Vem i hela världen kan man lita på?

Som prenumerant av Svenska Dagbladet är det tragiskt att se hur textreklamen tar över mer och mer, hur företagens uppgifter okritiskt vidareförmedlas och hur olika typer av samarbeten fyller mer och mer av spalterna.

Näringslivsbilagan kommer nu att "rikta ljuset mot hållbarhetsarbetet" skriver Maria Rimpi 28 april. Hon lovar kritisk granskning av företagens hållbarhetsarbete (det är jargongen för att företagen tar socialt ansvar och bryr sig om miljön) och nämner hur företag som SCA, Stora Enso och Telia har haft hög svansföring i etik och miljö - men samtidigt struntat i sina fina policydokument på fältet. Bra med kritisk granskning, kan man ju tycka.

Men vänta lite, i samma kolumn skriver Rimpi att SvD:s fokus på hållbarhet skall ske genom en satsning på tre webportaler. Hållbar Motor, Hållbar Energi och Hållbar Finans. Det är kanske rimliga val av fokus för en näringslivstidning. Men sedan kommer det: "de här sajterna presenterar vi tillsammans med BMW, Eon och Nordea".

"Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist."

Så står det i Journalistförbundets yrkesregler. Förbundet skriver också: "Gränsen mellan redaktionell text och textreklam tangerar över tid att bli alltmer otydlig. Övertramp sker alltför ofta. Många gånger av ren okunskap och andra gånger mer medvetet som till exempel genom sponsrat innehåll och kommersiella samarbeten."

Branschorganisationen Tidningsutgivarna – där Svenska Dagbladet är medlem – säger: "Det är viktigt att värna mediernas trovärdighet och integritet. Detta kräver att medierna står fria och är självständiga i sin medierapportering. Låt inga misstankar uppstå hos allmänheten att utomstående otillbörligt kan påverka innehållet i, eller utöva inflytande över, det som publiceras." I fallet med Svenska Dagbladets hållbarhetsportaler är det lätt att få just sådana misstankar.

I vissa typer av tidskrifter, som mat-, inrednings- och resetidskrifter verkar gränsen mellan redaktionell text och textreklam försvinna allt mer. De tio fräscha recepten från kocken som just givit ut en egen kokbok, eller just öppnat egen restaurant är sannolikt gratis att fylla tidningen med. Om samma plats, det nya hotellet, den italienska vingården, höghusodlingen av sallad eller krogen i berget, beskrivs i flera tidningar har det nog varit en bjudresa.

Detta är illa nog. Men att våra dagstidningar - de som så ofta tar till stora ord om betydelsen av kritiskt granskande media - också säljer ut sig allt mer är bedrövligt.

mat som handelsvaror går inte att förena med jordbruk som planetskötsel

På Naturbrukskonferensen i Örebro pratade jag om hur omvandlingen av mat till handelsvaror är den mest omvälvande förändringen av jordbruket, och att det är det som vi måste förändra för att åter integrera maten, jordbruket, naturen och kulturen i ett sammanhang.

Trots alla brister i Earth Hour: att släcka ljuset är mycket mer handlingskraftigt än att ägna sig åt önsketänkande

Man skulle tro att det var första april redan igår.
Läs UNTs ledare "Symbolik som skymmer" för att förstå varför inget görs åt klimathot eller energiomställning.

Utgångspunkten i ledaren är kritik av Earth Hour. Visst kan man ha synpunkter på om Earth Hour är effektiv, men den totalt blinda teknikoptimism som UNTs ledare framförde igår, slår nästan alla rekord i brist på förståelse över de utmaningar den framtida energiförsörjningen står för och hur vi kan tackla växthuseffekten. Först sägar man att koncentrationen av växthusgaser är den viktigaste faktorn. SEDAN säger man att det spelar ingen roll om vi minskar utsläppen DÄRFÖR måste vi satsa på forsking. SEDAN har man en rad exempel på "ideer" och "förslag till lösningar" i stil med algodlingar för flygbränsle, och storskalig lagring av solenergi (kryddat med en mental härdsmälta i ett resonemang om kärnkraften - problemen löses genom att halveringstiden på avfallet begränsas:-)).

I slutklämmen läser vi att: "Symbolpolitik måste brytas mot rationalitet och ÖNSKETÄNKANDE mot handlingskraft".

