Lokala livsmedelsstrategier för hållbar utveckling

Allt fler blir medvetna om att dagens matproduktion och konsumtion måste förändras. Skälen är många och olika aktörer har olika utgångspunkt. Problemen omfattar sociala, kulturella, ekonomiska, ekologiska förhållanden samt etik och hälsa. En del intresserar sig främst för några av frågorna medan andra har kan ställa sig bakom de flesta punkterna av nedanstående problembild:

•           utslagning av det svenska jordbruket, särskilt i vissa regioner
•           utarmning av landsbygden, ekonomiskt, socialt och kulturellt
•           jordbrukets miljöpåverkan i form av övergödning, spridning av naturfrämmande ämnen, påverkan på biologisk mångfald och landskap, djurvälfärd och livsmedelssystemets stora bidrag till växthuseffekten
•           en mycket stor sårbarhet i vår livsmedelsförsörjning, både i primärproduktionen och genom hela livsmedelskedjan
•           hur prisfokusering och andra drivkrafter i livsmedelskedjan leder till ohälsosam kost
•           frikopplingen av vår mat från de landskap, och ekologiska sammanhang vi lever i
•           jordbrukets och matproduktionens stora beroende av fossil energi på alla nivåer, från konstgödsel till globala transporter
•        bristen på fungerande kretslopp mellan stad och land.

Det stora intresset för ett bättre livsmedelssystem märks på marknaden i form av ett ökat intresse för ekologiskt, veganskt, närodlat, rättvisemärkt, småskaligt mm. Det pågår arbete för att öka andelen av t.ex. lokala varor i den vanliga handeln, men det finns också många projekt som söker nya former för produktion, distribution och konsumtion samt initiativ som är av mer politisk karaktär.

Några av de instrument som kan användas.

Vissa initiativ är inriktade på stadsodling, koloniträdgårdar, skolträdgårdar och andra sätt att stärka människors relation till matproduktionen. Andra betonar utveckling av lokal och regional gastronomi och småskalig livsmedelsförädling. Nya former för marknader – exempelvis Bondens Marknad, upphandling av ekologiska och lokala livsmedel, samt direkt samarbete mellan konsumenter och producenter, som lokal andelsmat, har fått stor uppmärksamhet. Skötsel av värdefulla landskap, bevarande av åkermark, kretslopp mellan stad och land (kompostering och biogas från matavfall), ekologiska städer och ekobyar är andra ingångar till en lokal livsmedelsproduktion.

Lokala livsmedelsstrategier för uthållig utveckling

Lokala livsmedelstrategier kan enligt oss vara ett kraftfullt verktyg för att styra samhället mot en mer uthållig utveckling. För att leda dit bör strategierna innefatta mål och åtgärder för lokal produktion, förädling och konsumtion, ökad regional självförsörjning; upprätthållande av kulturlandskapet & skapande av nya kulturlandskap; sysselsättning och bosättning på landsbygden; sammanhang stad och land; mat, energi, folk, avfall och miljövård och biologisk mångfald. Strategierna kan vara ett verktyg för att uppfylla flera av FN:s sjutton ”hållbara utvecklingsmål” vilka nyligen antogs (särskilt mål 2, 6, 7, 8, 9, 11, 12, 13, 14 och 15).

För att bli effektiva behöver strategierna innefatta marknader, regelverk, rådgivning och forskning, företagande och kompetens, social gemenskap, lokala finansiella tjänster och andra ekonomiska instrument samt lokal politik, t.ex. översiktsplaner och policy för användning av åkermark. De kommer sannolikt också innehålla nya eller nygamla samverkansformer.

Det finns en rad förhållanden på nationell nivå och EU-nivå som påverkar, eller begränsar en lokal livsmedelsproduktion, allt ifrån skatter och upphandlingsregler till frihandelsavtal. En lokal livsmedelsstrategi kan försöka göra det bästa av de ramar som finns, men också bidra till att rita om den politiska kartan.

