Swedish Fish (från Kanada) Canada ett lyft för svensk export

För ett tag sedan skrev jag en replik i Uppsala Nya Tidning (se nedan) till en artikel som landsbygdsministern skrivit där han förespråkar kraftigt ökad svensk export av livsmedel. Jag delade den i en grupp som är ett forum för omställningsrörelsen där möttes den bara av positiva reaktioner. Sedan delade jag den i en grupp som mestadels ägnar sig åt jordbruksfrågor. Utöver det cirkulerade den genom andras delningar.  Där fick den mer blandat mottagande. Vissa pekade på att det är högst rimligt att exportera ur det enskilda företagets perspektiv. Andra pekade på hur miljövänligt och bra det svenska jordbruket är och att vi i själva verket gör miljön en tjänst genom att exportera massor och försörja andra länder med mat. Andra såg ministerns utspel som ett bevis på hans tro på svensk livsmedelsindustri och jordbruk.

Inlägget gällde inte om vi över huvud taget skall exportera utan om vi skall försöka efterlikna Danmark, eller rättare exportera en ännu större andel av vår produktion än vad danskarna gör, för det är det som Sven-Erik Bucht förespråkar.  Den danska livsmedelsindustrin och jordbruket är möjligen internationellt konkurrenskraftig, men den är inte robust och det sysselsätter heller inte fler människor än Sverige. Men alldeles oavsett detta så finns det ju skäl till att Danmark är en storexportör av livsmedel medan Sverige inte är det. På samma sätt som det finns goda skäl till att Sverige är en stor exportör av pappersmassa medan Danmark inte är det - man exporterar dock massor med julgranar till skogslandet Sverige (det för för långt att utveckla detta resonemang här).

Jag tycker i och för sig att exportambitionerna är missriktade, men om man nu verkligen tror att export är en av huvudvägarna för utveckling skulle man snarast vara förbannad över att det satsas futtiga 50 miljoner på exporten, medan jordbruket får stöd i storleksordningen 10 miljarder årligen. Om man tror på export så skulle man också se att det inte är små och medelstora företag (ministern säger sig vilja satsa på dem) som oftast lyckas på exportmarknaden. Om man tror på export skulle man inte satsa på strategiskt hopplösa produkter och tro att vi kan "förse världen med (nöt)kött", när vi inte ens kan tillfredsställa den egna marknadens efterfrågan vare sig på billigt skräpkött eller premiumkött.

Ur det enskilda företagets perspektiv kan givetvis export vara en mycket intressant strategi. Jag har mig veterligen inte argumenterat emot export av en rimlig mängd högvärdeprodukter. Men det är ju inte det som exporteras i särskilt stor utsträckning. Ministerns exempel var ju ganska belysande. Chokladbollar, en simpel cider och kaffe. Av dessa är det nog kaffet som får anses vara en premiumprodukt, tyvärr med 0 procent svenskt innehåll. Som strategi för jordbruket är det rätt meningslöst, men givetvis kul för företaget. 

I den nya broschyren för "Team Sweden Livsmedel" finns denna bild. Lustigt nog tillverkas dessa Swedish Fish inte alls i Sverige utan i Ontario.....

Argumentet att vi skall ha som ambition att förse en rad andra länder med mat för att vårt jordbruk är så miljövänligt kan ju låta bra, men det har trots allt stora svagheter. Det finns inga som tecken på att de svenska exportprodukterna idag säljs på miljö- eller djurskyddsargument (det finns givetvis vissa undantag). Det finns heller inga tecken på att det som exporteras i första hand exporteras till länder med särskilt dålig produktion eller att den svenska exporten i första hand konkurrerar ut särskilt dålig produktion. Med tanke på att vi importerar en massa från länder som har lägre krav än våra vore det nog klokare att ersätta den importen i första hand.

Miljöpåverkan av den ökade handeln och sårbarhetsargumenten var mina främsta argument mot att öka exporten och jag såg egentligen inga relevanta invändningar mot dessa argument. Det finns mycket mer att säga om handel, det är en komplex fråga, men just därför förtjänar den en mer initierad diskussion än faktoiden och ryggmärgsreflexen att det alltid är positivt med ökad handel.


