Globalisering i baklås

Rysslands krig mot Ukraina och sanktionerna mot kriget är ytterligare ett steg bort från globaliseringen. Det beror på direkta störningar på den globala handeln som kriget innebär, främst på handeln med jordbruksprodukter och konstgödsel via Svarta havet. Men viktigare är att de omfattande ekonomiska sanktionerna kraftigt minskar Rysslands integration med sin viktigaste handelspartner för både import och export, EU. De indirekta effekterna på både EU-länderna och Rysslands ekonomier är nog viktigare. 

Ryssland kommer att vända sig mer till de asiatiska länderna, varav endast ett fåtal har sanktioner mot Ryssland. EU-länderna kommer att få ändra sin energipolitik snabbt och kostsamt. Utöver det har kriget stor påverkan på EU:s jordbrukspolitik. På sikt kan sanktionerna mot Ryssland leda till att dollarns ställning försvagas. Om viktiga ekonomier som Kina och Indien ser att man kan utestängas från att handla i dollar och från de betalningssystem som styrs av amerikanska banker kan det mycket väl göra att man söker andra valutor och betalningslösningar. Det gäller för övrigt också EU:s strävan för att fler betalningar skall ske i euro, vilket bland annat motiveras med att skydda europeiska företag mot sanktioner av andra (läs USA). Detta kommer att göra hela det internationella handelssystemet trögare och krångligare.***

Under lång tid har vi levt i ett samhälle där det varit en självklarhet att globaliseringen (här använder jag begreppet för den internationella ekonomiska och politiska integrationen) skulle fortsätta och öka. Bärande i denna process har varit nedmontering av olika typer av protektionistiska (jag använder detta ord helt sakligt utan några värderingar) skydd för den inhemska produktionen (tullar, avgifter, tekniska handelshinder), avregleringar av varu- och tjänstemarknader, avreglering av kapitalmarknader, en viss integration av arbetsmarknader, ökad migration och rörlighet. Sovjetunionens kollaps och Kinas öppnande innebar också betydelsefulla steg i denna integration.  

Många har sett detta som en naturkraft med bara en riktning. De flesta har också sett det som i stora drag positivt även om vissa pekat på vissa avigsidor som man skall på olika sätt hantera. Jag själv tillhör dem som anser att de negativa effekterna överväger samt att hela globaliseringen har en slagsida för det som gynnar kapitalintressen. Nästan ingen av de som kramar globaliseringen och frihandel tycker att fri rörlighet för människor är en bra idé, medan jag tycker att det borde komma före både fri rörlighet för kapital och varor. För den historiskt intresserade kan det vara värt att nämna att fri rörlighet för människor varit vanligt i många samhällen som samtidigt reglerat varuhandel.

Men oavsett vad jag tycker så har globaliseringen stannat av. Det bästa ekonomiska måttet på globalisering är andelen av BNP som utgörs av handel. Som syns på grafen nedan har handelns globala andel av BNP gått ned från 61 % innan finanskrisen 2008 till 51 % idag*. Jag har också lagt in ett antal andra länder. Som synes är utvecklingen liknande i många viktiga länder. Det största fallet är i Kina i takt med att den inhemska köpkraften och konsumtionen ökat kraftigt, från 64 % 2006 till 34 % 2020. Jag lade med Ryssland också, inte för att den ryska ekonomin är så viktig men för att det kan vara värt att ha litet extra uppmärksamhet på Ryssland just nu. Man kan till exempel se att sanktionerna mot Ryssland efter 2014 invasionen av Krim inte satt några direkta spår. 

Sverige sticker ut i listan, men det har också att göra med att vi är en liten ekonomi, dessa kommer alltid har en högre andel handel av BNP. Men inte ens Sverige hade kommit upp i 2008 års andel 2019. Man kan jämföra Sveriges 84 % med Finlands 72 %, Norges 65 %, Danmarks 103 %**.