Vad betyder orden?

Lokal kan betyda väldigt olika saker för olika människor och i olika sammanhang. En lokal strategi kan vara för en by, en bygd, en kommun, ett län eller en region. För att få full effekt bör den innefatta en politisk nivå.
Livsmedelsstrategi kan betyda mycket olika saker från att vara begränsad till kostfrågor till att omfatta hela livsmedelssystemet och dess stödjande funktioner. Vi använder termen i denna bredare innebörd. Strategi är att definiera en övergripande målsättningen och hur den skall nås.

Steg på vägen

Vi anser att följande är viktiga steg för att utveckla strategierna:

-             inventering av aktörer, resursflöden och balanser (kr, kg, näringsämnen och energi) för mat och jordbruk, lokalt och regionalt

-             omvärldsanalys, trender samt riskanalys – vilka händelser eller vilken utveckling kan helt ändra förutsättningarna?

-             identifikation av fyrbåkar — de goda exemplen som redan finns lokalt, eller på annat håll

-             mobilisering av medborgare, organisationer och näringsidkare

-             utformande av strategi med mål, process och tydligt politiskt ansvar, integrering i annat planarbete

-             planer på olika nivåer och för olika aktörer

-             uppföljning, utvärdering.

Jordbruksmarkens värden och roll

Jag har just läst en utmärkt skrift från Jordbruksverket, Kommunens möjligheter att bevara och utvevkla jordbruksmarkens värden, författad av Hillevi Eklund och Krister Sernbo på Ekologigruppen. Den riktar sig till kommunerna för att de har en mycket viktig roll med sin möjlighet till fysisk planering i översiktsplaner och detaljplaner. Kommunerna äger också ofta betydande arealer jordbruksmark.

Rapporten skriver att:
"Paradoxalt nog har svenska jordbruksmarker i vår tid inte det ekonomiska värde som gör det självklart att bevara dem för jordbruk. Värdet styrs av en mängd globala och lokala faktorer, till exempel EU:s jordbrukspolitik, den globala marknaden och den kraftiga urbaniseringen. Eftersom vi kan vara säkra på att jordbruksmarken på sikt kommer att vara ovärderlig för oss, behöver vi hitta strategier och åtgärder som bevarar jordbruksmarkerna för framtiden."

Men man går längre än så, rapporten tar ett helhetsgrepp på frågan, och diskuterar jordbruksmarkens betydelse för naturvård, rekreation och landsbygdsutveckling. Särskilt intressant att den diskuterar andra saker kommunerna kan göra utöver planläggning. Man nämner till exempel upphandling av lokal mat och ekologisk mat, att skapa platser för lokala marknader och att främja tätortsnära odlingar samt stadsodling. I egenskap av markägare kan kommunerna styra hur marken används.

Man kan t.ex. kräva att marken odlas ekologiskt. Minst lika viktigt är att den används mångsidigt för att skapa mer mångfald. Göteborgs Stad äger hälften av jordbruksmarken i kommunen, och av den brukas 75 procent ekologiskt. "Stadsnära odling kan bidra med såväl mat som blommande växter för fjärilar, humlor och bin. Vi måste också undvika att exploatera det småskaliga odlingslandskap som vi har kvar." skriver Göteborgs stad. 

Utöver rapportens många goda förslag skulle utvecklingen av lokala livsmedelsstrategier vara ytterligare ett sätt att skapa uthållig utveckling och balans mellan stad och land. Jag återkommer till dem i nästa bloggpost.

En Kaffe Matte, tack!

Det är fler människor som odlar och plockar vårt kaffe än alla de som arbetar i det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans! Hur dyr skulle kaffekoppen vara om de hade samma löner som svenskarna?

