Den galopperande ökningen av grönsakskonsumtionen

Hur mycket har egentligen köttkonsumtionen i världen ökat?
Låt mig göra tre olika påståenden.

Den globala köttkonsumtionen har 1961 till 2009 ökat med 300 procent
Mängden kött per person har 1961 till 2009 ökat med  110 procent
Andelen kött i maten har 1961 till 2009 ökat med 63 procent

Alla påståenden är sanna om man tror på FAOs databas FAOstat. Det kan man nog göra vad gäller de stora dragen.

Under perioden ökade befolkningen från 3,050 miljarder till 6,656 miljarder, så även om folk åt precis lika mycket kött som tidigare så skulle ökningen av den total globala köttkonsumtionen ha varit 118 procent.
Men samtidigt så åt folk mer, mer av allt. Det totala kalorintaget ökade med 29 procent så även vid oförändrad konsumtion av något livsmedel skulle mängden per person öka med 29 procent. 

Konsumtionen av grönsaker ökade med 300 procent per person, dvs långt mycket mer än köttkonsumtionen. De är fortfarande relativt betydelselösa som energikälla i ett globalt perspektiv eftersom de står för 2 procent av kalorierna i maten. 

Konsumtionen av vetetabilisk olja ökade mycket mer än köttkonsumtionen, med nästan 800 procent totalt, 245 procent per person och de gick från 5 procent av kaloriintaget till 10 procent under samma period. De står nu för fler kalorier än kött i kosten. Det är en megatrend i kosten som borde få större uppmärksamhet. Inte minst som att så gott som hela ökningen är palmolja och sojaolja.

Vill vi ha det globala snabbköpet?

Nu är jordbrukets lönsamhet på tapeten igen. Negativa nyheter, något vi har blivit ganska vana vid.
Jordbruket misslyckas både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Arton procent av den värdefulla ängsmarken har försvunnit på 10 år, bara som ett exempel. 

Paul Christensson, ordförande för LRF Väst, anser att Sverige tappar konkurrenskraft och jobb till utlandet. - En stor orsak är ju att vi tagit på oss, ibland välgrundade, kostnader med djurskydd och miljöskydd som de andra utanför oss inte har, säger han till Ekot i SR, också rapporterat i SvD.


Visst kan det spela en viss roll, men jordbrukets företrädare överdriver ofta betydelsen av särregler, och  man talar aldrig om de regler som ger svenska bönder en fördel jämfört med många andra bönder. EUs jordbrukspolitik stöder t.ex. jordbruket mycket mer än vad t.ex. Thailand, Brasilien och Nya Zealand gör. Och i jämförelse med de afrikanska småbönder jag jobbar med framstår de svenska leva i en drömvärld. Vem betalar deras pension? Vem ser till att de har vägar som de kan använda för att sälja sina produkter? Likväl så skall de konkurrera med våra bönder på samma globala marknad.


Det är fel att skylla det på illojal konkurrens och hårdare regler. Men det är också fel att skylla det på bönderna, och tro att de skall jobba ännu hårdare och att de skall fortsätta springa snabbare i det ekonomiska ekorrhjulet.
Det vore bäst om jordbrukets företrädare, samhällsdebattörer och politikerna erkände att situationen är ett resultat av att marknaden fungerar som den skall. Precis som jordbruket i delar av Sverige redan slagits ut av konkurrens från mer effektiva gårdar på slätten och i Skåne, så kommer många fler svenska bönder slås ut av effektivare producenter i andra områden. 

Specialiseringen och storleksrationaliseringarna kommer att fortsätta.  Låt mig upprepa: Det är så en marknad skall fungera. Vilket Uppsala Nya Tidning konstaterar i klippet här bredvid. Jag är helt överens med UNT om hur en fri marknad fungerar.


Men sedan delar jag inte alls slutsatsen: att vi kan asfaltera åkermarken.