Ett annat tecken på att globaliseringen tappat fart är att Världshandelsorganisationen, WTO, har misslyckats med att få till ett nytt handelsavtal trots att man försökt sedan 2001. Den så kallade Doharundan är ännu inte formellt avslutad men knappast någon tror att den någonsin kommer att leda någon vart. På det politiska området har de olika internationella organisationerna och processerna lunkat på, men framstegen har varit begränsade. Bristen på skarpa åtaganden i Parisavtalet för klimatet är bara ett av många exempel.

Kriget i Ukraina har också gjort att säkerhetsfrågor har fått ökad aktualitet. Detta gäller inte minst mat och energi. Hur man vrider och vänder på det så kommer det leda till en minskad globalisering. Man kan inte upprätthålla en hög livsmedelsberedskap byggd på internationell handel. Detta var dock den svenska politiken sedan EU-inträdet då vi både slopade beredskapslager och skydd för det svenska jordbruket. Till saken hör också att matproduktionen är beroende av en hel rad med insatsvaror, förutom diesel och traktorer så märks framför allt konstgödsel. 

En annan viktig säkerhetsrelaterad utveckling är de hinder som införts i bland annat USA och Sverige mot att främst kinesiska företag utför samhällskritiska tjänster. En motsvarighet finns i länder som Ryssland och Kina där man på olika sätt styr internet mot nationella plattformar. Att utländska medier förbjuds också i demokratier som EU är ett (oroväckande) tecken på samma tendens.

Kombinationen av Ukrainakriget och klimatomställningen har – mycket för sent - satt ny fart på energiomställningen i Europa. Energiomställningen leder också till en minskad handel eftersom man ersätter en stor import av fossila bränslen med inhemskt producerad energi. 

Fossilomställningen leder också till avsevärt högre transportkostnader (du tror väl inte att 25 kronor litern räcker!). Detta minskar den globala konkurrensen och ökar kostnader för globala försörjningskedjor och internationell arbetsdelning, som att norsk fisk paketeras i Kina,  eller att svenskt fläsk röks till bacon i Polen.  Att EU planerar klimattullar och förbud mot ”avskogningsimport” kommer också innebära minskad handel. Energiomställningen kommer också innebära avsevärt högre priser på konstgödsel, vilket i sin tur leder till en återlokalisering och integrering av jordbrukssystemen.

Pandemins effekter på de globala försörjningskedjorna har varit mycket stora och de pågår fortfarande. Många företag har eller överväger att ”ta hem” produktion, en process som började redan med finanskrisen. Pandemin innebar ju också ett nästan totalt stopp för internationellt resande vilket inte bara minskar turismen utan också migration och handel. Pandemin har också lett till att länder vill öka sin kontroll och produktion av samhällskritisk utrustning, inklusive vacciner och skyddsutrustningar.

Fallet började med finanskrisen 2008, men det finns en rad andra händelser i världen, både före och efter finanskrisen som har bromsat globaliseringen eller visat på motstånd mot den:

• The battle of Seattle och Göteborgskravallerna reflekterade stort missnöje – mest från vänster – med globaliseringen
• Uppkomsten av nationalistiska partier och rörelser, mestadels ”höger”.
• Kriget mot terrorismen sedan 11 september 2001, som gjorde flygresor mycket krångligare, ledde till omfattande kontroller av gods i hamnar i USA, begränsade miljoner människors möjligheter att resa och startade USA-ledda krig (Afganistan, Irak) som i sin tur destabiliserade hela Mellanöstern.
• SARS epidemin och svininfluensan som också slog mot både resande och globala transporter.
• Den stora översvämningen i Thailand 2011 som hotade hela världens försörjning av hårddiskar.
• Fartyget Ever Given som satt fast och blockerade Suez kanalen i en vecka 2021.
• Storbritanniens utträde ur EU. 

 

* Eftersom BNP samtidigt växt så betyder det inte att handeln har minskat i absoluta tal, men det intressanta är andelen handel och inte den totala volymen.