Tillsammans med finnarna dricker vi mest kaffe i världen, cirka åtta kilo per person och år.  Omräknat till koppar blir det tre koppar om dagen eller drygt tusen koppar per år. Omräknat till pengar handlar det om en marknad på fem miljarder kronor (i butik, räknar vi priset på caféerna är det mycket mer). Vi importerar kaffe för cirka 4 miljarder årligen, men eftersom vi också exporterar kaffe kan vi anta att det kaffe som säljs för fem miljarder köps för kanske tre miljarder (det skall ju rostas och paketeras i Sverige). Om vi i sin tur räknar med att odlarna får cirka två tredjedelar av världsmarknadspriset och att arbetskostnaderna är ungefär två tredjedelar av odlarnas pris, så betyder det att arbetsersättningen för att odla och skörda vårt kaffe är cirka 1,3 miljarder årligen.

Det uppges allmänt att cirka 20 miljoner människor är engagerade i kaffeodlingarna, som odlare eller som plockare. Och det odlas kaffe på cirka 10 miljoner hektar mark. Sverige importerar ungefär en procent av världens kaffeproduktion, vilket i så fall betyder att 100 000 hektar mark används till att odla svenskarnas kaffe och 200 000 människor arbetar med att odla och plocka det.

Om vi slår ut de 1,3 miljarder som vi betalar för odlarnas och plockarnas arbete på 200 000 personer så blir det 6500 kronor per person och år. I själva verket får nog odlarna avsevärt mycket större del av kakan och plockarna mindre, i alla fall på de stora kaffeodlingarna (se nedan).  

Jag får något lägre siffror om jag räknar på världsproduktionen av kaffe (8,4 miljarder kilo) * odlarpriset (18 kr/kg) / 20 miljoner arbetare = 7 500 kronor per person av vilket kanske två tredjedel kan anses vara för arbete, dvs cirka 5 000 kronor per person och år. Eller om vi vänder på det: odlarna av kaffe skulle behöva få mer än femtio gånger mer betalt för att närma sig svenska årslöner.

Kaffeplockar i Vietnam uppges tjäna så lite som 15 000 dong om dagen, vilket motsvarade 10 kronor per dag. Från Guatemala rapporteras att kaffeplockarna tjänade i genomsnitt 33 kronor om dagen och att de arbetade mer än 46 timmar i veckan. Men den egentliga lönen är mycket sämre för i de flesta fall hjälpte deras barn eller maka dem med skörden utan att få någon lön alls. Om plockarna fick samma löner som svenska arbetare skulle det kosta cirka 2500 kronor att plocka en svensk årskonsumtion. Med liknande påslag i procent i alla led som idag skulle svenskens kaffeköp i affären kosta minst 10 000 kronor om året, i stället för de 500 kronor det kostar idag.

Ett annat sätt att se fakta på är att det är fler människor som odlar och plockar vårt kaffe än alla de som arbetar i det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans!

Vi exploaterar inte bara andra människors arbete utan också deras naturresurser. Den areal som det svenska kaffet odlas på är större än den areal vi själva använder till potatis och ungefär lika stor som den mycket kritiserade sojan för svenskt bruk odlas på, och långt mycket större än den areal som används till att odla palmolja för den svenska marknaden.  

Vattenfotavtryck

Vi hör ofta siffror om hur mycket vatten det går åt för att producera olika produkter, det uppges tex att ett kilo kött förbrukar 14 000 liter vatten. Samma miljöekonomer som räknat ut det har beräknat att det går åt 140 liter vatten för varje kaffekopp vi dricker. Vår kaffekonsumtion motsvarar då 140 000 liter vatten per person och år. Det motsvarar då 10 kg nötkött (eller 700 kg morötter!), men medan köttet innehåller värdefullt protein och energi innehåller kaffe i stort sett ingenting.

Njut av koppen, brorsan. Men kom ihåg att det är mycket ojämlika maktförhållanden som gör att du kan njuta av den.

