Sunday 13 January 2019

Tankefel i köttdisken


Budskapet att det viktigaste ”vi” kan göra för klimatet är att sluta äta kött upprepas ständigt, men är både felaktigt och farligt. Att det vore bra för miljön och klimatet att de flesta drar ner på sin konsumtion av kött från djur som huvudsakligen äter sådant människor kan äta är korrekt, men hör till samma kategori som att vi bör dra ner på konsumtionen av i stort sett allt. Om vi vill minska matens utsläpp är fossilbränsleanvändningen och konstgödseln de strategiskt viktigaste angreppspunkterna.

(Längre version av debattartikel publicerad på Supermiljöbloggen)


Om vi går på de officiella miljöräkenskapernas analysverktyg orsakade genomsnittssvenskens köttkonsumtion utsläpp av 522 kg koldioxidekvivalenter år 2015. Det är mycket, men ändå inte mer än 5 % av de utsläpp varje svensk orsakar, eller 24 % av matens totala utsläpp. Det är uppenbart att påståendet att det viktigaste man kan göra för klimatet är att sluta äta kött är felaktigt. I verkligheten kommer ju det man köper i stället också släppa ut en hel del. Beräkningar som skall bevisa hur överlägsen en vegankost är brukar ersätta animalier med en mix av de mest klimatsmarta alternativen (obearbetade bönor och spannmål), men det finns ju inget som helst skäl att anta att det blir fallet. Om man ersätter köttet på kaloribas med ett genomsnitt av alla andra livsmedel kommer utsläppen ungefär att halveras. Nettoeffekten blir därför snarast 2-3 procent av utsläppen.

Det finns ett allvarligt tankefel i antagandet att ”mindre kött är bra och inget kött är bäst”. Detta kan vara korrekt på individnivå, beroende på vad man ersätter köttet med. Men på systemnivå kan man inte addera summan av teoretiska kostval. Vi måste ha ett jordbrukssystem som kan producera dessa teoretiska koster, det gäller oavsett om vi räknar lokalt, nationellt eller globalt. Väldigt många vegetabiliska livsmedel har restprodukter som används som djurfoder, det gäller exempelvis öl, all spannmål, vegetabiliska oljor, socker, havredryck och tofu. Om alla åt en vegansk kost skulle dessa restprodukter inte användas som foder och deras miljöpåverkan skulle få läggas till livsmedlens miljöpåverkan (idag räknas de bort). Stora delar av skörden av livsmedelsgrödor håller heller inte den nödvändiga kvaliteten och används därför som foder. En viss andel animaliska livsmedel i kosten är därför en förutsättning för att nå den lägsta miljöbelastningen. Det finns också en många andra faktorer i odlingssystemet som gör att en mix av växtodling och djurhållning är mest resurseffektiv, det gäller i synnerhet odlingen av vall för idisslare som kor, får och getter, och utnyttjande av betesmark.

I debatten runt köttkonsumtionens klimatpåverkan blandas siffror som inte alls är jämförbara hej vilt. Dels blandas globala och nationella siffror och dels blandas utsläpp från kött med utsläpp från tamdjur. Klimatutsläppen från tamdjuren brukar ofta anges till 14 procent av de globala utsläppen. Tamdjuren producerar kött, men också mjölk, matfett, ägg, dragkraft, kläder, byggnadsmaterial, naturvård, religiösa och kulturella upplevelser, bank- och försäkringstjänster. Det finns ingen seriös beräkning av hur stor del som skall hänföras till ”kött”. I fattiga länder, där nästan inga flyger, få har tvättmaskin och de flesta saknar bil står givetvis maten, oavsett vad den består av, för de allra största utsläppen. Att hänvisa till globala siffor för maten eller djurens andel av utsläppen i den svenska köttdebatten är därför både meningslöst och oärligt. I själva verket följer matens andel av utsläppen ganska väl hur stor andel matkostnaderna är i ett lands ekonomi.