** Man kan ha mer än 100 % andel handel av BNP om man har mycket transithandel eller importerar råvaror som förädlas till exportprodukter. Ett land som Nederländerna har 145 %.

*** Det kan mycket väl tänkas att USA på sikt kan framstå som en förlorare av detta eftersom det sannolikt leder till att färre vill ha amerikanska statsobligationer, vilket i sin tur gör att USA:s ständigt ökande utlandsskuld måste betalas av.

Sofiyivka park

Uman 16-17 November 2008

I Uman tog jag in på Sofiyivka hotel som är som ett palats. Det ligger inne i parken med samma namn. Den är sannolikt den enda orsaken till att besöka Uman, men en väldigt bra orsak. Hotellet kostade när det begav sig 14 euro per natt, men då behövde jag inte betala parkavgiften på 4 euro. Det var ett av många exempel på att det finns väldigt liten relation mellan priset och vad du får för det du betalar i Ukraina, sannolikt en rest från sovjettiden.

Parken är jättestor och har drag av en engelsk park, men den är mer romantisk med paviljonger skulpturer av Eros och Venus, svanar mm. Det låter kanske kitschigt men den är samtidigt 200 hektar stor med väldigt många intressanta träd. 

Lika intressant som parken är historien bakom. Den byggdes av den polske greven Felix Potosky (delar av Ukraina tillhörde Polen då) till sin hustrus Sofias ära. Sofia föddes i Grekland och såldes som slav vid 12 års ålder. Den polske ambassadören i Turkiet tänkte ge henne som gåva till den polske kungen. På väg till Polen väckte hon dock åtrån hos sonen till den polske kommendanten Josef Witte som köpte henne. Sofia blev snart en stjärna i den polska aristokratin. Hon hanterade diplomatpost och ansågs spionera både för den polske kungen och Katarina den stora av Ryssland.

Av orsaker jag inte känner till lämnade Sofia mannen och två barn men gifte sig snart med greve Pototsky, som satte igång med att bygga den fantastiska parken. Men innan den blev färdig upptäckte greven att hon hade en affär med hans son från ett tidigare äktenskap. Han dog av sorg utan att förlåta henne. Hon gjorde färdigt parken medan hon hade en affär med den berömde ryske greven Potemkin (han med kulisserna). Till och med efter sin död orsakade hon skandal. Under en jordbävning föstes hennes grav ut ur Umans kyrkogård vilket övertygade lokalbefolkningen att hon var en häxa. Nu verkar det finnas väldigt många versioner om denna intressanta kvinnas liv så ta det inte för sanning, utan som en bra historia.....

Dagen efter skulle jag ta bussen till Kiev. Det ingick ingen frukost på hotellet så jag köpte en mangojuice i receptionen och åt en gammal macka. Medan jag, som enda gäst, satt och åt min påvra frukost så dukades det upp ett bord med minst 20 olika rätter för personalen, åtta kvinnor, skulle fira att en av dem skulle gifta sig. De tyckte väl lite synd om mig eller ville pigga upp möhippan lite så de bjöd mig till bords. Så jag fick en furstlig frukost, ett anbud om giftermål och tre glas vodka (damerna gjorde av med två helrör). Det var nog första gången sedan skoltiden luciafirande som jag druckit alkohol till frukost.

Något rund under fötterna tog jag bussen till Kiev där min vän Eugene Milovanov skulle möta mig.

Detta är resminnen från en cykeltur 2008. Jag gör avstickare med buss eller tåg utefter vägen.

 

I Kamyenats-Podilsky

12 november 2008. Här står jag framför slottet i Kamyenats-Podilsky (börja inte bråka om stavningen nu!). En månad på väg och en månad utan snus (det senare är definitivt det värsta). 

