Att räkna är enkelt - att veta vad man skall räkna är svårare

I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver ett antal lantbrukare, organisationsrepresentanter och forskare (jag refererar här till dem som artikelförfattarna) att det är ofullständiga kalkyler som gör jordbruket till klimatbov. Artikeln har flera förtjänster, men också en hel del brister. Framför allt belyser den att man genom att skära data på olika sätt och ha vissa antaganden kan man få fram mycket skilda resultat. Att räkna är inte svårt, men det är svårt att avgöra vad man skall räkna och hur.

Artikelns inledning pekar på att de officiella klimaträkenskaperna bara tar hänsyn till jordbrukets utsläpp men inte till allt det kol som lantbruket binder i form av skördade grödor, oavsett om de används till livsmedel eller bränsle. Artikelförfattarna menar att utsläppen som bildas av att folk äter maten och omvandlar kolet till koldioxid igen eller genom att förbränna biobränsle i en bil skall räknas som utsläpp av konsumenterna. Med det räknesättet kan svenskt jordbruk mycket väl vara en betydande kolsänka som de hävdar. Man gör dock totalt avsteg från hur klimatrapporteringen är uppbyggd och den skillnad som FN:s klimatpanel gör mellan det biologiska kol som cirkulerar mellan växter och djur och fossilt kol samt kol från biologiska förråd som frigörs vid exempelvis avskogning, jorderosion eller torvbrytning. Deras räknestycke har ett visst intresse även om jag tycker principen är tveksam. De har också fått mothugg.

Däremot belyser de en märkvärdig skillnad i resonemang vad gäller synen på produktion av mat jämfört med produktionen av biobränsle. När jordbruk eller skogsbruk producerar råvaror till biobränsle brukar förbränningen av dessa diskuteras som en motsvarande minskning av de fossila bränslena, men om råvarorna används till mat sker ingen motsvarande minskning av utsläppen trots att de också förbränns i våra kroppar. Det är faktiskt svårt att se hur man kan vidmakthålla denna skillnad i längden. I mitt tycke är dock den logiska slutsatsen att man skall sluta diskutera biobränslen som något som ersätter fossila bränslen. Att man inte räknar deras direkta utsläpp vid förbränning är gott nog. Att samtidigt räkna in besparing av fossila bränslen innebär en dubbelräkning.

*

Av de fyra punkter som artikelförfattarna presenterar är det lätt att hålla med om de tre första: Vi bör övergå till fossilfri drift av lantbrukets maskiner, vi bör vidareutveckla metoder som spar drivmedel och vi bör binda ännu mer kol genom bättre brukande av jordarna.  Den fjärde punkten som de tar upp är att ”vi bör värna fotosyntesens raketbränslen: kväve, kalium och fosfor”, dvs det som till vardags kallas konstgödsel. Det finns starka incitament för lantbrukare att använda konstgödsel eftersom en ökad giva, inom rimliga gränser, leder till ökade skördar vilkas värde överstiger kostnaden för konstgödseln. Men artikeln hävdar också att det binds cirka åtta gånger mer energi och växthusgaser än vad produktionen av konstgödsel använder och ger upphov till. Stämmer det?

En förutsättning för den slutsatsen är det inledande resonemanget om att allt kol som finns i jordbrukets skördade produkter anses vara bundet. Det är, som diskuterats ovan, ett minst sagt kontroversiellt synsätt. Men låt oss köra på det, stämmer resonemanget då? Precis som med det mesta andra beror det på hur man räknar, vad man räknar och vad man inte räknar. Underlaget för påståendet finns i rapporten Svenska jordbrukets klimatpåverkan. Kvävegödsel är den viktigaste och mest använda formen konstgödsel och har både den största klimatpåverkan och den största påverkan på skörden. Från rapporten kan man, med stor möda, finna stöd för påståendet att kvävegödseln bidrar till att binda åtta gånger mer kol i skörden än de utsläpp som orsakas av produktionen och användningen av kvävegödseln. Men siffran får tas med en stor nypa gödsel.

Först bygger den på att så kallad klimatcertifierad kvävegödsel används, vilket inte är den genomsnittliga kvävegödsel som används i Sverige. Den genomsnittliga gödseln inom EU släpper ut 2,5 gånger mer. Men utsläppssiffrorna för konstgödseln är inte kompletta. Senare tids forskning visar på mycket större utsläpp från ammoniakframställningen än som tidigare beräknats. Ammoniak är råvara i produktionen. Rimligtvis borde det stora läckaget av metan från naturgasutvinningen också belasta konstgödseltillverkningen och inte bara de direkta utsläppen från produktionen i fabriken. Transporterna och spridningen av gödseln tas heller inte med i beräkningarna. Sammantaget betyder det att siffrorna för utsläpp från konstgödsel fram till åkern är för låga i beräkningarna. 

Sedan kommer vi till det som händer med konstgödseln när den sprids på åker. Där bygger beräkningarna på IPCC:s omräkningsfaktorer där en viss mängd N i konstgödsel anses resultera i ett visst utsläpp av lustgas. Men forskningen visar tydligt att utsläppen av lustgas per kg kväve istället ökar med ökad giva. Den ökade tillförseln av kväve från konstgödsel i hela livsmedelssystemet leder också till ökade utsläpp av lustgas från djurens gödsel och från avlopps- och avfallshantering. En mycket stor del av utsläppen som anses komma från mark är ett resultat av den ökade kvävetillförseln. 

De totala lustgasutsläppen orsakade av kvävegödseln är därför betydligt större än de omräkningsfaktorer som används. Det är omöjligt att ange en säker siffra men en rimlig uppskattning är att lustgasutsläppen i hela kedjan orsakad av kvävegödslingen är minst dubbelt så stor och kanske uppemot tre gånger så stor som den omräkningsfaktor som artikelförfattarna använt for sina beräkningar.

Sammantaget bygger påståendena att kvävegödseln är ”klimatsmart” på ett tvivelaktigt beräkningssätt där allt kol som binds i skörden räknas som infångat kol och på en ofullständig analys av alla utsläpp som hör till hela kedjan av konstgödsel och kvävekaskaden i livsmedelssystemet.

Tvärtom så är konstgödselns effekter i alla led sannolikt den största källan till växthusgasutsläpp i det svenska jordbruket, utöver de andra miljöproblem som den också orsakar. Att minska användningen av konstgödsel är det enklaste sättet att minska jordbrukets miljöpåverkan.