Min slutsats är att den fria marknaden inte ger oss det resultat vi vill ha och att vi därför skall ifrågasätta dess överhöghet. Så länge jordbrukets företrädare själva och de få politiker som bryr sig om jordbruket inte vågar ifrågasätta marknadens diktatur så kommer inget väsentligt att förändras i det svenska jordbruket. Och det gäller förstås också oss alla. Vi kan inte plocka russinen ur den fria marknadskakan och tro att vi kan få allt det som är bra, utan att få allt det andra på köpet. Vi kanske måste ställa oss frågan om vi vill ha det globala snabbköpet?

Jag har beskrivit hur den obegränsade konkurrensen fungerar rätt väl i inlägget Obegränsad konkurrens inte hållbar, vilket bla publicerades på SvD och i en engelsk version av en mängd webplatser. Why competition is unsustainable.

Läs också:
Ökad konkurrenskraft är inte svaret Öppna kylskåpet
Mat och jordbrukspolitik - NU

Lokal mat: från ekologisk tyrrani till vällustig konsumtion

Jag intervjuade Rob Hopkins, grundaren av omställningsrörelsen (transition) häromdagen. En av frågorna jag ställde var hur man kunde se till att initiativ som den inkluderar utsatta grupper i samhället och låginkomsttagare. Rob sa att vad gäller lokal mat så driver de målet att 10 procent av maten skall vara lokal och att det inte är svårt eller dyrt att uppnå det. Därför bör det inte utesluta de med låga inkomster. Man kan diskutera det.

Men den tanke som växte hos mig när jag diskuterade med honom var en annan.

Under större delen av människans historia har huvuddelen av befolkningen varit hänvisad till huvudsakligen ”lokal” mat. Det bestämdes av de ekonomiska villkoren och vad som var ekonomiskt var också ekologiskt, dvs det som gick att producera på ett vettigt sett där folk bodde. Vilket är orsaken till att ”lokal” mat är olika. Endast överklassen kunde äta importerade delikatesser, dyra kryddor, hjort, socker och dricka te och vin. Tillgången på exotiska produkter har varit en pålitlig klassmarkör i årtusenden.

Det paradoxala är att det är nu de mer välbeställda som äter surdegsbröd från hantverksmässigt bageri som bakar på lokala lantsorter, öl från mikrobryggeriet, naturbeteskött från de närbelägna markerna och gårdsostar. Medan de mindre välbeställda köper industriell färdigmat, kyckling från Thailand, tysk köttfärsk, danskt fläsk, Pågens limpor och Pripps öl – helt enkelt för att den maten nu är den billigare och mer lättåtkomlig.

Hur blev det så? Är det bara frågan om klassmarkering igen? Eller är det så att på samma sätt som de besuttna gick i bräschen för globabliseringen så går de också i bräschen för dess motsats? Är det för att de ser att det inte blev något bra? Eller för att de inte längre tjänar på det?

(tankar som dyker upp i processen att skriva Global Eating Disorder – the cost of cheap food)

Äta rätt fett eller äta fett rätt?

Vegetabilisk olja handlas internationellt mycket mer än någon annan viktig grupp av livsmedel, cirka 40 procent av oljan passerar en gräns. 

Fett i maten diskuteras ofta som ett problem. Utan att ge mig in i diskussionen om detaljerna i det - vare sig vad gäller mängderna och vilken typ av fett som är  nyttiga att äta - så skall vi vara medvetna om att vegetabilisk matfettskonsumtion stiger mycket kraftigt globalt. För 45 år sedan utgjorde vegetabiliskt fett (oljor) 5 procent av alla kalorier medan de utgör 10 procent idag.

Ökningen kan nästan helt tillskrivas soja och palmolja, båda produkter som tyvärr expanderat i stor utsträckning i särskilt värdefulla miljöer, som i Amazonas och Borneos regnskogar.