Min artikel i sin helhet:

Det är nu dags för livsmedelsbranschen att sträva mot samma exportandel som våra mest framgångsrika exportindustrier,” skriver landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i en debattartikel 2 januari. Av massa- och pappersproduktionen exporteras nära 90 procent och av sågade trävaror nära 70 procent, medan handelsbalansen av livsmedel är negativ med nästan dubbelt så stor import som export. Ministern har således mycket höga ambitioner. Men exportdrömmarna är varken realistiska eller önskvärda.

Sveriges handel med livsmedel

Det har alltid funnits något livsmedel eller någon jordbruksprodukt som Sverige varit bra på att exportera. Sill, smör, lingon och havre har till exempel varit historiska storsäljare. Livsmedelsexporten i dag består av bulkprodukter som torrmjölk eller spannmål, sådant som är svårt att sälja hemma som grisfötter och kycklingvingar, en mindre mängd ”vanlig mat” som cider och de chokladbollar Sven Erik Bucht nämner samt vissa profilprodukter som Absolut Vodka. Den största svenska livsmedelsexporten är norsk lax som passerar våra gränser på väg till andra länder.
Exporten har ökat i värde sedan EU-inträdet men importen har ökat i än snabbare takt. Svenskt jordbruk är helt enkelt inte konkurrenskraftigt på de flesta områden och det ändras inte genom att regeringen satsar nålpengar på exportfrämjande. Den stora utmaningen är i stället att inte importen ska fortsätta öka, hälften av den mat som äts är i dag importerad.
Nästan en tredjedel av den mjölk som Arlas bönder producerar exporteras som mjölkpulver medan importen av ost och andra förädlade mjölkprodukter stadigt växer. Beroendet av internationella marknader gjorde att mjölkkrisen 2015 – 2016 slog mycket hårdare mot svenska mjölkbönder än om de hade inriktat sig på att försörja hemmamarknaden. De svenska konsumenternas vilja att köpa svensk mjölk – och betala mer för den – resulterade inte i bättre pris till bonden eftersom de stora mejeriföretagen bundit sig till världsmarknadspriser.
Ett av de få tydliga målen i livsmedelsstrategin är att sårbarheten i svensk livsmedelsförsörjning ska minska. Livsmedelssystemet är sårbart på många sätt genom den centraliserade produktionen och distributionen, beroende av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel och våra konsumtionsvanor. Att odla all mat inom landet är därför ingen garanti för att vi får mat på borden vid en kris. Men ett kraftigt ökat beroende av handel för vår försörjning ökar utan tvekan sårbarheten.
Utöver den ökade sårbarheten innebär en ökad handel högre miljöbelastning. Utsläppen från den internationella handeln trollas bort i de nationella redovisningarna för växthusgasutsläpp men det är de utsläpp som ökar mest. Sjöfarten, flyget och den strida strömmen av lastbilar orsakar också mängder av andra miljöproblem som buller, spridning av mängder av giftiga ämnen och störning av växt- och djurliv.
Handel kan vara både ekonomiskt och ekologiskt motiverad, men av det följer inte att en ständigt ökad handel av skulle vara ett självändamål. Konkurrensen driver nedläggning av åker och betesmark i ett land som Sverige samtidigt som andra länder skövlar regnskog för att odla palmolja eller soja för den svenska marknaden. Det ökade handelsberoendet skapar också ett tryck på att vi ska sänka våra regler till de som gäller för de viktigaste konkurrenternas. På livsmedelsområdet har flera miljöskatter tagits bort och djurskyddsreglerna ”anpassas” nu till omvärlden – allt i den heliga konkurrenskraftens namn.
Ambitionen att satsa på svenskt jordbruk är välkommen men det finns viktigare områden än export att lägga krutet på. Karl-Ivar Kumm pekar på några sådana i sitt svar den 4 januari. Vi borde ta ett större ansvar för vår egen försörjning av livsmedel producerade på ett hållbart sätt i stället för att göra ökad export till ett självändamål.