Thursday, 2 January 2020

Klimatmärkning av livsmedel är vilseledande


Alla behöver hjälpas åt för att minska utsläppen, men de men de verktyg som tas fram måste hålla måttet, annars riskerar de att göra mer skada än nytta. Klimatmärkning av mat med angivande av utsläpp av växthusgaser har inte en stabil vetenskaplig grund.
Flera företag har börjat märka enskilda produkter med angivande av hur stora utsläpp av växthusgaser de ger upphov till. Märkningarna, som sker direkt på produkten eller på annat sätt, bygger på så kallade livscykelanalyser, en metod för att studera en varas påverkan från vaggan till graven. Metoden har ett femtiotal år på nacken och sitt ursprung i industrin. Rätt använd kan den vara ett bra verktyg för att hjälpa företag att förbättra sin produktion, men det finns en rad svagheter i hur livscykelanalyser används på livsmedelsområdet. Jag har därför anmält den här typen av klimatmärkning till Konsumentverket för vilseledande marknadsföring.
Många av svagheterna har att göra med att jordbruksproduktionen inte är lika kontrollerbar och likartad som industriella processer. Klimatdeklarationerna utgår från genomsnittsvärden som men de verkliga utsläppen kan variera med en faktor om tio. Ingen skulle acceptera att varor märktes med en vikt som är dubbelt så hög som den verkliga vikten eller att sockerhalten skulle kunna vara fem gånger högre än det som står på etiketten, men det är verkligheten när det gäller klimatmärkning av livsmedel.
De växthusgaser som enligt analyserna orsakar de största utsläppen, lustgas och metan, kan inte bestämmas och kontrolleras på samma sätt som koldioxid. De som gör livscykelanalyserna har inte mätt de faktiska utsläppen av lustgas utan beräkningarna bygger på schabloner. Men variationerna och osäkerheten i hur stora utsläppen av lustgas är mycket stora, vilket bekräftas av både Naturvårdsverkets nationella klimatrapportering och FN:s klimatpanel, IPCC.  Det är bara om man kontrollerar hela produktionskedjan inklusive jordbruksproduktionen och mäter de faktiska utsläppen som man kan fastställa lusgasutsläppen, men något sådant förekommer knappast i den starkt globaliserade livsmedelsindustrin. Eftersom lustgas står för ungefär en tredjedel av jordbrukets utsläpp har det stor betydelse.
Metan utgör större delen av de beräknade utsläppen från de idisslande djuren, kor, får och getter. I livscykelanalyserna räknas dessa utsläpp om till så kallade koldioxidekvivalenter. Ledande klimatforskare vid Oxforduniversitetet har klargjort att detta sätt att räkna inte är korrekt och inte tar tillräcklig hänsyn till metanets korta livslängd i atmosfären. Konstanta metanutsläpp leder till mycket små temperaturökningar medan konstanta koldioxidutsläpp leder till fortsatt temperaturökningar.  Koldioxidutsläppen måste ned till noll för att inte leda till fortsatt ökad temperatur, men det gäller inte metan. 
De avgränsningar och antaganden man gör och hur man fördelar utsläppen mellan huvudprodukten och biprodukter påverkar analysernas resultat mycket och leder ibland till rent absurda resultat. Som man räknar nu har läder, lever och talg från en ko noll i klimatpåverkan medan köttet från samma ko är värsta klimatförstöraren. Det finns många fler invändningar mot de metoder som används, vilka jag utvecklar i min anmälan.
Vissa klimatdeklarationer innefattar inte heller hela ledet fram till konsument. Mat.se som nyligen lanserade klimatmärkning av 3 000 livsmedel inkluderar varken förpackningens klimatpåverkan eller sin egen lagring och distribution.

Ovanstående debattartikel var införd i ETC på nyårsafton, fast det inledande stycket var inte med. Det är viktigt att artikeln, och min anmälan gäller klimatmärkning i form av klimatdeklaration av utsläppen i relation till enskilda produkter. Min anmälan riktar ingen  kritik mot exempelvis IP Sigills klimatcertifiering eller andra koncept som handlar om att minska utsläppen.

No comments :