Torkan 2018 och den pågående coronakrisen visar med all tydlighet hur sårbart vårt hårt slimmade och trimmade livsmedelssystem är. Det är tur att det finns så pass många bönder som går sin egen väg trots att samhället försöker styra alla i en riktning.
En tredjedel av Sveriges lantbruksföretag har lagt ner de senaste 25 åren. Det är helt i linje med den förhärskande jordbrukspolitiska inriktningen som den uttrycks i den så kallade livsmedelsstrategin och i Sveriges ställningstagande inom EU. Paradoxalt nog stöds detta också av lantbrukets främsta intresseorganisation, LRF.
Parallellt med den dominerande utvecklingen mot allt färre och större gårdar har enskilda lantbruk haft andra strategier för att driva sina gårdar. Det konstaterar forskare vid SLU i studien Sveriges förändrade lantbruk.
– Lantbrukare är otroligt anpassningsbara, de är vana vid att det hela tiden kommer nya regler och att efterfrågan förändras. Jag blev förvånad över hur många som tydligt sade saker som ”efterfrågas ekologiskt så får vi odla det, oavsett vad vi själva tror på”. Förmågan att anpassa sig är en viktig faktor när det handlar om att ställa om jordbruket vid framtida kriser, säger Flora Hajdu, en av forskarna bakom studien till Extrakt.
Studien baserar sig på intervjuer med lantbrukshushåll i tre olika landskap med stora skillnader i lantbrukets förutsättningar: Skurup och Trelleborg i Skåne, Skövde och Skara i Västergötland, samt Sollefteå och Kramfors i Ångermanland. Dessa ingick också i en stor undersökning på tidigt 1990-tal vilket gör att man kan observera och reflektera över förändringarna.
Jordbrukets reträtt märks allra mest i Ångermanland där ”hela det institutionella stödet för jordbruket är på väg att rasa samman”. Ofta tänker man inte på hur viktigt det är för lantbruket att det finns kollegor att samarbeta och dela maskiner med, att det finns kunnig arbetskraft, rådgivning, reparatörer och marknadskanaler. Till och med banken behöver en lantbruksspecialist för att kunna bedöma kreditvärdigheten i lantbruksföretagen. När antalet lantbruk blir för litet i en bygd försvinner alla dessa stödsystem och det blir nästan omöjligt för de kvarvarande att driva vidare.
Den förhärskande stordriftsstrategin bygger på ökad arbetsproduktivitet, för det mesta genom stora teknik och byggnadsinvesteringar och en volyminriktad produktion. De andra strategierna som forskarna identifierar är:
- Kostnadseffektivisering.
Detta representeras kanske bäst av det gamla talesättet att det inte är de
stora inkomsterna man blir rik av utan de små utgifterna. Dessa lantbruk är
oftast mindre gårdar som har en uttalad produktionsinriktning men som inte vill
eller kan öka produktionen. De har sällan anställda.
- Hitta en
ekonomisk nischproduktion. Dessa lantbruk odlar ovanliga grödor, föder upp
ovanliga djur eller satsar på ovanliga kvaliteter. Kulturspannmål, hästhö i
särskild balstorlek eller naturbeteskött som säljs direkt till användarna är
vara exempel. Ekologisk odling var ett tidigt sådant exempel.
- Direktförsäljning
till konsument. Detta kan ofta kombineras med nischproduktionen ovan. Forskarna
sorterar också in ökad förädlingsgrad under denna kategori, även om jag nog
tycker den förtjänar en egen punkt eftersom den inte nödvändigtvis är kopplad
till direktförsäljning.
- Extensifiering.
En del lantbruk som inte är lönsamma väljer att istället för att avveckla
produktionen att extensifiera den, exempelvis genom att gå från den mycket
intensiva mjölkproduktionen till nötköttsuppfödning eller att helt avveckla
djurhållning och bara odla.
- Diversifiera
utifrån de lokala förutsättningarna. Det kan handla om att använda gårdens
maskiner också för snöröjning eller annan entreprenad eller att ha
stuguthyrning eller annan besöksverksamhet på gården.
- Att ha
arbete vid sidan av. Det är vanligt att en av parterna i ett lantbrukshushåll
arbetar eller att lantbrukaren har en annan inkomst som sin huvudsakliga och
lantbruket drivs som en sidoverksamhet. Särskilt vanligt är detta på
växtodlingsgårdar som sällan ger en åretruntinkomst.
- Boendejordbruk.
Slutligen finns det gårdar som i huvudsak ses som ett livsstilsboende och
lantbruket drivs för att brukaren är intresserad och tycker det är givande och
vackert, men utan krav på lönsamhet.
De olika strategierna kan kombineras på olika sätt. Forskarna i studien konstaterar att jordbrukspolitiken inte tar hänsyn till de olika drivkrafter och strategier som lantbrukarna har och att den dominerande strukturomvandlingsstrategin inte passar för de som har andra strategier.
”På många sätt gynnar det nuvarande systemet dem som väljer stordriftsrationalisering som strategi – vilket resulterar i att de många andra lantbruk som har andra strategier för att hålla sig kvar i sektorn utan att satsa på stordrift missgynnas.” konstaterar forskarna.
Forskarna presenterar studien på ett digitalt seminarium den 29 maj
En mångfald av strategier ger bättre förutsättningar för att utnyttja de mycket skilda förutsättningar för lantbruk som finns, både vad gäller platsen och lantbrukarna själva. En mångfald gör oss också bättre rustade för förändringar eller plötsliga kriser.
Det är inte den som är framgångsrik i gott väder som har den långsiktigt hållbara produktionen. Erfarenheten av torkan 2018 och av den pågående coronakrisen visar med all tydlighet hur känslig den industriella jordbruksmodellen är och hur farligt det är att rationalisera bort alla buffertar och redundans i systemen. Just det som är resultatet av det starka fokus på internationell konkurrenskraft och strukturomvandling som den rådande politiken har.
No comments:
Post a Comment