Sunday, 2 December 2018

Kolbindarskolan del 5 – framåt


Jag har skrivit fyra inlägg om kolbindning i jordbruksmark, här kommer det femte som tar upp frågan om hur stor potential denna kolsänka kan ha och vilka typer av styrmedel som kan gynna utvecklingen, samt en diskussion om eventuella svagheter eller nackdelar som finns.

Hur mycket kol kan man binda i åkerjord globalt?

Uppskattningarna av detta varierar mycket som syns i nedanstående tabell.

Källa
Uppskattad årlig kolbindning per hektar
Uppskattad global årlig kolbindning

0,2-0,5 Gt C

2-3 Gt C

0,4 – 1,2 Gt C
0,1-1 Gt C


Siffrorna ovan har räknats ut ”underifrån” genom att lägga ihop olika forskningsresultat för observerad kolbindning. Vi kan testa siffrorna genom att sätta dem i relation till den totala kolbalansen för åkermark. Man har uppskattat att växtligheten på jordens åkrar binder cirka 5 Gt C årligen. Av det blir cirka 2 GtC skörd som används i ungefär lika delar som foder, livsmedel och industri, förluster, utsäde osv. Rötter utgör ungefär 1 GtC årligen och 2 GtC är skörderester varav ungefär en fjärdedel används som foder. Det betyder att det varje år finns cirka 2,5 GtC i åkermarken som ”inte används”. En hel måste gå bort som koldioxid i form av andning av alla organismer som finns i jorden och på annat sätt bildas i nedbrytningen av det organiska materialet. En årlig kolbindning på 1 GtC skulle innebära att cirka 40 procent av det kol som inte används direkt för närvarande skulle kunna lagras in. Det är givetvis ett förenklat räknestycke för att bedöma hur rimliga uppskattningarna ovan är. Det tillkommer kolflöden tillbaks från det som går till djur och människor i form av gödsel och kompost mm. I beräkningarna ovan har man ofta räknat in åtgärder som bygger på en ökad nettoprimärproduktion från åkermark, t.ex. genom odling av mellangrödor.

Det finns ungefär 1,4 miljarder hektar åkermark i världen. Om man skulle kunna binda 1 ton kol per hektar årligen i alla jordar skulle det motsvara 1,4 Gt C om året.

Utöver bindning i åkermark så finns det en potential att binda kol i betesmarker. Det borde vara betydligt större potential att binda kol i betesmark än i åkermark, eftersom betesmark inte plöjs, den har flerårig växtlighet med djupa rötter och bortförseln av organiskt material är relativt liten. Men samtidigt så får man beakta att rätt stora arealer betesmarker är halvöknar med mycket låg biologisk produktion och därför begränsad potential att binda stora mängder kol årligen (däremot kan de ändock i längden få rätt stora förråd för nedbrytningen går också långsamt).

Källa
Uppskattad årlig kolbindning
Uppskattad global årlig kolbindning

0,3 -  0,5 Gt C
0,1 – >1 t C
1,76 GtC

0,1-0,6 Gt C

0,3 – 1,6 Gt C

På samma sätt som ovan kan vi testa siffrorna ”uppifrån”. Man skall vara medveten om att siffror för betesmark är mycket mer osäkra än de som gäller för åkermark. Fetzel m.fl. uppskattade 2017 den totala primärproduktionen på världens betesmarker till 10 GtC per år, och att bortförseln i form an animaliska produkter från denna mark motsvarade 1,4 GtC. Från det perspektivet förefaller den globala potentialen att binda kol i betesmark vara betydligt större än i åkermark.  Det finns mer än 3 miljarder hektar betesmark i världen, fast mindre än två tredjedelar av den används. Om man kunde binda 1000 kg C per hektar på halva den globala betesmarksarealen skulle det motsvara 1,5 Gt C årligen.

1 kg C motsvarar 3,67 kg CO2. 1 GtC motsvarar alltså 3,67 GtCO2, vilket i sin tur motsvarar ungefär 10 procent av de årliga totala koldioxidutsläppen. Om vi kunde binda sammanlagt 3 GtC i betesmark och åkermark skulle det motsvara ungefär en tredjedel av koldioxidutsläppen.

