Till jordbrukets försvar

Med en underlig twist lyckas George Monbiot, kolumnist på the Guardian och miljöjournalist, förorda regenerativt jordbruk och samtidigt avfärda allt jordbruk som skadligt – och allra skadligast är betande djur. Istället för att odla skall vi producera mat genom fermentering eller annan modern teknik i fabriker. Men miljoner bönder har genom årtusenden visat att jordbruk kan vara uthålligt. Och skalbarheten, ekonomin och miljöfördelarna med labbmat och liknande kan ifrågasättas.

I artikeln The secret world beneath our feet is mind-blowing – and the key to our planet’s future beskriver George Monbiot det fantastiska liv som finns i jorden och hur detta liv kan både upprätthålla och skapa liv. Det är ju inte precis någon nyhet för de som hållit på med och förespråkat ekologiskt lantbruk i årtionden, ”en frisk jord, friska växter, friska djur och en frisk kropp”. Så välkommen i gänget George! Eller? I samma artikel (som bygger helt på boken Regenesis) påtalar Monbiot alla nackdelar som det moderna jordbruket har. Med rätta. Jag tänker inte upprepa dem här och tror att de flesta av mina läsare är medvetna om dem – om inte kan jag rekommendera Den stora ätstörningen. Men jag håller inte alls med Monbiots slutsats att jordbruk i sig är dåligt. I hans ögon så är det antingen intensivt och miljöförstörande eller extensivt och miljövänligt men behöver mer mark vilket är lika illa eller ännu värre. Det tar sig ett uttryck i särskilt frän kritik av betande djur.

Han för fram fyra lösningar. För det första skall vi ta så mycket mark som möjligt ur produktion och istället producera livsmedel med modern teknik. För det andra måste det mesta eller all djurproduktion upphöra. Däremot skall vi odla en del grönsaker och flerårig spannmål, veganskt, de är förslag nummer tre och fyra. Varför det är viktigt att producera fett och protein i fabriker medan man skall få sina kolhydrater och fibrer från perenn spannmål och vitaminer från grönsaker förklarar han inte. Det går ju precis lika bra att framställa vitaminerna syntetiskt. Men jag antar att han helt enkelt gillar bröd, pasta och grönsaker mer än biff och olivolja?

George Monbiot är inte precis den förste som tar avstånd från jordbruket. Många före honom, till exempel Jared Diamond och Yuval Noah Harari  har framställt jordbruket som det ursprungliga syndafallet, ett episkt misstag. Övergången från samlare och jägare till jordbruket hade flera negativa effekter exempelvis mindre näringsrik kost och inledningsvis betydligt kortare livslängd. Många agro-ekosystem är förenklade och fattigare än naturliga ekosystem och i många fall har jordbruksproduktionen inte varit långsiktigt uthållig.

Ett flertal civilisationer anses/påstås ha kollapsat på grund av ett ohållbart jordbruk.  Även om det kanske inte alltid är en korrekt analys så är det säkert en viktig orsak. Men vi bör tänka på att det som gjort de flesta högcivilisationer till vad de varit är ett starkt hierarkiskt och auktoritärt samhälle där bönderna har varit under hård stress. För de första skall de inte bara föda sig själva utan också ett stort antal soldater, herrar, präster, byråkrater och kungligheter. För det andra skall de betala skatt eller liknande till någon form av härskare, lokal eller central eller både och. För det tredje var de oftast tvingade att förse makten med arbetskraft för byggande av slott eller tempel, som soldater eller annat. Detta tvingade bönderna att överexploatera sina resurser, sin mark och sina egna kroppar. Det gjorde det också omöjligt att investera för att förbättra produktionen och dömde bönderna till en erbarmlig existens.

