöden tagits bort.

Det finns skäl att öka produktionen av baljväxter i Sverige så att vi blir självförsörjande. På plussidan finns att baljväxter har naturlig biologisk kvävefixering, vilket gör att de inte behöver gödslas med konstgödselkväve. De är också en bra förfrukt (dvs efterkommande gröda växer bra) för andra grödor som spannmål. Detta gör baljväxterna mer attraktiva i den ekologiska odlingen. Ungefär en fjärdedel av alla baljväxter är redan ekologiskt odlade. Några gårdar, som Fagraslätt, säljer direkt till konsument - väl värt att stödja.

Vi kan också öka humankonsumtionen av baljväxter i Sverige, även om jag inte tycker att man skall överdriva vare sig behovet eller nyttan. Spannmål och potatis kompletterade med mjölkprodukter, ägg eller kött (även i mindre mängd än de nuvarande) räcker gott och väl för vår proteinförsörjning. Inte ens med en fortsatt vegotrend tror jag att man skall räkna med någon explosion av ärt- eller bönkonsumtionen. 

Det är värt att notera att i baljväxternas Mecka, Indien, bidrar baljväxterna likväl inte med mer än 13 % av proteinförsörjningen medan animalier står för mer än 22 % av proteinet och spannmål står för hälften. Indierna äter ungefär 13 kg baljväxter per person och år – förvisso många gånger mer än svenskarna, men likväl bara 28 % av den mängd som rekommenderas i den beryktade Eat-Lancet kosten**.

 

 

* Inlägget handlar om storfröiga baljväxter för mogen skörd. Utöver dessa är också de vanliga foderväxterna klöver (röd, vit och alsikeklöver), lucern och ett flertal mindre vanliga foder och gröngödslingsväxter baljväxter. Dessa odlas på stora arealer.

** Som en extra twist hävdar en nyligen publicerad forskningsartikel att utsläppen från Indiens mat skulle öka med 50% om man tillämpade EAT-Lancetkosten.



[i] Land Lantbruk, Mest lönsamt att odla, nr 45, 30 oktober 2020.

No comments :