En annan fråga är hur länge denna kolbindning kan pågå. Vissa hävdar att kolbindningen klingar av rätt snabbt, kanske på 20-40 år. Andra hävdar att den kan pågå mer eller mindre i evighet. Det finns inga starka teoretiska skäl till att tro att kolbindning skall klinga av snabbt. Verkligheten är sannolikt som så ofta att ”det beror på”. Det beror på lokala klimat och jordartsförhållanden, och det beror på vilka mekanismer för kolbindning som dominerar och hur odlingssystemen utvecklar sig. Mätningar med kol-14 metoden visar att stora delar av det kol som återfinns i betesmarker är flera tusen år gammalt. Grundläget för naturliga ekosystem är att binda in kol, när de frigör kol är det oftast som resultat av extremhändelser som brand, jordskred eller erosion. Högst sannolikt ökar kolbindningsmöjligheterna med de ökande koldioxidhalterna i atmosfären.

Vad är då ett ton koldioxid värt? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Just nu är priset på en utsläppsrätt för ett ton i den europeiska utsläppshandeln 20€, upp från bara 5€ för två år sedan. Priset för klimatkompensation i diverse projekt är marginellt högre. Den svenska skatten på koldioxidutsläpp är mer än 1000 kronor per ton, dvs mer än fem gånger så hög som utsläppsrätterna. 


Man kan kanske tycka att det vore rimligt att svenska staten kompenserade den som tar hand om ett ton koldioxid med ungefär samma belopp som den ”tar betalt” av den som släpper ut koldioxid. Låt oss inte vara giriga utan säga att priset skall vara 500 kronor per ton koldioxid, eller knappa 2000 kronor per ton kol. Man skulle kunna utforma ett program för bönder som vill ansluta sig genom att göra en rad åtgärder. 
Pris per ton kol i sex olika former
Kronor
Kolbindning i mark
2000
Massaved:  1 m3 massaved har cirka 200 kg kol och betalas med cirka 300 kr per m3
1500
Vete: 1 ton vete med 14% vattenhalt innehåller cirka 350 kg kol betalas med cirka 1500 kr
4000
Halm: 1 ton halm med innehåller cirka 350 kg kol och betalas med 1000 kronor
3000
Den europeiska utsläppshandeln
200-800
Svenska koldioxidskatten
>4000 kronor
Källa: Gunnar Rundgren 2018, Kolbindarskolan del 5 – framåt
 


Eftersom det finns en stor osäkerhet i vad som fungerar och hur det skall passa in i odlingssystemen borde det antagligen vara i form av små moduler med poäng eller liknande som bönderna skulle kunna sätta ihop på det sätt som passar driftsinriktningen bäst.  Maxpoängen kanske skulle kunna motsvara 1 ton kol per år, dvs 2000 kronor per hektar och år. Som jämförelse har ersättningen för ekologiskt jordbruk varit 1500 kronor per hektar, stöd för vallodling har varit 500 kronor per hektar och stöd för naturbete 1000 kronor per hektar (mer för särskilda marker eller särskilda skötselåtgärder).  

Om vi antog att hela Sveriges åker och betesareal skulle kunna enrolleras i kolbindingsprogrammet skulle det kosta cirka 6 miljarder om året, vilket motsvarar ungefär hälften av nuvarande jordbruksstöd. Om programmet håller vad det lovar skulle det motsvara negativa utsläpp om 11 miljoner ton koldioxid per år, dvs en femtedel av Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser eller en tiondel av de konsumtionsbaserade utsläppen. Det bygger då på två väldigt optimistiska antaganden: 1) att kolbindningen faktiskt skulle uppgå till i genomsnitt 1 ton per hektar och 2) att all mark skulle ansluta sig. En mer realistisk målsättning är kanske hälften, dvs fem miljoner ton koldioxid per år.