Och det efter att ägnat kärnan av ledaren just åt önsketänkande.

Trots alla brister i Earth Hour: att släcka ljuset är mycket mer handlingskraftigt än att ägna sig åt önsketänkande.

Skall ersättning för miljöåtgärder i jordbruket gå till bönderna eller till lägstbjudande?

Många stöder nog miljöersättningar som ett sätt att göra lantbruket mer miljövänligt. Men det verkar som om de driver fram särskilda miljötjänsteföretag, medan produktionsjordbruket kan fortsätta med "business as usual". Är det ett levande jordbruk vi vill ha - eller ett nostalgiskt bevarande av en standardiserad natur som levereras av specialiserad företag?

Företaget Naturskog AB har nominerats till Lands tävling för spjutspetsföretag. De har tidigare också utsetts till ett av Dagens Industris Gasellföretag 2014. Deras affärsidé är att sköta skogs- och naturvårdsområden med höga rekreations-, kultur- och naturvärden. De har 200 Highland Cattle och korsningsdjur samt ca 40 får för betesdrift, och säljer en del kött. Jag har själv köpt deras kött en gång, och det var mycket gott. 

Att sälja naturvårdtjänster är en relativt ny bransch, men det har ju funnits trädgårdsmästare och andra entreprenörer som gjort liknande även tidigare. Jag vet inte hur stor omfattningen är, men jag förstår att flera kommuner lägger ut sin parkskötsel på entreprenad, t.ex. Alingsås. Det finns en intressant diskussion om  den här typen av tjänster skall vara offentliga, drivas av privata företag eller kanske i andra former, som samfälligheter. 

Men jag tänkte inte diskutera det nu, utan istället att "naturvård" och "landskapsvård" blir separata "tjänster" åtskilda från den  verksamhet den tidigare varit en del av. Det är en direkt konsekvens av att man tillämpar marknadstänkande på naturen, på senare år ofta uttryckt i begrepp som ekosystemtjänster (läs mer om dem här). 

Samtidigt som företag som Naturskog etableras så betalar samhället ut betydande belopp till lantbrukare i miljöersättning. Sådan betalas bl.a. för att hålla betesmarker öppna, för att ha obearbetad mark utefter vattendrag eller för att odla ekologiskt. 

Vad som händer är att vissa jordbrukare specialiserar sig på att leverera miljötjänster, medan andra fortsätter med produktion på samma sätt som tidigare, med "bara" den miljöhänsyn som krävs av lagen. En undersökning i England visade att mer än tio procent av åkerarealen var ansluten till program för miljöersättningar, men att anslutningen var mycket låg i de intensiva jordbruksområdena. På liknande sätt var andelen ekologisk odling i Skåne 6% år 2014 medan den var 34% i Jämtland. Liknande förhållande finns i USA där anslutningen till Conservation Reserve Program är mycket låg i Kalifornien och hög i områden med låg jordbruksproduktivitet. Den här utvecklingen är helt logisk i ett marknadsperspektiv, då den relativa kostnaden för miljöåtgärder är mycket högre i områden med hög produktionspotential än i områden med låg potential. 

En vetenskaplig artikel i Geoforum av Anders Wästfelt, Katarina Saltzman, Elisabeth Gräslund Berg och Annika Dahlberg beskriver processen som att man separerat natur och kultur från varandra.

"a parallel development of rationalization and preservation in the agricultural landscape since the Second World War, has led to, and reinforced, a separation of landscape protection and agriculture production in most Swedish agricultural landscapes, which illustrates the separation of nature and culture." 

Som en del av processen måste också naturvårdstjänten standardiseras och regleras in i minsta detalj (räkna träd i betesmarket, eller hur många får det går per hektar).En helt teknokratisk syn på naturen och dess bevarande tar över. I USA utgår redan ersättningen för miljötjänster i många fall efter anbudsförfarande, dvs den som kan leverera tjänsten för lägsta pris får jobbet. I det perspektivet är det bara logiskt att miljötjänster levereras av företag specialiserade på det, som Naturskog. 

Men vad betyder det för jordbruket? Är det den utvecklingen vi vill ha? Vilka är alternativen? 
Är det ett levande jordbruk vi vill ha - eller ett nostalgiskt bevarande av en standardiserad natur som levereras av specialiserad företag?

