Chocksänka utsläpp utan kött på benen

Det är sannerligen inte bara “klimatförnekare” som hanterar forskningsresultat slarvigt. Jag har flera gånger skrivit om hur media drar alltför långt gående slutsatser av ny forskning och att de inte verkar kritiskt granska forskningen och de påståenden som görs med stöd av forskningen. Ibland gäller detta också forskarna själva och forskningsinstitutionernas PR avdelningar.

Kan en vegetarisk dag i veckan chocksänka utsläppen?

Om höginkomstländerna bara drog ned på sin köttkonsumtion med 13 procent (motsvarande ungefär en vegetarisk dag i veckan) så skulle det kunna avlägsna hela 125 miljarder ton koldioxid från atmosfären. Det är budskapet från den annars pålitliga Natursidan. Några dagar senare och Klimatgranskaren plockar upp parentesen och gör den till rubrik: “Ny forskning: vegetarisk dag kan chocksänka utsläppen.” Tidningen Global skriver att ” En ny studie visar att små minskningar i köttproduktion i höginkomstländer kan minska koldioxidutsläpp motsvarande tre års globala fossila bränsleutsläpp.”

Men det är inte alls detta forskningsartikeln visar.

Artikelns beräkningar bygger på att i princip all betesmark i Europa, och i några andra områden i tempererat klimat, sammanlagt 700 miljoner hektar, skall planteras med skog, med förödande effekter på den biologiska mångfalden. Se mer om detta nedan.

Artikelns egen sammanfattning säger "we identify carbon opportunity areas where removing relatively little pastured beef can result in substantial carbon sequestration, predominantly in high- and upper-middle-income countries. Removing this beef production may be compensated for by improving cattle management in sub-Saharan Africa and Brazil." Artikeln har överhuvudtaget inga beräkningar av köttkonsumtionen. Den enda gång köttkonsumtionen nämns är att man skriver att en minskad nötköttsproduktion i de rika länderna kan kompenseras genom minskad konsumtion, minskad export (EU är faktiskt nettoexportörer av nötkött) eller ökad import. I själva verket skriver artikelförfattarna, som synes av citatet, att den produktion som förloras genom igenplantering av betesmark helt kan kompenseras genom ökad produktion i Afrika och Brasilien.

Forskningsartikeln har heller inga beräkningar om kött i största allmänhet, inte heller om nötkött utan enbart om nötkött från betesmarker, och något resonemang om vegetarisk dag finns överhuvudtaget inte. Natursidans hemgjorda beräkningar stämmer heller inte alls med artikelns data. Nötkött utgör inte ens en fjärdedel av allt kött som konsumeras i världen utan 22 %. Den 13 procentiga minskningen som det talas om i artikeln handlar om nötkött från betesmarker. Man räknar med att cirka 55 % av allt foder som nötkreaturen äter kommer från betesmarker. Det betyder att det man räknat på i artikeln motsvarar 1,6 procent av världens köttproduktion (13%*55%*22%=1,6%).

Om man trots allt skulle göra en koppling till köttkonsumtionen så handlar det således om 5-6 dagar om året* då svenskar skall avstå från att äta kött från svenska naturbetesmarker, dvs just det kött som miljöorganisationerna säger att vi borde äta mer av. Däremot går det bra att käka allt annat kött, inklusive brasilianskt beteskött, med artikelns logik. Jag tror inte att någon av medierna som citerats har förstått detta.**

Om det låter för bra för att vara sant...

Man skall ha i åtanke att den påstådda kolbindningen är beräknad över en 75 årsperiod, så några ”chocksänkningar” är det inte alls frågan om. Det är också värt att notera att enligt artikelns beräkningar skulle resten av världens betesmark, dvs den som inte planteras med skog, under samma tid binda 165 miljarder ton koldioxid, dvs mer än nettoeffekten av att den föreslagna skogsplanteringens 125 miljarder ton. Den som vill twista budskapen skulle således kunna hävda att ”köttkonsumtionen ökar kolinlagringen” med stöd i denna artikel. Jag gör det inte.***

Tidningen Globals påstående om att igenplanteringen av betesmarker skulle “minska utsläppen” saknar helt stöd i artikeln på samma sätt som Klimatgranskarens ”chocksänkta utsläpp”. De gör sig skyldiga till samma hopblandning av att minska utsläppen och att binda in kol i olika former, ungefär som företagen, och regeringar, gör med sina påståenden om ”netto-noll”. Det är oftast bra att binda in kol i ekosystemen, men det är inte att minska utsläppen. I värsta fall är det bara en ursäkt för att fortsätta släppa ut.

Det är dock litet orättvist att lasta Natursidan och Global för att artikelns resultat har övertolkats. Redan kommunikationsavdelningen för New York-universitetet skruvar artikelns innebörd och en av de deltatagande forskarna, Johannes Piipponen, säger i pressmeddelandet att: “For many consumers in high-income regions, like Europe and North America, reducing excessive meat consumption benefits both their health and the environment. However, until now, it has remained rather unclear where the required decreases in production could begin.” Och i en annan artikel i Inside Climate News, säger artikelns huvudförfattare, Matthew Hayek att: “All the best science suggests that we need to be reducing beef consumption either way, in high and middle income countries,” De har båda sin fulla rätt att säga sådant, men det har inget med deras forskningsartikel att göra.