Exempel på åtgärder som berättigar till kolbindningsstöd
Åtgärd
Ersättning
Odling av minst 3-årig vall i växtföljder
1000kr/ha för år i vall
Odling av 1-2 årig vall i växtföljder
500kr/ha för år i vall
Odling av mellangröda
300/ha
Användning av stallgödsel eller annat motsvarande organiskt material per ton torrsubstans, upp till max 10 ton per hektar
300 kr/ton, max 10 ton
Nedmyllning av halm eller liknande
200 kr/ha
Tillförsel av biokol*
1000 kr/ton
Permanenta naturbetesmarker
300kr/ha
Naturbetesmarker med en viss andel träd
500kr/ha
Optimerad betesdrift på åkermark**
1000kr/ha
Källa: Gunnar Rundgren 2018, Kolbindarskolan del 5 – framåt
* Jag har inte diskuterat biokol i Kolbindarskolan, utan tänkte diskutera det i ett särskilt inlägg lite senare. Men det finns mycket som talar för att biokol skulle vara ett godkänt sätt att binda kol på i åkermark   
** Jag har inte diskuterat metoder för kolbindning i betesmark i någon större utsträckning i Kolbindarskolan. Allt talar för att man genom en bättre skötsel skulle kunna öka kolinlagringen väsentligt.

                          

Kopplat till programmet bör det finnas ett forskningsprogram som följer upp hur det fungerar och vilken faktisk kolbindning man kan mäta på längre sikt. Det finns mycket annat i sammanhanget som skulle behöva utforskas, t.ex. metoder för mätning av kolbindning och de olika banorna för kolets omvandling till stabilare fraktioner.

Ett särskilt program skulle behövas för mulljordarna, där det mer handlar om att minska kolförlusterna än att binda kol.

Vad händer i andra länder?

Det finns några program i världen som ger lantbrukare ersättning för att binda kol. I Kalifornien finns Healthy soil program där man kan ansöka om stöd för åtgärder. Betalningen är inte per ton bundet kol utan snarare för merkostnaderna för att göra olika typer av åtgärder. Australien har ett statligt program för kolbindning i åker och betesmark samt andra åtgärder för att minska växthusgasutsläppen från jordbruket. Det drivs också projekt med kolbindning i jordbruk i flera utvecklingsländer, t.ex. i Kenya. Finland förefaller ha integrerat kolbindning inom ramen för EU:s jordbruksstöd. Också den spanska regionen Murcia har ett stöd för kolbindning.

Problem och invändningar

Den främsta invändningen är nog att det saknas mycket kunskap och att det därför är osäkert om de åtgärder man föreslår kommer att binda så mycket kol som man räknar med. Vi bör komma ihåg att det fortfarande saknas mycket kunskap om kolförråden i jorden, hur stora de är, hur de byggs upp och hur det bryts ned.

En komplikation i sammanhanget är att WTO-avtalet för jordbruk, som ju Sverige och EU är en del av, uttryckligen förbjuder miljöstöd till lantbruket där stödet överstiger merkostnader som lantbrukaren har (Annex 2, 12(b): ”The amount of payment shall be limited to the extra costs or loss of income involved in complying with the government programme.”) Stöd för kolbindning kan således inte ha som utgångspunkt vad kolbindningen är värd utan vad det kostar att utföra åtgärderna om man skall respektera avtalet. Å andra sidan verkar denna skrivning inte ha hindrat EU:s medlemsländer att betala ut en hel rad av miljöstöd som bryter mot denna paragraf….

Det finns en hel del filosofiska och principiella invändningar man kan ha i fråga om ersättning för miljötjänster. Och jag har utvecklat kritik om detta flera gånger.  Men utifrån jordbrukets situation idag och de mycket omfattande statliga regleringarna som omgärdar det, har jag svårt att se skadan av att styra om jordbruksstöden till kolbindning, eller att ta fram nya friska medel för att komplettera nuvarande stöd med stöd för kolbindning.

