Wednesday, 5 June 2013

Är gränsen nådd?

FAO:s senaste (2012) uppskattning är att världen behöver cirka 60 procent mer mat år 2050 jämfört med 2006, baserat både på ökad befolkning och på ökad konsumtion av främst kött. Det verkar som en svår, nästan omöjlig, uppgift. Men samtidigt uppskattar FAO i sin mest omfattande undersökning att jordbruksproduktionen de senaste femtio åren ökade med mellan två och en halv och tre gånger.
Det är lite konstigt att vi ständigt diskuterar om maten kommer räcka för en framtida befolkning på 9-10 miljarder. Befolkningen har fördubblats flera gånger om de senaste hundra åren, och på de fyrtio åren mellan 1960 och 2000 fördubblades den från 3 till 6 miljarder. Den ökningstakten kommer vi inte se igen. Det är inte alls är sannolikt att jordens befolkning kommer fördubblas igen.

För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Jag tänkte skriva lite om dessa olika pusselbitar. Först ut är "öka arealerna": 


Samtidigt som befolkningen ökat kraftigt så har den använda åkermarken varit nästan stabil i ett globalt perspektiv. I de rika länderna i världen har den i de flesta fall minskat kraftigt.Den svenska åkerarealen hade sitt max 1930 och betesmarken redan 1880 (då vi var hälften så många människor som nu).Landets totala åkerareal uppgick år 2009 till 2,64 miljoner hektar (2 643 350). Nitton år tidigare (1990) var arealen 2,84 (2 844 592) miljoner hektar.  På 19 år minskade Sveriges åkerareal med en yta motsvarande 287 000 fotbollsplaner (SCB).  

Stora arealer jordbruksmark, ofta den allra bästa, har bebyggts som i fallet med familjen Göranssons gård i Burlöv. I andra fall överförs jordbruksmark till natur som när man höjer nivån i sjöar som tidigare sänkts för odling, exempelvis av Hornborgasjön. I USA har 16 miljoner hektar tagits ur produktion av miljöskäl. I många länder, inte minst i Sverige, minskar åkerarealen helt enkelt för att det inte är lönsamt att odla den. Jordbruksverket uppskattar att hela 800 000 hektar mark i Sverige är ”överskottsareal”. I EU minskade den från 53% av all areal till 44% på bara 18 år.

Jordbruket i världen  använder cirka 37 procent av all tillgänglig mark, knappt 5 miljarder hektar, varav det mesta är betesmark. Åkerarealen utgör cirka 1,5 miljarder hektar. Under perioden 1960 till 2000 ökade åkerarealen med bara 5 miljoner hektar per år, en ökningstakt långt under befolkningsökningens. Det låter kanske alarmerande men skördeökningarna har varit så stora att det inte funnits någon anledning att odla upp mer.

Man ser gott om outnyttjad åker i det svenska landskapet.
Enligt FAO:s beräkningar skulle så mycket som 26 procent av jordytan kunna vara åker, det vill säga totalt cirka 3,3 miljarder hektar jämfört med dagens 1,5 miljarder. Det mesta av expansionsmöjligheterna finns i Sydamerika och Afrika. 

Det låter ju jättebra, det är bara att plöja mer mark!  




Men det är fyra problem med tillgången på mark och expansion av åkermark.

Det första är att nyodling oundvikligen sker på bekostnad av andra ekosystem som regnskog, savann eller våtmark. Det leder till en förlust av biologisk mångfald, vi stör viktiga globala kretslopp, vi bidrar till växthuseffekten och vi minskar de naturliga buffertar som behövs för att våra ekosystem ska fungera. Därför är så gott som alla experter överens om att vi behöver bevara det mesta av den ”orörda” naturen och inte öka åkerarealen särskilt mycket.  

Det andra problemet är var marken finns och vem som äger den. De fattiga länderna har bara hälften så mycket åkermark per person jämfört med de rika länderna och den mark de har är genomsnittligt sämre. Många av länderna med snabbt ökande matbehov har också brist på vatten. Indien är ett exempel på ett land som har brist både på åkermark och på vatten. För rika länder är det inget större problem att inte producera all sin egen mat, Norge klarar sig bra med femtio procents självförsörjning, men fattiga länder har helt enkelt inte råd att importera mat i den skalan. Problemen förstärks av att de fattiga i fattiga länder har ännu mindre tillgång på mark och andra resurser och ännu mindre möjligheter att köpa mat. 

Det tredje problemet är konkurrens om åkermark för annat än produktion än mat. Vi har nämnt bebyggelse och vägar, till det kan vi lägga gruvor, golfbanor och en rad andra användningsområden. I takt med stigande energipriser kommer energiproduktion på åkermark att öka. Jordbruksmark kan tas i anspråk för vattenkraftsdammar och för solenergifält. Men den sannolikt största användningen kommer att vara för odling av bioenergigrödor. 

Slutligen förloras jordbruksmark genom erosion eller förgiftning. Om den fortgår måste vi ta ny mark i odling för att kompensera den som förstörts.

I kommande bloggposter kommer jag diskutera  de andra pusselbitarna i vår framtida livsmedelsförsörjning. 
Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

No comments :