Data:

Det mesta data ovan kommer från Naturskyddsföreningens kampanjunderlag Vem betalar priset för ditt kaffe? som jag deltog i att ta fram underlag till.

Det är svårt att räkna på det här. Odlarpriserna varierar mycket både mellan länder, beroende på kvalitetet och mellan olika år. Och “odlarpriset” är inte alltid det pris som odlarna får, utan ibland det pris som ett exporterande handelsföretag får. Statistiken över antalet person som arbetar i kaffenäringen är ofullständigt, särskilt i de länder där småbönder står för större delen av produktionen. Jag har själv arbetat med småbönder som odlar kaffe. Även om kaffet har varit den viktigaste grödan är det svårt att säga hur mycket arbete som läggs ned på odlingen. Många småbönder har småjobb vid sidan av. Och även småbönder kan anställa en behövande kusin i plockningen, och kusinen tar med sina barn och systerns barn i odlingen. International Coffee Organization anger att 20 miljoner människor är engagerade i kaffeodling och plockning.  I Afrika beräknas cirka 10 miljoner bönder odla kaffe, 4 miljoner i Asien, en halv miljon i Centralamerika och en och en halv miljon i Sydamerika. Cirka 3 miljoner lantarbetare arbetar i kaffesektorn, varav de allra flesta i Central och Sydamerika. Det är sannolikt att inte alla de tjugo miljonerna jobbar heltid, men motsvarande uträkningar om hur lång tid det tar att plocka kaffe stöder att det i stora drag är så här många människor engagerade. Plockarna är ofta säsongsarbetare, men de flyttar sig mellan olika regioner allteftersom kaffet mognar och arbetar därför en stor del av året.  

En skicklig plockare i en kommersiell odling kan plocka hundra kilo kaffebär om dagen vilket motsvarar ungefär femton kilo rostat kaffe. Det tar alltså drygt en halv dag att plocka genomsnittssvenskens årskonsumtion av kaffe. I sämre skötta odlingar där buskarna ger låg skörd,

kan plockningen ta betydligt längre tid, mer än en dag.

Sen måste man hela tiden hålla tungan rätt i munnen när det gäller priset, är det för de råa bären, för de torkade bönorna eller för rostat kaffe? Det sker ju arbete och omvandlingsförluster i alla led (t.ex så blir ett ton gröna bönor cirka 850 kg rostat kaffe).

Siffrorna och mina uträkningar skall tas med en nypa kaffe, de kan säkert vara 25% fel, men det spelar egentligen inte så stor roll, eller hur?

En annan — viktigare — invändning är att om arbetslönerna var femtio gånger högre skulle 1) kaffekonsumtionen minska drastiskt och/eller 2) odlingarna skulle rationaliseras på samma sätt som vi har mekaniserat vårt jordbruk. Skuggkaffeodlingar på branta sluttningar skulle slås ut och monokulturer på öppna fält skulle ta över produktionen eftersom det är där man kan mekanisera skörd och andra odlingsåtgärder som beskärning. Dvs det är ett helt orealistiskt scenario att kaffeodlingen skulle se ut som den gör med kraftigt höjda priser. 

Men det tar inte bort värdet av att tänka tanken ”om…”

Trädgården Jorden nu som ebok

Nu kan man köpa boken Trädgården Jorden som e-bok på Kindle. Kindle ebok

"Det gör hans bok unik och faktiskt ganska imponerande"
Trädgården Jorden "är grundlig, den börjar med jägare och samlare och arbetar sig målmedvetet framåt för att sluta med betraktelser om framtiden. Den tar helhetsgrepp, diskuterar kapitalismens vara eller icke vara (både- och, anser Rundgren), utreder orsakerna till varför människan på samma gång är mirakulöst skapande och förbluffande kortsiktig och föröder naturens kapital." skrev Sverker Sörlin i sin recension UNT. Läs mer om boken här. 

