Recension: Mot kollapsens hjärta

Bortom klimatkrisen hotar tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Och vi rör oss snabbt mot den. Det är temat för Jonathan Jeppssons bok Mot kollapsens hjärta (Ordfront 2024).

I boken ägnas ingen större energi åt att diskutera de direkta följderna av växthuseffekten och om det finns någon chans att vi lyckas hålla uppvärmningen inom 1,5 grader utan fokus är istället på att vi rör oss mot en kollaps i vilket fall som helst. Någon form av sammanbrott verkar vara garanterad, bokens uppdrag är att få oss att inse det och att därigenom förhindra att sammanbrottet blir en katastrof snarare än en organiserad tillbakagång. Jeppsson avfärdar möjligheten till en grön omställning som önsketänkande. Det är modigt av honom att ta den positionen som ligger väldigt långt från de två huvudfårorna Grön omställning och Kör på så löser det sig nog som helt dominerar den svenska debatten. Särskilt med tanke på hans dagliga arbete på Aftonbladet.   

Det märks att det är en journalist som håller i pennan. Boken är flyhänt skriven och upplagd som en forskningsresa med många intressanta resonemang och insikter. I prologen skriver han att civilisationen är en ömtålig struktur, till stor del byggd på tro och förhoppningar om att framtiden ska kunna leverera det vi förväntar oss. Boken gör klart att den inte kommer att kunna det. Det är alltför många utmaningar som sammanfaller och alltför många hårda eller mjuka gränser vi träffar på. ”Allting som redovisats i denna bok pekar mot att det industrialiserade tillväxtsamhället är i sitt slutskede.” skriver Jeppsson. Då har han ändå givit rätt stort utrymme åt de som har en annan uppfattning, exempelvis ekonomen John Hassler, den konservative ledarskribenten Mattias Svensson och klimatminister Romina Pourmokhtari.

Boven i dramat är den eviga tillväxten som gör en hållbar utveckling omöjlig. Är det inte klimatet som drar ner oss, är det vattenbrist, sämre energitillgång, skenande ojämlikhet, brist på kritiska mineraler och en ökad befolkning, sannolikt en kombination av allihop. Och systemet klarar inte av att stå still utan kräver ständig expansion för att överleva. Vi måste springa för att stå still.  ”Framsteg är kanske inte alls framsteg. Det vi ser som teknisk utveckling är bara ett sätt för oss att anpassa oss till omgivningen, att förändras för att inte försvinna”.  

Under en relativt kort tid har vi upplevt ett flertal kraftiga ”störningar” som den globala finanskrisen 2008/2009, pandemin 2020, Rysslands anfall på Ukraina 2022, minskad kapacitet i den globala sjöfarten (Ever Given’s blockering av Suezkanalen, Panamakanalens brist på vatten, huthirebellernas attacker i Röda havet), en europeisk kostnadskris samt ett ökat antal allvarliga väderhändelser. Dessa är olika uttryck för att systemet börjar bli instabilt, att det flimrar. Och det är flimret som förebådar kollapsen. Nollräntepolitik och ett snabbt växande skuldberg är några av de åtgärder som vidtagits för att mildra effekterna, men de skapar i sin tur nya bubblor och risker.

Boken har en stor tvärvetenskaplig bredd och jag uppskattar att den inte är så fixerad vid de materiella perspektiven (oljan tar slut, klimatet blir outhärdligt, det finns inte tillräckligt med koppar eller andra viktiga mineraler) som ofta dominerar kollapsologi, utan också får med ekonomiska, sociala och kulturella perspektiv. Vissa av de många intressanta spåren – exempelvis att kapitalismen producerar konsumtion och att forskningsinsatserna ökar exponentiellt medan de stora vetenskapliga framstegen uteblir avhandlas dock så rapsodiskt att det är svårt att se hur de hänger ihop med den övergripande berättelsen och vad de egentligen innebär. Jag får nöja mig med att de ger mig själv incitament till fördjupning.

I boken varvas bokens egentliga uppdrag med två personliga berättelser om författarens pappa och dennes Alzheimer samt om en tvillingbror som dog vid födseln. Det är drabbande skildringar och greppet att växla personliga upplevelser med fakta är ett vedertaget recept för essäer, reportageböcker och populärvetenskap. Kanske saknar jag fantasi, men jag kan inte förstå vilka kopplingar som finns mellan dessa två personliga erfarenheter och bokens huvudsakliga framställning. Det finns förvisso ett kapitel som heter Den stora glömskan där det bland annat hävdas att modernismen producerar kulturell glömska, inte av en slump utan av nödvändighet – en mycket intressant tanke som man kan spinna vidare på - men har det någon koppling till pappans Alzheimer?

Hur kollapsen kommer att te sig, vilka uttryck den kommer att få och vad som blir slutstationen framgår inte så tydligt, men det vore också väl mycket begärt. En trösterik tanke för framtiden är att de som drabbas hårdast kommer vara de som genomlider sammanbrottet och därigenom upplever förluster av olika slag. De som föds in i ett annat samhälle kommer inte att sakna mycket av det som är viktigt för oss idag. Vad som är viktigt, rationellt och nödvändigt bestäms av det kulturella sammanhanget. Som Donella Meadows, en av författarna till den epokgörande Tillväxtens gränser (1972), skriver i Leverage Points: Places to Intervene in a System: ”Egyptierna byggde pyramider för att de trodde på ett liv efter detta. Vi bygger skyskrapor för vi tror att mark i stadens centrum är oerhört värdefullt.”