Det kluvna lantbruket

Vi läser ur vår nya bok Kornas planet. Den här gången handlar det om hur politiken har format kornas och vår tillvaro.

Lantbruket lider av personlighetsklyvning. Å ena sidan den idylliskt betande kon med kalven vid sin sida i det vackra landskapet, som ger oss så många viktiga värden, å andra sidan en ständig effektivisering och allt större enheter. Å ena sidan finns rådgivningens, lantbruksindustrins och många av näringens företrädare som förespråkar ett ekonomistiskt företagarideal och egentligen resonerar som om lantbruket är som vilken industri som helst. Å andra sidan finns Bregottreklamen, hembygdsföreningarnas, kulturens och tidningen Lands bönder som vårdar kulturarv och miljö. 

Kluvenheten reflekteras också i konsumenternas val. De flesta vill att lantbruksdjuren ska ha det så bra som möjligt och att lantbruket ska ta stor hänsyn till miljön, men i butiken är det ändå ofta priset som avgör. På krogen blir det lätt samma gamla pressade skinka som ligger på pizzan, en sojaburgare med massor av tillsatser på hamburgerbrödet eller en amerikansk feedlotbiff på tallriken på den litet finare restaurangen.

Politiken har till stor del format den här utvecklingen. Där styr det jordbrukspolitiska kravet att lantbrukaren ska producera så mycket mat på ett så billigt sätt som möjligt. Den matpolitik som beslutades om 2017 och som ska gälla för Sverige fram till 2030, den nationella livsmedelsstrategin, har egentligen bara ett enda skarpt mål – ökad produktion. Medlet att åstadkomma det är ökad konkurrenskraft. Samtidigt finns alla de andra kraven på att jordbruket ska vårda naturen, miljön, kulturlandskapet, ge djuren en så bra tillvaro som möjligt, producera livsmedel som inte bara är någorlunda nyttiga utan också ”svarar mot marknadens krav” och så vidare och så vidare i all oändlighet. 

Staten vet förstås att en ensidig betoning av produktion kan orsaka rovdrift och en ännu större utarmning av landsbygden. Det försöker man balansera med lagstiftning och med olika former av ersättningar, det som oftast kallas för bidrag eller stöd, för naturvård, kulturvård med mera. Den typen av ersättningar är inte obetydliga, men samtidigt är de oftast inte tillräckliga för att ersätta det arbete som det är frågan om. Dessutom är de här ersättningarna ofta förenade med betydande byråkrati och stelbenthet där man gärna applicerar samma mall som ska uppfyllas, utan att ta hänsyn till lantbrukarens eller lokalbefolkningens önskemål, trots att det är deras miljö det handlar om. Lagar och regler innebär ofta ökade kostnader och på en global marknad är det svårt för lantbruket i Sverige, som redan har ett högt kostnadsläge, att uppfylla dessa krav samtidigt som den importerade maten inte behöver göra det. Och trots alla stolta målsättningar stödjer svenska politiker av de flesta kulörer handelsavtal som gör det ännu svårare för svenska bönder att överleva. Nyss var det ett avtal med Kanada, i skrivande stund är det ett avtal med Mercosur och ett med USA som båda kommer att öka importen av soja och kött till Europa. När det väl gäller, väger en möjlig försäljning av fler Scania-lastbilar, Gripenplan, maskiner och appar mycket tyngre än omsorgen om den egna matproduktionen och miljön. 

Politikerna har gjort det bekvämt för sig i livsmedelsstrategin genom att skicka ansvaret för hållbarheten i livsmedelskedjan åt två olika håll, dels till konsumenten som ska göra hållbara val, dels till forskningen som ska utveckla nya tekniska lösningar för att uppfylla de oförenliga målen.