Beräkningarna av utsläppen från djuren bygger på schabloner och modeller och har mycket stora felmarginaler. Detta gäller framför allt lustgasutsläppen där även FN:s klimatpanel anser att osäkerheten i beräkningsgrunderna varierar mer än tio gånger. Utsläppen som redovisas i olika livscykelanalyser bygger alltså inte på att någon har mätt utsläppen från den aktuella produktionen. Mycket tyder på att beräkningarna systematiskt överskattar utsläppen från extensiva produktionssystem, som betesdrift och underskattar utsläppen från intensiv växtodling och djurhållning som bygger på intensivt odlat foder.

Omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter ger felaktigt intrycket av att effekterna av dessa två växthusgaser är jämförbara genom en omräkningsfaktor. För metan ger en ökning eller minskning en snabb men kortvarig klimateffekt medan konstanta utsläpp på en viss nivå inte orsakar vidare temperaturökning. Detta skiljer sig helt från hur koldioxid fungerar där konstanta utsläpp på nuvarande nivåer leder oss mot en katastrof.

För både lustgas och metanutsläppen från djurhållningen bygger siffrorna på antagandet att utsläppen från marken som djuren betar eller där man odlar foder på skulle upphöra om djuren försvann. Men det antagandet saknar vetenskaplig grund. Beräkningarna tar heller inte hänsyn till att betande djur, tillförsel av stallgödsel och vallodling kan leda till betydande inlagring av kol. 

För dramaturgin runt köttkonsumtionen verkar det vara viktigt att betona hur den har ökat. Konsumtionen av helt kött har förvisso ökat en hel del de senaste femtio åren, men nästan hela ökningen handlar om kyckling som ju anses vara det mest klimatsmarta köttet. Om vi tittar på hela segmentet animalieprodukter kan man konstatera att kaloritillförseln från dessa har legat mer eller mindre still sedan 1960 medan att deras relativa andel minskat över tid.

”Ät mindre men bättre kött” är en alternativ slogan som det är lättare att hålla med om. Men den är tyvärr inte heller okomplicerad. ”Bättre” ur klimatsynpunkt betyder industriell produktion av kyckling och gris. För andra miljöfaktorer och för djurvälfärd är t.ex. betesdrift av kor och får bättre, men de är samtidigt de allra värsta enligt de sätt man idag räknar växthusgasutsläpp.

Det finns också rätt starka indikationer att den grupp som starkast har tagit till sig budskapet om djurhållningens stora miljöpåverkan helt enkelt slutar konsumera animalieprodukter istället för att konsumera mindre men bättre. Försäljningen av ekologiska animalieprodukter har stannat upp eller till och med minskat och många marknadsaktörer förklarar det med ett ökat intresse för ”vego”. Ser man rent generellt till konsumtionsmönster är det svårt att se ett samband mellan fallande konsumtion och bättre kvalitet, snarare tvärtom. Den kraftiga minskningen av konsumtionen av dryckesmjölk har knappast förbättrat mjölkproduktionen medan den kraftigt ökade vinkonsumtionen i Sverige också inneburit en starkt förbättrad kvalitet.

Ett ensidigt betonande av köttkonsumtionens klimatnackdelar riskerar att helt slå ut den bästa produktionen. Om vi verkligen vill ha ett ”bättre” kött måste vi nyansera diskussionen och också inse att det är i stor utsträckning politiska styrmedel som avgör hur köttet produceras och om det överhuvudtaget kommer att produceras i Sverige. 



För den som verkligen vill finns det massor av åtgärder som man som individ kan göra för att minska sin miljöpåverkan från matkonsumtionen, dra ned på kött som produceras med en hög andel foder som människan kan äta direkt (dvs kyckling och gris samt kraftfoderuppfött nötkött), minska andelen processade livsmedel och färdigmat (särskilt kyld och fryst sådan), äta svenskt och lokalt, äta ekologiskt, gå mindre på krogen, konsumera mindre tomma kalorier och slänga mindre mat.   

Sedan måste vi också pressa på politiska styrmedel för att få bort fossilberoendet och konstgödseln ur jordbruket eftersom dessa står för de största utsläppen (mer än animalieprodukterna), men också för att de två är förutsättningarna för den globala överproduktion som är den egentliga orsaken till att djur äter sådant vi kan äta och, matsvinn och överkonsumtion.


11 comments:

Gunnar Alskog said...