Den går också att köpa i inbundet format
Bokus: , 172:-, Adlibris, 174:-, CDON, 169:-, Ord och Bok, 182;-


eller beställ den direkt från mig, Du får 336 sidor späckad läsning, och djärva tankar i inbundet format för 180 kronor inklusive moms och frakt. Eller köp två för 300 kronor. Beställ från gunnar@grolink.se

Boken finns också översatt till engelska och thailändska.

Till den sista droppen

Det är inte bara i Sverige man pratar om mjölkkris. Läs artikel om England här.  Den visar väl att mjölkkrisen är resultat av ett system och inte handlar om ett enskilt elakt företag (Arla), eller att bönderna är ineffektiva. I det nya frihandelsavtalet för stillahavsområdet vägrade Canada att ge efter på att de måste få fortsätta kontrollera mjölkproduktionen, priset och importen, även om de måste öppna sin marknad till viss del (läs mer). Läste i Land att USA inför smörtullar på 2 dollar per kg för att skydda sin produktion. Inte ens i landet med kobesättningar med 40 000 kor fungerar det att konkurrera på världsmarknaden (hittar ingen källa på nätet). Och Nya Zeelands världsledande mjölkindustri går på knäna, och det drabbar hela ekonomin.

Det är intressant att läsa deras analys av varför världsmarknadspriserna rasar. De skyller det på att EUs producenter försöker hitta nya marknader eftersom Ryssland stängt sin marknad och att grekkrisen har gjort att Euron fallit kraftigt vilket sänkt priserna globalt. USA:s jordbruksdepartement gör samma analys. Det är ju just det som kännetecknar världsmarknaden; att rätt små händelser får enorma konsekvenser. Exporten till Ryssland motsvarade trots allt bara 2 procent av EUs mjölkproduktion. 

När skall politikerna inse att det är i den fria handeln och konkurrensen där en stor del av problemet ligger? Och när skall de som redan har insett det våga SÄGA det?

Det är rätt många som har förstått, men de är rädda för att bli marginaliserade eftersom det är en odiskutabel sanning i Sverige att fri handel alltid är bra, och gynnar landet. Därför satsar man nu på att "öka exporten" som räddning för jordbruket. Men det kommer bara öka exponeringen av jordbruket på världsmarknaden, öka konkurrensen, öka importen och öka omvandlingstakten (läs nedläggningen) av svenskt jordbruk.  Det finns självklart en massa andra, och snabbare, åtgärder man behöver sätta in för att "rädda" den svenska mjölken, men om man inte har gjort den grundläggande analysen om var problemens ursprung är så riskerar man att ge fel sorts stöd. Och det som är kortsiktigt vettigt - att öka effektiviteten för att kunna producera billigare - är trots allt inget som löser det underliggande problemet, eftersom alla konkurrenter gör detsamma.

Jordbrukets kostnader är mycket större än matens pris

En ny rapport från FN beräknar att matproduktionen orsakar kostnader på natur och hälsa som är avsevärt större än matens pris. Veteproduktion i Tyskland har nästan nio gånger högre externa kostnader än vetes pris och nötköttsuppfödning i Venezuela orsakar kostnader tolv gånger det som bonden får betalt.. Det visar tydligt att marknaden för jordbrukprodukter inte fungerar för att styra jordbruket i rätt riktning. De totala kostnaderna för matproduktionen skulle bli lägre om vi lade om jordbruket till ekologisk produktion och liknande.

En rapport från FN:s jordbruksorganisation FAO som nyligen publicerats, Natural Capital Impacts in Agriculture (ung. Inverkan på naturkapitalet av jordbruk) har försökt uppskatta hur stora externa kostnader (”externaliteter” kallar ekonomer det) dessa skador orsakar. Det handlar om de skador på miljö, hälsa, klimat som jordbruksproduktionen leder till. Skador som betalas av framtida generationer, samhället i stort, människor i andra länder, bönder och lantarbetare. Kostnaderna för dessa skador finns inte med i priset i kassan när vi köper mat.

