Inget märkvärdigt

Gästkrönika i Livsmedel i Fokus Nr 1 2017

Jag hade förmånen att vara KRAVs ledare de första sju åren. KRAV var ett nytänkande system för märkning av produkter, en märkning som inte talar om vad produkten är, eller vad den innehåller, utan hur den producerats. På mitten av åttiotalet var sådana märkningar i det närmaste okända.

  

Jag kände inte till det då, men det fanns föregångare. På 1800-talet i USA fanns det en märkning för produkter som tillverkats utan slavar och i Tyskland på 1870-talet fanns det en förening som motverkade matfusk och som erbjöd företag att frivilligt låta sig kontrolleras.

Efter att vi bildade KRAV har marknaden översvämmats av olika typer av märkningssystem — miljömärken som Svanen och Bra Miljöval, Fair Trade, uthållighetsmärkningar för fisk, skog, akvariefisk, soja och palmolja. Det finns till och med en märkning för elefantvänlig honung. Den kommer från byar i Östafrika där man använder bikupor som en barriär runt byns odlingar. Eftersom elefanter är rädda för bin så låter de byarnas grödor vara ifred, vilket i sin tur gör att byborna inte dödar elefanterna, och honungen kan märkas.

Märkningarna, tillhörande certifieringar och alla de konsulttjänster som företagen behöver för att hantera certifieringarna har blivit en jättemarknad med sin egen dynamik och olika märkningar konkurrerar med varandra.

Märkningarna har både goda och mindre goda sidor. KRAV-märkningen har utan tvekan varit avgörande för utvecklingen av marknaden för ekologiska produkter och därmed det ekologiska jordbruket. Samtidigt har märkningen bidragit till att det ekologiska jordbruket degraderats till ett ”marknadskoncept” där global konkurrens och affärskedjornas krav styr alltmer. Sedan flera år pågår ett mödosamt arbete som sysselsatt hundratals statsanställda och stora delar av branschen, med att revidera de EU-regler som gäller för ekologiskt jordbruk. Med denna byråkratisering har det mesta av dynamiken i den ekologiska märkningen gått förlorad. Och är det inte lite konstigt att staten skall reglera en frivillig märkning?

Märkningssystemen har inbyggda problem. Jag har i mitt jobb som konsult ägnat många timmar åt att upprätta meningslös formell dokumentation åt icke skrivkunniga bönder för att tillfredsställa certifieringsorganisationerna. I många länder saknar småbönder, inte minst kvinnor, formellt ägande eller arrendekontrakt på marken vilket gör att de utestängs från system som har krav på att brukaren kan uppvisa laglig rätt till marken. Även svenska småföretag har proportionellt betydligt större kostnader och problem med certifieringarnas krav och rutiner än mer resursstarka företag.

Frivillig märkning kan driva utvecklingen framåt, och påverkar oftast inte bara de som använder märkningen utan hela branscher — det som börjar som en överkurs kan så småningom bli det nya normala. Vi har exempelvis sett det med frigående höns och klorfritt papper.

Frivillig märkning istället för lagstiftning har också passat de senaste årtiondenas förhärskande ideologi att marknadsstyrning är önskvärt på de flesta områden och att eventuella brister i marknaden skall korrigeras med information. Men där finns också en komplikation. Är det etiskt försvarbart att ha frivilliga märkingar för sådant som borde gälla alla produkter, som djurskydd, miljöskydd och anständiga arbetsvillkor? Till syvende och sist krävdes det ett inbördeskrig för att få slut på slaveriet i USA och en offentlig livsmedelskontroll ersatte det frivilliga systemet i Tyskland. 

Mer om märkning:
Etik till salu?
Can we shop our way to a better world?
Standards as tools for power