Radiointervju om min nya bok

Jag blev intervjuad av Radio Uppland om min nya bok - Global Eating Disorder häromdagen. Lite tråkigt att bokens titel blev fel i inslaget. "We cannot afford cheap food" är en slogan jag använder på bokens framsida.

Jag har också skrivit kontrakt med ett thailändskt förlag för publicering där. Förlaget, Suan Nguen Mee Ma Publishers, www.suan-spirit.com, gav ut min bok Trädgården Jorden på thailändska och den har sålt bra där. Publicering på svenska är under diskussion, hoppas skriva kontrakt snart.

Marknadsmekanismer kan inte lösa miljöproblemen

Jordbruksproduktionen dominerar mer än halva biosfären på land. Jordbruket har direkt och indirekt påverkan på nästan alla stora miljöfrågor från växthuseffekten till den biologiska mångfalden. Därför är hur vi driver jordbruk en av de absolut viktigaste miljöfrågorna. 

Stora delar av miljörörelsen och internationella organisationer driver tesen att marknaden skall lösa dessa problem, antingen genom att sätta pris på miljöskador och tjänster eller genom att konsumenten skall välja miljövänligt. Men marknadsmekanismer har inte är lösningen på jordbrukets miljöpåverkan. 

I Japan beräknas värdet av jordbruksproduktionen vara cirka 650 miljarder kronor och värdet av jordbrukets positiva miljöpåverkan, de sk ekosystemtjänsterna, är nästan lika stora. Någon liknande beräkning har jag inte sett för Sverige. Om vi ser till värdet av de miljöersättningar som svenska jordbrukare får idag så uppgår det till knappa 2 miljarder per år, det är mindre än en fjärdedel av jordbruksstödet, och det motsvarar mindre än 5 procent av värdet av jordbruksprodukterna. Det är uppenbart att ersättningar i den storleksordningen spelar en mindre roll för hur jordbruket kommer att drivas, även om de har gjort stor nytta i vissa bygder. 

Den offentliga utredningen för att synliggöra värdet av ekosystemtjänster konstaterade också nyligen att en värdering i pengar inte fungerar i komplexa situationer som omfattar många olika ekosystemtjänster eller där det finns skilda övertygelser om vilka värden som är viktigast. Det här gäller i högsta grad jordbruket som påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner. Jordbruket orsakar stora externa kostnader, ofta i storleksordningen några tusenlappar per hektar. 

Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad. 

Livsmedelsverket fann år 2010 att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om. Frågan är vad det kostar? Kostnaderna finns i vilket fall som helst inte med på kvittot från ICA. 

För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall bli styrmedel behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. Men det saknas helt politisk vilja att göra det, eftersom det inte går att förena med den frihandelsdogmatism som styrt Sveriges hållning på jordbruksområdet i mer än 20 år. 

Att vänta på att globala förhandlingar skall lösa problemet är helt verklighetsfrämmande och Sverige har heller inte tagit några sådana initiativ heller, vare sig i FN eller i EU. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”. Just nu driver LRF frågan att svenska miljö- och djurskyddsregler, tex att kor skall få gå på bete, skall slopas för att skapa ”rättvis konkurrens”. 

Insikten om detta gör att många sätter sin tro till en annan marknadslösning, att konsumenterna av egen kraft kommer att välja det som är bäst för miljön, till exempel köpa ekologiskt, lokalt och småskaligt. Visst är det bra att göra miljösmarta konsumentval, men trots att stora delar av Sveriges befolkning säger sig föredra svenskt, ekologiskt och lokalt så talar statistiken ett annat språk, inte ens fem procent av de varor som säljs är ekologiskt producerade, och importen ökar. 

När vi väljer bland de 20 000 produkterna på stormarknadens hylla kan man få intrycket att våra val är oändliga. Men de flesta valen har redan gjorts av staten, bönderna och av de stora livsmedelsföretagen. Det som styr böndernas val är en stenhård priskonkurrens snarare än konsumenternas val. Därför kommer marknadslösningar på jordbrukets miljöproblem endast att spela en marginell roll för den stora omvandling av jordbruket och hela vår livsmedelsproduktion som vi behöver. 