Men denna historia skymmer också det faktum att de flesta traditionella jordbrukssystem har varit mycket uthålliga och att bönder över hela världen har anpassat sina system till de ekosystem de levt i och också klarat av betydande förändringar i klimat. De självhushållande bönderna producerade för sina egna behov och näringsämnena cirkulerade lokalt. Många av de asiatiska risodlingssystemen, tropiska skogsträdgårdar, sydeuropeiska silvopastorala landskap, Nordens betesbaserade blandjordbruk, pastoralister av många olika slag (inklusive renskötare), aztekernas chinampas, hopiindianernas jordbruk, fäbodbruk visar alla att “hållbarhet har varit så självklart att man inte ens behövde ett ord eller en teori för det” som miljöhistorikern Joachim Radkau skriver i Natur and macht. Och fortfarande driver många bönder ett på det stora hela uthålligt jordbruk.

Många av dessa jordbruk utgör också utomordentligt rika ekosystem, där naturbetesmarkerna är det främsta exemplet. Just de marker som George Monbiot tycker är allra värst.

Monbiot klassar betande djur som extremt ineffektiva. Och visst kan man se dem som ineffektiva om man bara ser dem som produktionsmaskiner. Betande kor eller får måste äta mellan fem (vid mjölkproduktion) och tjugo gånger mer (vid köttproduktion) mat än det de producerar för oss* och det kan vara ännu mycket mer om de betar magra marker och växer långsamt eller producerar litet mjölk. Men den matematiken bortser från flera viktiga förhållanden. Det första är att vi inte alls kan äta det som de betande djuren kan äta. Det andra är att kvaliteten på de livsmedel vi får från djuren är mycket hög, inte bara högre än gräset utan högre än från så gott som alla vegetabilier. Det tredje är att ungefär hälften av det djuren äter kommer ut som gödsel i andra änden. Om djuren är på stall kan vi ta tillvara gödseln och använda den för att odla mer växter, om djuren går och betar så är gödseln mat för mängder av andra organismer.

Våra kor har svårt att acceptera att de skulle vara miljöbovar 

 

Betande djur behöver mycket mark, men de lämnar också plats för mängder av andra arter på samma mark. Man räknar med att de betande djuren tillgodogör sig endast ungefär 15 procent av växtligheten på naturbetesmarker globalt. De siffror som ofta uppges som ”betesmark” globalt representerar inte mark som faktiskt betas av tamdjur utan mark som det huvudsakligen växer gräs på. Enligt nyligen publicerad forskning så är det endast en tredjedel av gräsmarkerna i världen som faktiskt betas av tamdjur dvs större delen av världens gräsmarker är redan tillgängligt för vilt. Om det finns litet vilt på all denna mark beror det i huvudsak på jakt och inte på att kor eller får har trängt ut det. Monbiot och många andra ser rewilding och naturskydd som ett alternativ till betande djur, men det är en falsk dikotomi. Betande tamdjur kan mycket väl samsas med mängder av annat vilt. 27 % av de skyddade områdena i världen är gräsmarker och många betas av tamdjur. Nästan all skyddad mark i Sverige är renbetesmark. Självklart kan vi inte föda hela världens befolkning på huvudsakligen kött och mjölk från betande djur, men de kan faktiskt utgöra en betydande del av kosten. Både i Sverige och globalt torde det kunna motsvara den nuvarande konsumtionen av kött och mjölk från idisslare.

På det stora hela är Monbiots bredsida mot jordbruket som människans främsta försörjning missriktad. Han borde ha hållit sig till den generella kritiken av kapitalismen där hans analys är skarp. I en artikel 2021 karakteriserar han kapitalismen som ett ekologiskt pyramidspel.  

 

I den här artikeln (på engelska) utvecklar jag min kritik av den labbmat som Monbiot förespråkar samt kommenterar vegansk odling och odling av perenna grödor.

Mer: För en tid sedan deltog jag i en debatt med Walter Willett, George Monbiot, Hindou Oumarou Ibrahim och Julia Lernoud som man kan se här. Jag deltog också nyligen i ett panelsamtal hos AGFO om ”Mat utan bonde”.

 

 

* Uträkningarna om utbytet från djuren kommer från rapporten Koll på kolet och är därför baserad på fodrets och matens kolinnehåll och inte kg foder. Kolinnehållet motsvarar i stora drag ”kalorier”.