Jag räknade på vad som händer om man ersätter merparten av djuren på en ekologisk kogård med en biogasanläggning och bara behåller en mindre andel uppfödda på bete. Merparten av vallen och gödsel rötades och en del vall utnyttjades för odling av potatis och grönsaker.Växtrester och en mindre del vall användes till vinterfoder. Övriga grödor var oförändrade; korn, havre och ärtor. Om jag minns rätt blev resultatet att gården gav mer mat räknat som protein, blev mer än självförsörjande på energi,men fullständigt orealistisk vad gäller ekonomi.
Med de stora subventionerna till animalieproduktionen (kungen får två miljoner för sin köttproduktion) och de låga dieselpriserna behöver ingen oroa sig för en omställning, trots vegotrender.
Vad tror du om detta?
Och detta?: https://josephpoore.com/Science 360 6392 987 - Accepted Manuscript.pdf

Gunnar Rundgren said...

Jag har kommenterat Poores artikel i ett inlägg nyligen. http://tradgardenjorden.blogspot.com/2018/12/fantasifulla-forskares-falska-fakta-2018.html Själva forskningen som sådan har jag inga stora åsikter om, även om jag tycker den där typen av metastudier har begränsat värde när man vet hur svajiga underlagen är. Poore valde tyvärr att presentera "slutsatser" vilka inte alls hade stöd i hans egen forskningsartikel. Det är just hans felaktiga påstående som föranledde den här artikeln.

Gunnar Alskog said...

Ingen tanke om att ersätta djur som föds upp på åkergrödor och inte bete, med biogasreaktorer för att komma ifrån de fossila bränslena?

Gunnar Rundgren said...

Jodå, det är en väg som kan prövas, och det har ju gjorts sedan 1980-talet. Det verkar, precis som du skriver, vara svårt att få ekonomi på det - trots att det finns vallstöd. Jag lade ut en förfrågan nyligen på facebook om det finns seriösa jämförelser för de alternativa vägarna att använda vall som djurfoder, biogas, kompost, gröngödsling osv. Men jag har inte hittat mycket om det.

Det finns ju också en massa tekniska problem för att uppgradera den till fordonsgas som tyvärr pekar mot storskaliga anläggningar. Sedan kan man ju i och för sig först låta kor äta vallen för att ta vara på protein mm och få högvärdiga livsmedel och därefter göra biogas på det som blir över eftersom korna är generösa och lämnar mycket energi kvar (dvs det som anses göra dem ineffektiva).

Även i en "vegansk" värld tror jag att det skulle vara smartare att plocka ut proteiner mm från växtligheten innan man gör energi av den. Det är ju också den utvecklingen som pågår både i jord och skog efter vad jag kan förstå.

Jag tycker många vägar är värda att pröva och i det här landet är vi välsignade med så stora markresurser att vi borde kunna fixa biodrivmedel själva - om inte vi skulle kunna det kan nog inget annat land göra det heller.

Gunnar Alskog said...

Genom att avsätta vall till att ersätta fossila bränslen (10 ha ger energi motsvarande 20 kbm diesel enl http://www.bioenergiportalen.se/?p=1499), och bara föda upp djur på sätt som utnyttjar deras komparativa fördelar(bete och restprodukter från växtodling och livsmedelsindustri)får vi mer av jorden i form av både mat och bränsle, än om vi låter växtproteinerna från åkern passera andra magar än våra egna. Biogasen har dessutom fördelen att rötresterna kan användas mycket effektivare än gödsel. Dagens teknik är som du påpekar alldeles för kostsam, men om del av pengarna som idag går till att stötta olönsam animalieproduktion och ickeproducerande öppna landskap,istället användes till teknikutveckling och subventioner kunde vi kanske få till billiga små serieproducerade gårdsanläggningar?

Anonymous said...

Gunnar Alskog - vi har ingen brist på mark. Tvärtom är det stora problemet för biologisk mångfald att vi lägger ned en massa betesmark, röjer bort stenmurar och åkerkanter och planterar igen åkrarna. Den dag vi behöver åkrarna igen (t.ex. för att vi inte vill använda fossil konstgödsel eller kadmiumrik fosfor) så måste åkrarna finnas där och jordmånen inte vara försurad av granodling

Gunnar Alskog said...