(debattartikel i Miljöaktuellt 29 januari 2015) 


Artikeln betyder inte att marknadsmekanismer är helt verkningslösa. Men att de är helt otillräckliga. Om vi överbetonar deras betydelse riskerar att missa andra mer verkningsfulla åtgärder. Som en del av verktygslådan är de helt OK...Läs liknande inlägg om detta.
 

Varför skall vi bedriva jordbruk i Sverige?

I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för att hävda sig i konkurrensen. Om den nuvarande trenden fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om hundra år. Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar.

Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av skuld.

Bara en kan vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri marknad skall fungera.

Företrädare för svenskt jordbruk fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i nästa andetag kräver man att politikerna skall gå in och stödja jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att kor skall kunna gå ut på bete eller att GMO-foder inte skall användas i mjölkproduktionen – skall tas bort, precis som om det skulle förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta, oavsett om korna får beta eller inte.

Det är också sällan man nämner vilka fördelar svenskt jordbruk har jämfört med konkurrenterna. Inte har Nya Zeelands mjölkbönder det stöd som EUs bönder har, och det finns miljökrav som är strängare i Danmark än på den här sidan om sundet. Istället för att ta bort svenska miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent för vår mat och jordbruksproduktion.

Först när man bryter igenom dogmen om frihandel som det allena frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen skall fungera för att både ge oss god mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker livsmedelsförsörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför skall vi bedriva jordbruk i Sverige? 
(en snarlik artikel publicerades 3 februari i ATL)

Det är ingen brist på mat

När vissa jordbrukexperter förespråkar ökad användning av genmodifiering eller argumenterar för att vi inte bör odla ekologiskt för att skördarna minskar, missar de vad som reglerar världsproduktionen av mat. I själva verket kan både ekologiska och konventionella bönder i så gott som alla fall öka sina skördar. Men de gör det inte för att det inte lönar sig.

Jordbruksdebatten är ofta märklig. Allra märkligast är den i frågan om hur vi skall föda världens befolkning. Det låter som om det är brist på mat i världen, som att bönderna inte riktigt hinner med, och att vi måste driva ett resurskrävande industrijordbruk. Men det är helt fel. Det som reglerar hur mycket mat som finns och vem som får äta den är marknaden och politiska styrmedel.

Globalt sett produceras ungefär 5600 kalorier (kcal) per person och dag på världens åkrar. Av dessa används cirka 1500 kalorier till djurfoder, knappa 1000 kalorier försvinner som avfall eller förstörs i lagring, nästan 500 kalorier används till biobränsle. Sen avgår det mindre mängder för utsäde och till industrin. Samtidigt bidrar animalier, fisk och vilda produkter med cirka 500 kalorier. Totalt sett finns det kvar 2800 kalorier per person, vilket är långt över det genomsnittliga energibehovet. Likväl går en knapp miljard människor hungriga till sängs varje dag.

Jag har besökt många småbönder i fattiga länder som skulle ha kunnat öka sina skördar med bättre ogräsrensning, bättre utsäde, och kompostering av skörderester eller insamlande av regnvatten för bevattning. På samma sätt så skulle de mest högavkastande holländska tomatodlingarna – som redan skördar otroliga 60 kg tomater per kvadratmeter – öka sin skörd till det dubbla med existerande teknik för helt slutna odlingssystem. I båda fallen gör de det inte – för att det inte lönar sig.

Det finns de som hävdar att hungern beror på för stor köttkonsumtion, användning av bio-bränsle eller att vi slänger för mycket mat. Men även de missar vad som avgör vem som får äta sig mätt. Den kraftigt ökade köttkonsumtionen är inte i första hand ett resultat av förändrade konsumentpreferenser utan att spannmål blivit så mycket billigare – den globala ökningen av köttkonsumtionen är i form av kyckling och gris, de djurslag som passar bäst att föda upp på spannmål och soja. Det stora slöseriet på mat – att kanske en fjärdedel av all mat slängs i konsumentledet – är ytterligare ett tecken på att mat är billig. De kraftiga satsningarna på biobränslen har inte i första hand drivits på av miljöskäl, utan för att skapa avsättning för det stora överskott av spannmål och socker som industrijordbruket orsakar.