Jag har successivt ökat dagsetapperna. På hela året innan resan cyklade jag totalt kanske 10 mil, så det har varit litet svårt att få snurr på cyklingen. Men igår cyklade jag i alla fall 127 km, den längsta sträckan hittills - det kändes i benen. Det var väl inte riktigt planerat men jag insåg efter att ha cyklat 67 km att jag skulle ha ytterligare 60 km för att hitta någonstans att sova eller cykla tillbaks 30. Det ger en idé om hur glest det är mellan övernattningsmöjligheterna på Ukrainas landsbygd. Det gjorde att jag cyklade den sista en och en halv timme i mörker, vilket jag verkligen inte gillar, för min lampa är inte särskilt stark och vägarna har fullt av hål, samtidigt som folk inte håller ut det minsta för cyklister. Jag firade med mitt rekord med den andra vodkan på resan – och sedan tog jag ett glas till för att fira en månad utan snus och fyra dagar till och med utan nikotinplåster.

Jag stannar tre dagar i Kamyenats-Podilsky som är en fascinerande stad. Den gamla staden ligger på en halvö som är skapad av floden och infarten till staden domineras av den gamla borgen där de spelade den första Ivanhoefilmen. Staden är indelad i olika kvarter för ett stort antal etniska grupper, ryssar, ukrainare, polacker, greker, tartarer, armenier, judar och bulgarer – kanske några till. I äldre tid skötte de olika kvarteren sig själva och hade egna regler och styren. En påminnelse om att nationalismen är av gammalt datum, men att man tydligen kunde leva tillsammans på samma plats. Men inte alltid....Under andra världskriget dödades tiotusentals judar i Kamyenats-Podilsky

Trots stadens stora turistpotential finns det få restauranger och hotell här. Jag fastnade för den här intressanta skylten där man har en bensinpump som symbol för att man serverar alkohol och har en unisexsymbol vid sängen, undrar just vad den kan betyda. Restaurangen låg i alla fall i en grotta. Taras Bulba är namnet på en kosackhövding i Gogols roman med samma namn. Jag vill minnas att jag också sett den filmatiserad i min ungdom. 

 

På landsbygden finns det knappas några affärer och utbudet är mycket smalt. I en stad som denna är affärerna litet större. De verkar jobba med ett ”shop in the shop” koncept där olika delar sköts av olika människor. På den första bilden kan du se hur hon i nötter/russin/sötsaksavdelningen skär upp baklava till mig. 

Den andra bilden visar dryckesavdelningen som normalt sett är den absolut största. Kvinnan tappar upp öl på 2-liters plastflaskor åt männen som kommer för att fylla dem. Klockan var bara nio på morgonen och affärerna var i full fart. Jag har blivit förvånad över att öl verkar vara mer populärt än vodka i dessa delar av Ukraina. Många dricker förstås både ock. 

Utefter vägen och tåg upp i Karpaterna

Någon kanske tycker att det är respektlöst eller okänsligt att publicera gamla resminnen från Ukraina när det pågår fullt krig. Jag kan inte göra något åt kriget. Och jag har ingen intelligent analys av läget. Jag trodde inte att Ryssland skulle invadera eller om de skulle göra det att de skulle göra det i Donetsk och Luhansk bara. Nu vet jag lika litet som någon annan var detta skall sluta (jag tror inte att Putin heller vet det). Kanske kan mina reseberättelser bidra till en liten gnutta av förståelse till hur det är/var i Ukraina innan kriget. Och det kan knappast skada.

11 november 2008.

25 dagar på resa - Totalt är jag uppe i 1314 km cyklad sträcka. Jag har ju åkt några kortare sträckor tåg också. Totalt så har jag suttit på cykeln 83 timmar. De dagar jag cyklat så har det varit mellan 4 och 6,5 timmar, snittfart har varit mellan 14 och 18 km per timme räknat på dagsetapper (det är en oväxlad cykel och jag har skapligt med packning). Maxfart 51 km i timmen. 