Anonym- jag funderar över hur vi kan minska beroendet av fossila bränslen och gödselmedel genom att utnyttja åkermarken till produktion av både bränsle och livsmedel.Då gissar jag att markbehovet ökar och att betesmark kommer att utnyttjas i större grad än nu för att möta efterfrågan på animaliska livsmedel.

Gunnar Rundgren said...

Jag ser inga större problem att också producera jordbrukets drivmedel på åkermark. Däremot ser jag det som helt orealistiskt att försörja hela den moderna civilisationens behov av drivmedel med biodrivmedel från åkermark. En kombination av en kraftig minskning av behovet, användandet av skogsbiomassa och andra strömmar av restavfall kan göra att vi kommer en bit på väg. Elektrífiering och/eller vätgas eller annan syntetgas producerade med solenergi får nog ta hand om en hel del också. Visst kan det bli konkurrens mellan djurfoder och biobränslen i framtiden, men det kan ju också bli motsatsen, Sojautfodringen har ju sitt ursprung i behovet av sojaolja för humankonsumtion och industriella ändamål. Etanolproduktionen ger massor av foder osv.

Anonymous said...

Det har räknats mycket på detta, senast i de sex myndigheternas Strategiska plan för omställning av transportsektorn till fossilfrihet. Siffrorna är konstant höga. Enbart i Sverige finns oanvänd åkermark som skulle kunna ge 40 TWh drivmedel - dvs nästan hälften av vad vi använder i vägtrafiken idag. Med elektrifiering av det som går att elektrifiera så räcker detta och blir över.

Tittar man på EU-nivå så har vi lagt ned 30 miljoner ha sedan 1990 - det motsvarar 1/3 av EUs energianvändning i transportsektorn idag. Åter - elektrifiering kommer att minska det behovet så att denna åker mer än väl räcker till. Sen bör vi ju skicka ut så mycket betesdjur vi kan från övriga åkrar och sluta producera ett veteöverskott och dumpa det i u-länderna. Sen skulle vi ju kunna minska kycklingkonsumtionen en del också. Det skulle ge ytterligare 10-15 mha

Så nog räcker åkermarken till en hel del. Framför allt är det viktigt att hålla den i skick och inte låta den förfalla. Matjord är en viktig resurs som tar lång tid att bygga upp men kan förstöras på en grangeneration på svaga brunjordar.

Sen kan vi absolut använda skogsråvara också så får vi fram ännu mer bioråvara, vi vill ju kanske fortsätta transportera på båtar, kanske fortsätta flyga lite och ersätta en massa fossil plast.

Jens H said...

Det verkar ju vara ett vettigt resonemang, att vi kanske bör ha en del djur i vårt jordbruk och inte bara växtodling. Däremot så behöver man knappast argumentera mot att vi bör minska på köttätandet, för jag har mycket svårt att föreställa mig att alla plötsligt skulle sluta äta kött. Om vi minskar vår köttkonsumtion och lever på billigare livsmedel 5 dagar i veckan (ärtor, linser, bönor mm) så kan de som vill ha en köttbit på söndagen, unna sig en äkta svensk köttbit från fribetande djur som inte kommit i kontakt med importerad soja. Det vore en vinst för alla om vi kunde minska på industriköttproduktionen.
Hur mycket kött skulle vi kunna äta per person om allt kött var ekologiskt frigående utan importerat foder?

Gunnar Rundgren said...

@Jens, poängen var inte att argumentera för en viss nivå på köttkonsumtionen utan att det som händer på marknaden är att det bättre köttet tar minst lika mycket eller mer stryk av att de mest miljömedvetna väljer bort kött. "Mindre men bättre" är en god tanke, men den har inget stöd i hur det verkar bli. Så länge budskapet är att "ju mindre desto bättre" är det som trumpetas ut, kommer det vara så.
På din sista fråga så beror det helt på, det är inte ekologin som begränsar det i första hand utan ekonomin. Jag utvecklar det här: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2019/06/kott-och-mjolk-fran-betesmarker.html