Trots denna ökning så finns det många länder där man äter alldeles för lite fett. I Bangladesh, Eritrea, Ethiopien, Rwanda and Burundi äter man så lite som 30g matfett per person och dag, medan andra länder har en konsumtion som är mer än fem gånger så hög.  


I Sverige låg fettkonsumtionen (både vegetabiliskt och animaliskt fett) per person mellan 1960 och 1980 ganska stadigt, sjönk sedan mycket kraftigt (från 21 kg per person per år till mindre än 13 kg) till ungefär 2010 och har sedan ökat igen, men är fortfarande långt under konsumtionen 1960 (se Jordbruksverkets statistik). 

Grafen visar fördelningen av matfettet i världen. 

När man diskuterar matfettskonsumtion och olika kost så glömmer man ofta hur olika fett produceras och vilka jordbrukssystem som de kan komma ifrån. Vissa fetter är biprodukter. Smör, ister och talg är biprodukter av kött och mjölkproduktion. Om priserna är goda kan man förvisso förändra fettets andel i produktionen, men som marknaden ser ut just nu är det knappast fettpriset som styr hur kött och mjölkproduktionen ser ut, så den produktionen bestäms i stort av kött och mjölkkonsumtionen. 

Produktionen av bomullsfröolja bestäms av textilindustrins efterfrågan av bomull. Sojaodlingar i stor skala började för produktion av vegetabilisk olja, men allteftersom har restprodukten, den proteinrika "kakan", blivit huvudprodukten. På så sätt är den vegetabiliska sojaoljan en restprodukt av av industriell djurhållning. Om inte den efterfrågades skulle sojans konkurrenskraft som oljeväxt vara mycket låg eftersom oljeinnehållet är mycket lågt.

Palmoljeproduktionen har också en restprodukt som blir djurfoder, men inte alls lika mycket och den är inte lika värdefull, eftersom oljehalten i frukterna är mycket hög. Palmoljeproduktionen är billig och man får cirka 5 ton olja per hektar, vilket gör att palmoljan är den som svarar mest på den ökade efterfrågan på matfett. Det är inte längre export till Sverige och de rika länderna som driver palmoljeexpansionen utan det är export till fattiga länder. Afrika importerar till exempel hälften av sitt matfett, trots att oljepalmen kommer därifrån och kunde odlas i mycket stora delar av Afrika.  

Olivoljeproduktionen är svår att öka, och oljan är mycket för dyr för att vara ett intressant alternativ i det globala perspektivet (men givetvis utmärkt där oliver odlas). Kokos har också stora begränsningar i var det kan odlas, men borde kunna ökas rätt rejält. Raps, solros och jordnöt odlas främst för sin olja, och har bra restprodukter för djuruppfödning. Men vi skall vara medvetna om att deras produktion kräver nästan 10 gånger så stor areal som palmoljeproduktionen. Dvs för varje hektar regnskog i Indonesien som sparas från palmolja, behövs det 10 hektar åker någon annanstans.

I Sverige borde vi kunna öka produktionen av smör (vi hade mycket stor export på 1800-talet) en del. Kanske kan vi återigen ta fram fetare grisar (?). Raps går att odla och ger bra kraftfoder till korna, vilket kan ersätta soja. Tyvärr är det svårt, men inte omöjligt, att odla raps ekologiskt. Havreolja vore kanske något, men den verkar bli väldigt dyr. Självfallet går det, men så länge det är priset som styr lär vi fortsätta vara beroende av palmoljan.

Jag skriver mer om detta på min engelska blogg, Where shall the fat come from?
Några artiklar i Svenska Daglbladet på ämnet: Svenskarna köper alltmer fet mat 
Bakslag för Livsmedelsverkets lågfettstrategi 
Sen pågår det ett litet smörkrig: VF: Smör skapar politisk splittring
Mer om palmolja på tex WWF och Naturskyddsföreningen. Dessa är inte riktigt överens i strategierna för palmolja....