FAO har studerat hur fyra viktiga grödor, majs sojabönor, vete och ris samt nötkött, mjölk, fläsk och fjäderfä (kyckling) påverkar naturen och de för oss livsviktiga ekosystemtjänsterna, samt människors hälsa. Genom valet av grödor och produkterna omfattas stommen av det globala livsmedelssystemet och mänsklighetens huvudsakliga försörjning av kalorier och en ännu högre andel av proteinet.

De fyra grödorna orsakade kostnader på naturkapitalet (1,15 triljoner dollar) som var 1,7 gånger högre än produktionsvärdet, dvs priset på dessa grödor borde egentligen vara 2,7 gånger högre än det är idag. För de fyra animalieprodukterna var de externa kostnaderna 1,34 gånger högre än produktionsvärdet.

Användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, föroreningar, utsläpp av växthusgaser och omvandling av andra värdefulla ekosystem till jordbruksmark orsakar alla stora kostnader. Rapporten redovisar också ett antal fallstudier om hur bättre metoder, som ekologiskt jordbruk, kan kraftigt minska dessa kostnader. Om man tittar på data för produktionen av de olika grödorna och produkterna per land ser man mycket stora skillnader. Det beror dels på att produktionssätten skiljer sig mycket, men ännu mer därför att värderingen skiljer sig. Så beräknas kostnaden för en viss vattenförorening vara mycket högre i länder med brist på vatten. Kostnaderna för användandet av ett kemiskt bekämpningsmedel kan vara fyrtio gånger högre i ett land än ett annat och kostnaden för övergödning med ett ton fosfat varierar från 0 kronor till 818 000 dollar(!). Däremot har kostnaderna för växthusgasutsläpp givits samma värde (115 dollar per ton) för alla länder eftersom växthusgasutsläpp är ett globalt problem.

Veteproduktion i Tyskland är den odling produktion som har högst externa kostnader i förhållande till varans pris, nästan nio gånger högre. Om vi tittar på externa kostnader uttryckt i relation till varans pris är värstingarna i de olika kategorierna:

Majs i Frankrike (588%) och Brasilien (382%)

Ris i Bangladesh (496%) och Vietnam (402%)

Sojabönor i Brasilien (305%)

Vete i Tyskland (893%) och Frankrike (525%)

Nötköttsproduktion i Venezuela (1237%), Brasilien (1183%) och Mexico (803%)

Mjölkproduktion i Iran (282%)

Fläskproduktion i Nederländerna (459%) och Danmark (380%)

Även om man säker kan ifrågasätta detaljerna i de här siffrorna (FAO är tydliga med att de siffror som finns i rapporten inte kan tas som exakt vetenskap utan snarare indikationer av vilken storleksordning vi pratar om), så leder rapporten, bland annat, till slutsatsen att det är en helt orealistisk väg att gå att försöka ta in (”internalisera” på ekonomiska) dessa kostnader i varornas pris. Det skulle kräva samhälleliga ingripande i en halv miljard jordbrukares verksamhet på ett sätt som skulle få planekonomi att framstå som en liberalvästanfläkt. Det skulle också få effekten att t.ex. veteodling skulle helt upphöra i Tyskland och Frankrike för att det skulle vara mycket billigare att importera från Ryssland, Kina, Kazakstan, USA eller Australien.

FAO rapporten redovisar också fallstudier som visar att en övergång till ekologisk produktion och andra miljövänliga produktionsformer skulle kunna avsevärt minska skadorna på naturen och människors hälsa. Ekologisk produktion är helt enkelt billigare.