Busskur

Ukraina har ett bra kollektivtrafiknät med bussar och tåg, i städer ofta trådbussar och spårvagnar som byggdes upp under sovjettiden. Vissa busshållplatser på landsbygden är fint utsmyckade, särskilt de som ligger vid infarten till en före detta kolchos. Men man ser tyvärr att underhållet släpar efter så det är stor risk att kollektivtrafiken kommer gå samma väg som kollektivjordbruken. Det förekommer också att folk betalar för lift, man vinkar in en bil och åker med, men förväntas betala en summa motsvarande en bussbiljett eller så.  

På landsbygden är det svårt att hitta mat. Men de få och små livsmedelsaffärerna har oftast en samovar med te och så kan man köpa litet bröd och kanske litet skinka. Annars brukar affärerna mest sälja öl och vodka. Även när det finns restauranger är de svåra att hitta, ibland är de i en källare, ibland på femte våningen, sällan finns det någon skylt och aldrig några öppettider. Om man hittar en restaurang kan man ofta få skaplig mat. För den som inte tål att äta lök (det vill säga jag) är Ukraina dock inte rätt land. 

Dnister

Jag har redan korsat Dnister tre gånger. Någon av broarna var rätt läskiga. Det är en vacker flod som flyter i meanderslingor som påminner om Klarälvens övre flöde. Jag är förvånad över att jag aldrig ser någon som är ute och fiskar på floden.  

Fälten har bara blivit större och större, det är som att cykla i ett hav. Det är svårt att förstå situationen för jordbruket här för det är en otrolig blandning av enorma fält och småskalig självförsörjning och man kan se en man stå med en högaffel stå i mitten på ett 500-hektars fält och bygger en hövolm.

Om man dömde efter plastkassarna skulle man tro att folk här var rika som troll och mycket modemedvetna, för var och varannan kasse har Hugo Boss tryck. Men sannolikt har någon köpt in ett enormt restparti för man får hugobosskassar i de flesta små affärer. 

Folks kläder varierar mycket. Man kan se gamla kvinnor i folkdräkter medan männen oftast har kostym eller liknande. Unga har ofta en klädsel som kunde varit i Sverige.

Karpaterna

Jag tog en tågtur från Ivano-Frankovisk upp i den ukrainska delen av bergskedjan Karpaterna. Jag åkte upp till Vorochta där jag stannade över natten. Tåget var väldigt enkelt med träbänkar. Fönstren var så skitiga att man tror att de inte har tvättats sedan vagnen tillverkades, toaletten var i samma klass. Tåget var fullt och folk pratade oupphörligt. När vi kom upp i bergen såg jag solen för första gången sedan jag kom in i Ukraina. Nästa dag tog jag en lång promenad upp i bergen, på vägen tillbaks gick jag in i en kyrka där det pågick ett bröllop. 

Dagen därpå åkte jag till Yaremche och vidare till Kolomija som har ett museum för äggskalsmålning, en ukrainsk specialitet.

 

 

Effekten på livsmedelsförsörjningen av kriget i Ukraina

Småbruk i Ukraina 2008, foto: Gunnar Rundgren

År 2008 cyklade jag genom Ukraina från den polska gränsen till Krim (jag har nyss publicerat några reseminnen från den turen här på bloggen). Det var ett bra sätt att rent fysiskt uppleva hur stort landet är. Större delen av ytan upptas av åker – drygt 40 miljoner hektar, det mesta bördig svart jord - ungefär lika mycket som hela den svenska landytan. Nu pågår ett krig som givetvis i första hand är en tragedi för dem som direkt drabbats. Det är deras hem som förstörs och deras välbefinnande och liv som hotas. Här tänkte jag dock skriva något om hur kriget kan påverka livsmedelsförsörjningen i världen och Sverige.   

Både Ryssland och Ukraina är mycket stora jordbruksproducenter och de är ännu mycket viktigare som exportörer där de två länderna står för ungefär en tiondedel var av världshandeln med spannmål. Ryssland är den tredje största producenten av vete och den största exportören. Ukraina är nummer sju i världen för vete och strider om tredjeplatsen i exportligan med Kanada och Australien (USA är nummer två). Tillsammans står Ryssland och Ukraina för ungefär en tredjedel av all vetehandel i världen. Ukraina är också en storexportör av majs och andra djurfoder. Båda länderna är också stora exportörer av solrosfrö, raps och vegetabilisk olja. 