Inte bara kol

Det är viktigt att komma ihåg att hur mycket man skulle kunna binda beror på en rad faktorer, inte minst ekonomiska. Det är ju en sak att säga att man skulle kunna binda en viss mängd kol, det är en annan sak att man verkligen gör det. För vissa odlingsåtgärder kan kolbindning gå hand i hand med andra målsättningar man har i sin odling. Att använda mellangrödor kan exempelvis bidra till en bättre näringshushållning och bättre struktur i jorden utöver att det kan binda kol. I vissa andra fall finns det dock en motsättning mellan att binda kol och kortsiktig lönsamhet. Att odla sorter som har större rotmassa och relativt sätt mindre skördad vara är bra för kolbindning men leder till mindre inkomster. Att ha vall i växtföljden är sannolikt den bästa åtgärden för att binda kol i jorden, men för de som inte har kor eller andra idisslare är det sällan lönande att odla vall.

Kolbindning skall helst ses som en positiv biprodukt till jordbrukarens strävan att bygga upp en levande jord och producera goda och hälsosamma livsmedel. Även ur samhällets synpunkt kan det vara nog så väl investerade pengar att stödja åtgärder för en levande jord snarare än att begränsa sig till just hur mycket av samhällets utsläpp som kan neutraliseras genom kolbindning i jord. Program för ersättning för kolbindning bör utformas på ett sätt som gör att de åtgärder som krävs går hand i hand med andra mål.

Politiskt initiativ

I riksdagsmotionen Utveckling av den svenska livsmedelsstrategin för att minska sårbarheten i jordbruket och livsmedelssektornav Maria Gardfjell med flera miljöpartister föreslås bland annat:

”att det behöver införas en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet samt kolbindning i odlingsmark och betesmark och tillkännager detta för regeringen.”



Tidigare avsnitt




3 comments :

Dan Gmark said...

Idag den 13 december meddelar Sverigesradios nyhetssändningar att ”Ekologisk mat är betydligt sämre för klimatet än konventionellt producerad mat”.
De stödjer sig på en artikel i tidskriften Nature, där en av författarna är Stefan Wirsenius från Chalmers i Göteborg.

"Vi har kommit fram till att ekologisk mat har större klimatpåverkan än konventionell mat. Det beror på att ekologisk mat kräver mer areal, mer mark för samma mängd mat",
säger Wirsenius till Ekot.

Jag har läst igenom artikeln i Nature och tycker att den innehåller en del intressanta resonemang, bland annat om något som de kallar ”carbon storage opportunity cost”.
Emellertid kan jag inte se att artikeln ger stöd för varken Sveriges Radios rubrik eller Wirsenius uttalande i intervjun.
Om intervjuer med Wirsenius är ute och snurrar i media nu, så kanske hans uttalanden borde bemötas.

Dan Gmark said...

Jag glömde länkarna. Här är några:

Sveriges Radio:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7110769

Aftonbladet:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rL6MdA/studie-ekologisk-mat-samre-for-klimatet

Expressen:
https://www.expressen.se/nyheter/klimat/ny-studie-ekologisk-mat-ar-dalig-for-klimatet-/

Och en lång länk till artikeln i Nature:
https://www.nature.com/articles/s41586-018-0757-z.epdf?referrer_access_token=EOx8aPoOvpLQbIdtf-oHQtRgN0jAjWel9jnR3ZoTv0PXM0q98wVc5Cye9177r-q8sNyzReL1wHb1-jY_I6qP6_GCVKMSPzPWZr8U5ONaQLXPEmvYB6hZuLszBrnMj8uMipAn85M8W9iBflmROcEsv6FIMBPmYtx0ay-sp2PxDaJCnwUeKOUf-2fD5Qiw_twf_LtGh7F0Zrv_EK5NzZOhbav56t3qJV2Q4RqoWScsDctpBHgBZxNQu9XU87BOvnoa&tracking_referrer=sverigesradio.se

Gunnar Rundgren said...

Kan bara hålla med dig. Deras helt nya sätt att räkna kan kanske vara intressant, men Wirsenius sätt att växla ut artiklen är oseriöst....