Låt mig för ordningens skull säga att jag egentligen inte är förtjust i begreppet naturkapital, eftersom det försöker uttrycka naturens värde i en form av penningvärde, på samma sätt som begreppet ekosytemtjänster. Jag utvecklar varför jag tycker illa om begreppen i mina böcker, Trädgården Jorden och Global Eating Disorder, samt i några blogginlägg (t.ex, det här:Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder). Trots begreppens nackdelar så har de också fördelen att de är enkla att kommunicera. Utöver de principiella invändningarna mot att värdera naturen är det givetvis stora problem med metodik och data för att göra värderingarna.

När boskapsuppfödning är det mest uthålliga sättet att sköta ett landskap

Typisk måltid (för en besökare)

”Du skulle vara en ekonomisk make”, säger Doljinsuren, och skrattar när jag avböjer ännu en portion kött med motivet att jag åt så mycket dagen innan.

Mongolerna äter kopiösa mängder animalier; herdefamiljer nästan 200 kilo kött och närmare 800 kilo mjölkprodukter per person och år. Eftersom de också är mycket gästfria är jag proppmätt efter ett par dagars besök hos dem. En typisk måltid har bestått av ett kilo kött per person, nudlar som kokats tillsammans med köttet, torkad färskost, het mjölk med vatten, lite potatis, samt kanske någon grönsak. Just den här tiden, från juli till oktober får man också airag, jäst stomjölk som innehåller avsevärda mängder alkohol.

Jag fick sova ensam i den helt nya jurtan, de är mycket gästfria i Mongoliet

Den här natten sover vi hos Doljinsuren och hennes man Yunden, ett helt vanligt herdepar trodde jag. Men det där med ”helt vanlig” är nog lika sällsynt i Mongoliet som hemma. Doljinsuren och Yunden visar sig ha vuxit upp som nomader men sedan jobbat i stan större delen av sina liv, hon som sömmerska och han som chaufför. När det var dags för Yunden att pensionera sig för sju år sedan köpte de kor, getter och får.


”Det var väldigt hårt de första åren, men nu skulle vi aldrig vilja göra något annat”, berättar Doljinsuren, och Yunden instämmer. Han visar sig också vara schaman, en person som står i kontakt med andar och naturens väsen. Men det betyder inte att han är klädd i björnhuvud och fjädrar. Nej han bär keps, kamoflagebyxor och gummistövlar, och under fleecejackan har han en tröja från Marc O’Polo.


På morgonen går Doljinsuren för att mjölka de 20 korna. Kalvarna hålls skilda från sina mammor under natten så att det ska finnas något att mjölka. Men mycket blir det inte, bara en dryg liter per ko. I takt med att Doljinsuren mjölkar hettar Yunden upp mjölken och slevar om och om igen ner den, ännu sjudande, i en wokliknande panna. Den ska sedan stå och skikta sig så att han kan skumma av täcket av koagulerad grädde, urum, Mongoliets version av smör.

Doljinsurens och Yundens barnbarn som hälsar på under sommarlovet

Schamanismen har fortfarande en stark ställning i Mongoliet

Familjen flyttar sin jurta (ger heter det på mongolska), en sorts tält av filtad ull, och sitt hushåll under de olika säsongerna, allt för att ge boskapen så bra bete som möjligt. I årtusenden har mongolerna levt med kor, yakar, hästar, kameler, får och getter vilka givit mat, kläder, värme, hus och ljus. I år finns det nästan60 miljoner djur på bara knappa tre miljoner människor. Det är ett hårt liv, för både människor och djur. Under vintern tappar djuren upp till en fjärdedel av sin vikt och det händer att många svälter ihjäl. Trots det är detta ett mer uthålligt sätt att överleva, än att försöka odla här i ett av världens kallaste och torraste länder. Men det är ännu mycket enklare att bryta kol och guld och sälja till Kina för att köpa mat, något som nu sker i stor skala. Enorma slagghögar ersätter den böljande stäppen som bilden av Mongoliet.

Ovanstående artikel fanns (i nästan samma form) i Ekolådans veckobrev