EU är en nettoexportör av vete, detta gäller också Sverige. Men all Ukrainas och det allra mesta av Rysslands export av spannmål går via hamnar i Svarta havet och dessa transportvägar är nu blockerade, vilket leder till en global brist. Detta påverkar priserna också i Sverige och EU. Vetepriserna stiger brant och är nu 40 % högre än för en månad sedan. Om kriget drar ut på tiden kan det också påverka kommande års skörd i Ukraina och leda till akut global brist. För vissa länder som Egypten, Libanon och Turkiet är import av vete från Ukraina eller Ryssland helt livsavgörande och brist eller fördubblade vetepriser skulle mycket väl kunna leda till ekonomisk och politisk kris i dessa redan instabila länder.

Ryssland är den fjärde största producenten av konstgödselkväve i världen, och står ensamt för ungefär en sjundedel av världshandeln, och ännu högre andel av kalium och fosforgödsel. Ryssland är den i särklass största leverantören av konstgödsel till EU-länderna. Redan innan kriget i Ukraina var konstgödselpriset rekordhögt och ännu högre priser är att vänta, vilket kommer att slå igenom i form av minskad livsmedelsproduktion och högre matpriser. Det kommer att påverka hela livsmedelsmarknaden. Skall man se det positiva kommer det att göra ekologiska produkterna mer konkurrenskraftiga på marknaden.  

Både Ryssland och Ukraina har en blandning av extremt stora gårdar och mängder av små gårdar. Husbehovsodlingar har en lång och stark tradition i båda länderna och har gjort att befolkningen har klarat livhanken även i svåra tider. Och är det något man har i Ukraina så är det erfarenhet av att klara sig i svåra tider.

Artikel för Ekolådan. Europas kornbod brinner. 

дьвів 4 november 2008

Reseminnen från Ukraina 2008, del 3. 

Lite träning behöver ni ju - det står Lviv där uppe!

Nu är jag äntligen i Ukraina efter att ha cyklat igenom Lettland, Litauen och Polen. Min ankomst till Ukraina var inte så stilig. Vädret var så uselt och trafiken på vägen från Tomaszów Lubelski var mycket tät eftersom man koncentrerar all trafik till ett fåtal gränsövergångar, så jag tog en buss över gränsen och bytte sedan till en annan buss i Novojavrovs. Det var en typisk lokalbuss med främst kvinnor som reste med en massa packning. Jag var givetvis ett exotiskt element och det var många diskussioner om denna underliga varelse som hade en cykel på bussen. Men alla var vänliga. Till min förvåning var också gränskontrollen vänlig. Laila, den ansvariga gränspolisen, hjälpte mig att fylla i formuläret med ett leende på läpparna.

Väl på andra sidan gränsen ändrade sig landskapet ganska snabbt. Fälten blev mycket större och man såg färre hus. Trots de stora fälten såg jag fler hästar i arbete än jag sett på hela trippen hittills – och då är det ändå ganska gott om arbetshästar i Polen.

Vägarna i Lviv var en chock. Kampala i Uganda har både bättre vägar och förare än Lviv, men Kampala har inte alls lika mycket trafik och har heller inga spårvagnar och trådbussar. Bilförarna svänger helt oberäkneligt, rött ljus verkar vara ett råd och vägarna är verkligen dåliga (och jag har verkligen sett många dåliga vägar i mitt liv). Spårvagnsspåren är ofta 5-10 centimeter högre än vägen och mycket svåra att korsa. Det var svårt att hitta ett ställe att bo, men till slut hittade jag ett långt över min budget. Planen är att stanna några dagar och bi litet van vid språket, särskilt det kyrilliska alfabetet, vägskyltar osv.

