Teknoutopisternas framtid finns bakom nästa kulle

Efter att jag nyligen hållit ett föredrag om jordbruk och mat kom en ung man fram och undrade om inte modern teknik med självstyrande lastbilar (elektriska antar jag), drönare och robotar skulle kunna upprätthålla ett ekologiskt mångfaldsjordbruk a la permakultur i hela landet. ”Jag tror det när jag ser det sade jag”. Han fortsatte med att beskriva någon variant av inomhusodling av grönsaker som, bokstavligen, skulle gå på räls. Jag kontrade med att säga att grönsaker står för en i det närmaste försumbar andel av mänsklighetens livsmedelsförsörjning, och att de skulle göra det även om folk följde Livsmedelsverkets rekommendation (vilket med förlov sagt väldigt få gör), samt att mänskligheten i princip fortfarande föds med samma varor som vi ätit i tusentals år, även om de tagit nya former. 

Algodling, foto Gunnar Rundgren

Han var uppenbart mycket frustrerad över denna bakåtsträvande surgubbe.

- Du kan ju inte titta bakåt för att förstå framtiden. Utvecklingen nu är exponentiell. Nästa år kommer mänskligheten göra lika många nya tekniska landvinningar på ett år som den gjort under hela sin existens. Vi är mitt i den fjärde industriella revolutionen.

Vad skulle jag säga. Det var inte första gången jag konfronterades av en teknoutopist. Visst, utan tvekan går den tekniska utvecklingen snabbt, och sannolikt snabbare än någonsin tidigare. Under min livstid är det främst datorer, mobiltelefoner och deras sammankoppling som står för det stora språnget i utvecklingen. Och visst har de betytt väldigt mycket. De har skapat nya affärsmöjligheter och dödat andra. I privatlivet har de också förändrat mycket.

Men samtidigt är mycket sig rätt likt. Folk bor ungefär på samma sätt som när jag föddes, de färdas på ungefär samma sätt som när jag föddes, de äter ungefär samma typ av jordbruksråvaror som när jag föddes, bara mer processade och förpackade, kläderna är inte särskilt annorlunda från när jag var barn. Mänskligheten bygger gruvor, bygger vägar och järnvägar, flyger i jetplan, bryter sten, hugger skog och pumpar olja som när jag föddes.

Visst, för många av de här aktiviteterna har det skett tekniksprång. I skogen har några tusen stora skördare och skotare ersatt tiotusentals skogshuggare och hästar. I jordbruket har den typiska mjölkgården blivit tio gånger större och korna mjölkas med robotar och inte mänskligt manövrerade mjölkmaskiner. Skriftställare slår inte längre fingrarna blodiga på skrivmaskiner, utan får ont i nacken och musarm, men texterna är desamma.

Även om vi effektiviserat och rationaliserat enormt är de grundläggande materiella strukturerna detsamma. Även om det pratas mycket om disruptiva teknologier är det inte så mycket av den grundläggande materiella strukturerna som förändrats dramatiskt. Rälsen, broarna, vattenledningarna, kraftledningarna, vattenkraftverken och stora delar av byggnadsbeståndet är i stora delar femtio år gamla, ja till och med hundra. Den nya teknosfären är i huvudsak ett nytt lager ovanpå den gamla, snarare än att den ersätter det gamla. De största förändringarna verkar vara i modellerna för försäljning och distribution (där musik och filmbranschen är goda exempel).

Inte heller på det ekonomiska och sociala området har den fjärde industriella revolutionen och digitaliseringen gjort så stor skillnad som man kan tro. Internet och digitaliseringen skulle demokratisera kapitalismen – eller rent av göra den onödig- var det många som hävdade för tjugo år sedan. Vad blev det av det? I själva verket verkar affärslogiken i den digitala världen vara ännu mer monopolistisk än i den analoga världen. Google, Facebook, Microsoft, Apple, är alla exempel på ”The winner takes it all” även om några startade i ett garage. Världen har heller på inget sätt blivit mer jämlik av den digitala revolutionen, snarare tvärtom.

Demokratin har knappast vitaliserats som påstods ungefär samtidigt. Och även om sociala media används för att starta kampanjer och underminera diktaturer, var det demonstrationer på Tahirtorget som störtade Mubarak och inte Facebook. Det är inte Twitter utan en twittrande president som vill bygga en mycket fysisk mur (inte en digital) mot Mexico. Det är tiggare med en kopp framför sig och inte Instagram som får oss att tänka på romernas ställning i Rumänien. En ungdom som sätter sig varje fredag med en skylt utanför riksdagshuset kan ha lika stor påverkan som en hungerstrejkande fånge för femtio år sedan. Globala kampanjer för avskaffande av slaveriet, för kvinnlig rösträtt, mot apartheid fanns långt innan digitala media. Och redan för hundra år sedan kunde ett börsras i London utlösa panik på andra sidan jordklotet. Till och med för fem hundra år sedan spreds Martin Luthers kätterska ord snabbt över Europa. 

  Det kommer alltid finnas folk som vill utforska nya möjligheter, uppfinna, förändra osv. Inget ont i det. Som med allt experimenterande kommer det mesta att misslyckas. Inget ont i det, det ligger i uppfinnandets och vetenskapens natur att misslyckas.

Det onda uppstår först när vi, som den unge mannen, slutar att se kopplingarna bakåt, när fantasierna om framtida teknik tar upp det mentala och mediala utrymmet som vi behöver för att lösa de problem vi har idag med den teknik och kunskap som vi har idag. Jordbruket och maten är utmärkta exempel på det. Visst kan jordbruket förbättras med ny teknik, forskning och nya kunskaper, men på det stora hela vet vi redan hur ett uthålligt jordbruk ser ut och vi har kunskaperna för att driva det. Däremot har vi inte ett ekonomiskt och politiskt ramverk som gör det möjligt.

På samma sätt förhåller det sig med klimatet. Vi vet mycket väl vad som behövs. Sluta pumpa upp olja och gas och bryta kol. Men människor vill inte riktigt ta konsekvenserna av det utan föredrar att gripa efter nya tekniska fiberstrån av ännu ej framställda material.  

Jag tror att vi hittar nya vägar till ett drägligt liv och ett bra samhälle utan olja och kol, med en mix av gammal känd teknik, förändringar av det ekonomiska systemet och nya sociala och tekniska innovationer. De nya teknoutopisterna är däremot besatta av att förändring bara är möjlig och önskvärd när den sker via ny teknik. Deras inställning påminner litet om stalinismen, det kommunistiska lyckoriket ligger alltid bakom nästa kulle, framtiden kommer alltid vara – i framtiden.