I själva verket har nötköttskonsumtionen inom EU minskat kontinuerligt under lång tid och var nästan 30 procent högre 1990 än nu. Detsamma gäller USA. Inte heller på global nivå har nötköttskonsumtionen ökat utan är i princip densamma nu som för 60 år sedan (se graf).  Om man rent generellt anser att “köttkonsumtionen” är för hög så handlar det inte om nötköttskonsumtionen och ännu mindre den del av nötköttskonsumtionen som kommer från betesmarker i rika länder. Lustigt nog brukar de som driver kampanj mot köttkonsumtionen i rika länder hävda att det är försumbara mängder nötkött som kommer från just betesmarker.

Utöver bristen på förståelse av hur viktiga de betande djuren är för den biologiska mångfalden ser jag rätt många svagheter i själva forskningen som redovisas i artikeln. Deras beräkningar bygger på att kolinnehållet i jorden ökar om man planterat skog på dem. Det finns gott om vetenskapliga artiklar som visar motsatsen eller att resultatet varierar kraftigt beroende på lokala förhållanden och typ av vegetation (vare sig gräsmarker eller skog är särskilt enhetliga begrepp). De har också använt utomordentligt låga värden för betesmarkernas produktivitet, vilket i sin tur påverkar deras beräkningar. De anser att dessa markers produktivitet är ungefär 1 ton torrsubstans per hektar, medan svenska beräkningar ligger på 2,8 ton per hektar. Och då är de svenska betesmarkerna knappast högproduktiva jämfört med andra europeiska betesmarker.

Beräkningarna bygger på ett antagande om att den planterade skogen inte kommer att brukas eller avverkas alls, vilket är helt osannolikt. Om någon skog skall skyddas så är det resterna av ”naturskogar” snarare än plantager på betesmark. Efter vad jag kan förstå har forskarna inte heller tagit hänsyn till bränder, översvämningar, viltskador, insekter och sjukdomar och annat som kan påverka skogens förmåga att binda kol. Effekterna på kolsänkan av planterad skog blir därför helt annorlunda än författarnas teoretiska beräkningar.

Jag har också väldigt liten tilltro till den här typen av globala beräkningar som bygger på satellitanalyser och mycket kraftiga generaliseringar. Tidigare beräkningar av hur mycket kol som kan bindas genom skogsplantering har fått mycket kritik både för att de kraftigt överskattat vilka marker som kan beskogas och hur mycket kol (och hur stabilt) detta kan binda samt för att de inte diskuterat andra effekter.

Det är ingen bra idé att plantera igen betesmark i stor skala.

Det som artikeln föreslår har redan hänt. De europeiska naturbetesmarkerna har en mycket stor och värdefull biologisk mångfald och stora arealer har övergivits de senaste hundra åren. Mycket av detta har beskogats. Enligt EU:s nyligen antagna naturrestaureringslag skall ekosystemen restaureras. Detta inkluderar vidsträckta extensiva betesmarker och ett mosaiklandskap som ersatts av trädplanteringar. För Sverige handlar det om att kraftigt öka arealen naturbetesmarker och ängar. Precis hur mycket är oklart, buden går från några hundra tusen hektar till 2 miljoner hektar. Möjligen har det lett till mer kolbindning, även om det är tveksamt, och effekterna på den biologiska mångfalden är tveklöst negativ.

Forskningsartikeln gör också sken av att större delen av betesmarkerna i de tempererade klimaten är “naturligt skog”. Det är förvisso en utbredd uppfattning, men den saknar i stort stöd. Det mesta talar för att ett mosaiklandskap med omväxlande skog, gräs, hed, kärr med flera naturtyper är det mest naturliga tillståndet för stora delar av Europa. Stora hjordar av gräsbetande djur utrotades av människan och ersattes stegvis med betande idisslare.

Det finns givetvis områden där det kan vara en idé att plantera skog, men om det är den biologiska mångfalden och kolbindning man är intresserad av är det snarare åkermark som borde planteras, särskilt i områden med hög andel åkermark. Danmark har just beslutat att stimulera till ökad skogsplantering på åkermark. Däremot är det odelat negativt att plantera igen åkermark i de svenska skogs- och mellanbygderna, där all öppen mark ökar den biologiska mångfalden.

 

Jag har påtalat felaktigheterna för Natursidan, Klimatgranskaren och Global, ingen av dem har ändrat sina artiklar vid tidpunkten för denna publicering.

 

* Nu är ju kornas bidrag till kosten (både i Sverige och globalt) inte i första hand kött utan mjölk, men det verkar inte vare sig forskarna eller de citerade artiklarna bry sig om. 

** Artikeln handlar om kolbindning i ekosystemen och har inte räknat på andra utsläpp av växthusgaser från djuren, betesmarkerna eller skog, inte heller på förändringar i albedo som uppstår av skogsplantering.

*** Frågan om kolbindning i betesmark och huruvida den kan ”kompensera” för djurens utsläpp är minst sagt kontroversiell. Jag har skrivit om det här.