Lviv, som också kallas Lvov (tror det är ryska), Lwów (polska) eller Lemberg (tyska) är en stor stad med en brokig historia. Lviv har i tur och ordning tillhört Kievriket, Kungariket Galizien-Volynien, Kungariket Polen, Polen-Litauen, Habsburgska monarkin, Kejsardömet Österrike, Österrike-Ungern, Västukrainska folkrepubliken, Polen, Sovjetunionen och idag Ukraina. Lviv erövrades tillfälligt och plundrades av svenska trupper år 1656 och 1704, vid det förra tillfället förstördes stadens slott.  Lviv låg i Polen tills efter andra världskriget då Polen helt brutalt “knuffades” många mil i västlig riktning och förlorade stora områden till Sovjetunionen men samtidigt fick delar av Tyskland. Polackerna i området omlokaliserades medan ukrainare flyttade in, den mycket stora judiska befolkningen i Lvis var fördriven eller likviderad.

Café till Masochs ära

Lviv är således en utmärkt punkt om man vill studera hundratals år av historia och om man vill grubbla över vad som är ett folk, en nation och gränser (ännu mer aktuellt nu än när jag skrev detta för 14 år sedan).

Man märker tydligt den centraleuropeiska historien i Lviv, det kunde ha varit i Polen, Tjeckien eller Österrike. En av stadens mer berömda söner och döttrar är Leopold von Sacher Masoch, författaren som ligger bakom uttrycket masochism. Jag gick på en bar i hans anda....En annan kändis är Ludwig von Mises, känd österrikisk ekonom. 

På gatorna ser man gamla kvinnor som spela kort, försäljare av alla de slag och ganska många alkisar. På caféerna är det mest unga kvinnor medan männen sitter i mörka spelhallar eller ölhallar. Väldigt få kan någon engelska, en del äldre pratar litet tyska.

Restaurangerna är en blandning av moderna snabbmatställen, stora sovjetiska kantiner och små chica ställen med fransk eller italiensk mat. Det finns gott om gatumat. Det finns en meny för alla plånböcker. Du kan äta dig mätt på 2 euro och få en öl för 50-60 cent. Nästan inga ställen är öppna innan 10 så antingen äter man ingen frukost här eller så äter man den hemma.

Min vana trogen köpte jag en spårvagnsbiljett och åkte runt i staden – att cykla här är faktiskt helt livsfarligt. På spårvagnen är det en kakafoni av prat, det påminner om att gå på en marknad i Nordafrika, fast här säljer man inget, De har ett intressant system för att betala. Om någon går på bak i spårvagnen så skickas pengarna framåt i de överfulla vagnarna och några minuter senare har en biljett letat sig hela vägen tillbaks, klart imponerande.

Jag besökte den enorma basaren, där man kan finna nästan allt. Man kan se väldigt många äldre som jobbar här. Under sovjettiden var allt billigt, boendet var nästan gratis och maten väldigt billig. Pensionerna var därefter, och det fanns ju ändå inte så mycket att köpa. Men nu räcker inte en pension på 500 kronor i månaden inte långt även om det är billigt. Så de flesta är tvingade att arbeta.

Ukrainarna har hittills varit väldigt hjälpsamma. Jag fick hjälp när jag skulle byta buss. När jag bad hotellet för nål och tråd för att laga en skjorta sydde kvinnan i receptionen den och vägrade ta något betalt. När jag behövde ett verktyg för att fixa en sak på min cykel så ägnade en kille på en verkstad en kvart att hitta verktyget och en kvart till att titta på mig medan jag lagade cykeln (medan hans hund tuggade på mitt ben) och ville heller inte ha något betalt.

Min sista kväll i Lviv ägnade jag åt att prova olika ukrainska viner för fem kronor glaset, vilket de var värda.

Priamo, priamo

Den svarta jorden

Jag fortsätter att publicera resminnen från den cykeltur jag tog genom Ukraina från polska gränsen till Krim 2008.