Det är vare sig för liten produktion eller slösaktig konsumtion som är problemet. I den globala marknadsekonomin får den som har pengar äta. De fattiga kan få tillräckligt med mat genom direkta bidrag, genom att få resurser att odla sin egen mat, eller genom förändringar i de omständigheter som gör dem fattiga. Huvuddelen av de som är hungriga idag bor på landsbygden. Brasilien hade många hungriga människor samtidigt som man exporterade stora mängder mat. En kombination av satsning på småbönder, jordreform och direkt bidrag till fattiga hushåll har i stort utrotat svält i Brasilien.

Frihandeln predikas som vägen ut ur fattigdom för världens fattiga bönder, men Brasiliens export av soja och kött och Kenyas framgångsrika blomsterindustri har drivits av jätteföretag som våldtagit landskapet, och inte av fattiga småbrukare. Och de fattigaste länder har blivit nettoimportörer av mat de senaste årtiondena. Frihandelsförespråkarna glömmer att mekanisering och ojämlikhet gjort konkurrensen så snedvriden att billig arbetskraft inte längre är en särskilt viktig konkurrensfördel i det mesta jordbruk – att de rika ländernas bönder också får statligt stöd gör ju inte det hela bättre. Jordbruk är idag så kapitalintensivt att det är tillgång på kapital som är den begränsande faktorn i många fall. De fattiga är fattiga just för att de saknar kapital.

Ökad produktion i de rika länderna framställs ibland som en moralisk skyldighet för att föda de svältande. I själva verket bidrar den ökade strömmen av billig mat till u-länderna att underminera de ländernas jordbruk, och bidrar på så sätt till att skapa svält snarare än att hindra den.

Vem som inte får äta och vem som äter för mycket är en ekonomisk och politisk fråga.

(publicerad i Svenska Dagbladet 28 januari 2015)

Två mjölkgårdar om hundra år

I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för att hävda sig i konkurrensen. Resultatet är att antalet mjölkgårdar minskat från nästan fyrtio tusen 1984 till snart bara fyra tusen. Trots det genomlider branschen sin kanske värsta kris någonsin. Om trenden fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om hundra år.

Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar. Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av skuld – den genomsnittlige danske bonden är skyldig 10 miljoner, och de stora företagen ännu mycket mer.

Bönderna får en minskande del av kakan och den starkaste drivkraften för dem är att ständigt producera billigare. Men bara en kan vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri marknad ska fungera.

Några få bönder kan välja en annan väg, bygga gårdsmejeri, odla ekologiskt och sälja direkt till konsument. Men trots all trendighet så utgör ekologiskt en liten del (4-5 procent) av det totala, och det småskaliga en ännu mindre. Medan vi pratar om lokalt och svenskodlat ökar importen dag för dag. Och det beror på att konsumentens makt över livsmedelsmarknaden inte alls är så stor som vi får höra. Den styrs i stället av ett fåtal stora företag som kontrollerar alla delar av livsmedelskedjan, från frö till falafel och falukorv.

Den ständiga konkurrensen är också den främsta orsaken till många av jordbrukets stora miljöproblem, i Sverige och i andra länder. Det är strävan att producera billigare, inte bättre, som gör att man sprider konstgödsel och bekämpningsmedel, att åkrar läggs ihop och blir större medan landskapet blir att torftigare, att betesmark får växa igen samtidigt som vi importerar mer och mer nötkött. Att djurskyddet och arbetsförhållandena också offras är uppenbart. Genmodifiering är nästa steg, inte heller den för att producera bättre mat, eller ens mer, utan för att producera billigare.
Företrädare för svenskt jordbruk börjar så smått inse att vi nått vägs ände. Man fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i nästa andetag kräver man att politikerna ska gå in och stödja jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att kor ska kunna gå ut på bete – ska tas bort, precis som om det skulle förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta, oavsett om korna får beta eller inte. Istället för att ta bort svenska miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent för vår mat och jordbruksproduktion.

Alternativet till en ohämmad internationell konkurrens behöver inte alls vara centralstyrda sovjetjordbruk eller de stelbenta jordbruksregleringar vi hade på sjuttiotalet. Först när man bryter igenom den närmast religiösa övertygelsen om frihandel som det allena frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen ska fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför ska vi bedriva jordbruk i Sverige?
(publicerad i Värmlands Folkblad 28 jan 2015)