Nova Kachovka 25 november 2008

De sista dagarna har jag korsat stäpp, 400 km från Uman till Gammalsvenskbyn. Priamo betyder rakt fram på ukrainska och det är standardsvaret när jag frågar om vägen. 

Den största skillnaden mellan landskapet här i centrala Ukraina jämfört med de västliga delarna är att fälten är jättelika och avstånden mellan byarna ännu mycket längre. Åkrarna ligger på en platå, och byarna ligger i relativt smala flodraviner, det är alltså inte flodslätter. 

Typiskt landskap

Landskapet är relativt monotont men det har sin egen skönhet, ungefär som havet, himlen och fältens färg varierar även om de flesta fält ligger svarta. Det här är trots allt de berömda tjernozemjordarna (stavas ibland chernozem).    

Gårdarna verkar vara betydligt större här, man ser inga hästar på fälten som i västra Ukraina. Trots detta – eller kanske därför – verkar byarna ännu fattigare här. I många byar ser jag folk som hämtar vatten vid en bybrunn eftersom de saknar rinnande vatten. Intressant nog var det bara män och pojkar som jag sett hämta vatten. Jag ser också färre kyrkor och de som finns är små. Däremot är det gott om monument och konst från sovjettiden. Nästan varje by har ett monument från det stora patriotiska kriget, dvs andra världskriget. 

Pojke hämtar vatten i bybrunnen

Sovjetkonst

 

Sovjetisk lekplats

Klimatet blir långsamt mildare, jag har sett persikor och valnötter och vinodlingar blir också vanligare, tidigare har det bara varit enstaka vinstockar i trädgårdar. På senare tid har jag undvikt de stora vägarna för att slippa trafiken, folk bryr sig inte om cyklister på vägen alls. Men de mindre vägarna har sina sidor. Risken att jag inte hittar någon stans att sova och att det inte finns något att äta ökar kraftigt. Det är svårt nog utefter de större vägarna. Risken att åka vilse ökar med och chansen att man hittar någon som jag förstår och kan få vägbeskrivningar av är ungefär noll. En annan nackdel med de mindre vägarna att vissa är i otroligt dåligt skick. En väg som kan vara markerad som riksväg är en lerväg med halvmeterdjupa diken som körspår.

Jag har med mig ett tält men har inte sovit en enda natt i tält i Ukraina. Det beror främst på att det är öppna åkrar nästan överallt där det inte är en by. Och byarna har nästan bara privata trädgårdar med staket runt. Det är också svårt att fråga någon om lov att sätta upp ett tält när man inte kan språket.  

När jag kom till byn Bratske den 20 november frågade jag om någonstans att äta. Den jag frågade pekade på ett hus utan skylt eller något. När jag knackade på var det en kvinna i morgonrock som öppnade. Jag bad om en soppa, bröd och te, vilket jag fick. Efter ett tag var det tre kvinnor och en flicka som kom in med fler rätter jag inte bett om. En av kvinnorna ringde sin dotter i Tyskland som jag pratade litet blandad tyska och engelska med. Men det var svårt att förstå vad syftet med samtalet var. Jag kände mig lika exotisk som jag gjort i områden i Uganda där få vita synts till. När jag ville betala så vägrade de och sa present, present.  

Stackars cykeln Margareta fick kämpa i leran

Den 23:e november tänkte jag gena till gammelsvenskbyn genom att ta en lantbruksväg på 7km mellan två större vägar. Först var det OK, men sedan övergick vägmaterialet till en väldigt speciell lera som byggde på däcket och sedan fastnade mellan däck och stänkskärm så det blev omöjligt att cykla. Jag hade att välja mellan att leda cykeln 10 meter, rensa däcket och leda den 10 meter igen eller att leda cykeln i den mycket ojämna terrängen bredvid vägen. Delar av sträckan fick jag bära cykel – och packning. Det tog mig två timmar att avverka 7 km.