Tankefel i köttdisken

Budskapet att det viktigaste ”vi” kan göra för klimatet är att sluta äta kött upprepas ständigt, men är både felaktigt och farligt. Att det vore bra för miljön och klimatet att de flesta drar ner på sin konsumtion av kött från djur som huvudsakligen äter sådant människor kan äta är korrekt, men hör till samma kategori som att vi bör dra ner på konsumtionen av i stort sett allt. Om vi vill minska matens utsläpp är fossilbränsleanvändningen och konstgödseln de strategiskt viktigaste angreppspunkterna.

(Längre version av debattartikel publicerad på Supermiljöbloggen)

Om vi går på de officiella miljöräkenskapernas analysverktyg orsakade genomsnittssvenskens köttkonsumtion utsläpp av 522 kg koldioxidekvivalenter år 2015. Det är mycket, men ändå inte mer än 5 % av de utsläpp varje svensk orsakar, eller 24 % av matens totala utsläpp. Det är uppenbart att påståendet att det viktigaste man kan göra för klimatet är att sluta äta kött är felaktigt. I verkligheten kommer ju det man köper i stället också släppa ut en hel del. Beräkningar som skall bevisa hur överlägsen en vegankost är brukar ersätta animalier med en mix av de mest klimatsmarta alternativen (obearbetade bönor och spannmål), men det finns ju inget som helst skäl att anta att det blir fallet. Om man ersätter köttet på kaloribas med ett genomsnitt av alla andra livsmedel kommer utsläppen ungefär att halveras. Nettoeffekten blir därför snarast 2-3 procent av utsläppen.

Det finns ett allvarligt tankefel i antagandet att ”mindre kött är bra och inget kött är bäst”. Detta kan vara korrekt på individnivå, beroende på vad man ersätter köttet med. Men på systemnivå kan man inte addera summan av teoretiska kostval. Vi måste ha ett jordbrukssystem som kan producera dessa teoretiska koster, det gäller oavsett om vi räknar lokalt, nationellt eller globalt. Väldigt många vegetabiliska livsmedel har restprodukter som används som djurfoder, det gäller exempelvis öl, all spannmål, vegetabiliska oljor, socker, havredryck och tofu. Om alla åt en vegansk kost skulle dessa restprodukter inte användas som foder och deras miljöpåverkan skulle få läggas till livsmedlens miljöpåverkan (idag räknas de bort). Stora delar av skörden av livsmedelsgrödor håller heller inte den nödvändiga kvaliteten och används därför som foder. En viss andel animaliska livsmedel i kosten är därför en förutsättning för att nå den lägsta miljöbelastningen. Det finns också en många andra faktorer i odlingssystemet som gör att en mix av växtodling och djurhållning är mest resurseffektiv, det gäller i synnerhet odlingen av vall för idisslare som kor, får och getter, och utnyttjande av betesmark.

I debatten runt köttkonsumtionens klimatpåverkan blandas siffror som inte alls är jämförbara hej vilt. Dels blandas globala och nationella siffror och dels blandas utsläpp från kött med utsläpp från tamdjur. Klimatutsläppen från tamdjuren brukar ofta anges till 14 procent av de globala utsläppen. Tamdjuren producerar kött, men också mjölk, matfett, ägg, dragkraft, kläder, byggnadsmaterial, naturvård, religiösa och kulturella upplevelser, bank- och försäkringstjänster. Det finns ingen seriös beräkning av hur stor del som skall hänföras till ”kött”. I fattiga länder, där nästan inga flyger, få har tvättmaskin och de flesta saknar bil står givetvis maten, oavsett vad den består av, för de allra största utsläppen. Att hänvisa till globala siffor för maten eller djurens andel av utsläppen i den svenska köttdebatten är därför både meningslöst och oärligt. I själva verket följer matens andel av utsläppen ganska väl hur stor andel matkostnaderna är i ett lands ekonomi.

Beräkningarna av utsläppen från djuren bygger på schabloner och modeller och har mycket stora felmarginaler. Detta gäller framför allt lustgasutsläppen där även FN:s klimatpanel anser att osäkerheten i beräkningsgrunderna varierar mer än tio gånger. Utsläppen som redovisas i olika livscykelanalyser bygger alltså inte på att någon har mätt utsläppen från den aktuella produktionen. Mycket tyder på att beräkningarna systematiskt överskattar utsläppen från extensiva produktionssystem, som betesdrift och underskattar utsläppen från intensiv växtodling och djurhållning som bygger på intensivt odlat foder.

Omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter ger felaktigt intrycket av att effekterna av dessa två växthusgaser är jämförbara genom en omräkningsfaktor. För metan ger en ökning eller minskning en snabb men kortvarig klimateffekt medan konstanta utsläpp på en viss nivå inte orsakar vidare temperaturökning. Detta skiljer sig helt från hur koldioxid fungerar där konstanta utsläpp på nuvarande nivåer leder oss mot en katastrof.

För både lustgas och metanutsläppen från djurhållningen bygger siffrorna på antagandet att utsläppen från marken som djuren betar eller där man odlar foder på skulle upphöra om djuren försvann. Men det antagandet saknar vetenskaplig grund. Beräkningarna tar heller inte hänsyn till att betande djur, tillförsel av stallgödsel och vallodling kan leda till betydande inlagring av kol. 

För dramaturgin runt köttkonsumtionen verkar det vara viktigt att betona hur den har ökat. Konsumtionen av helt kött har förvisso ökat en hel del de senaste femtio åren, men nästan hela ökningen handlar om kyckling som ju anses vara det mest klimatsmarta köttet. Om vi tittar på hela segmentet animalieprodukter kan man konstatera att kaloritillförseln från dessa har legat mer eller mindre still sedan 1960 medan att deras relativa andel minskat över tid.

”Ät mindre men bättre kött” är en alternativ slogan som det är lättare att hålla med om. Men den är tyvärr inte heller okomplicerad. ”Bättre” ur klimatsynpunkt betyder industriell produktion av kyckling och gris. För andra miljöfaktorer och för djurvälfärd är t.ex. betesdrift av kor och får bättre, men de är samtidigt de allra värsta enligt de sätt man idag räknar växthusgasutsläpp.

Det finns också rätt starka indikationer att den grupp som starkast har tagit till sig budskapet om djurhållningens stora miljöpåverkan helt enkelt slutar konsumera animalieprodukter istället för att konsumera mindre men bättre. Försäljningen av ekologiska animalieprodukter har stannat upp eller till och med minskat och många marknadsaktörer förklarar det med ett ökat intresse för ”vego”. Ser man rent generellt till konsumtionsmönster är det svårt att se ett samband mellan fallande konsumtion och bättre kvalitet, snarare tvärtom. Den kraftiga minskningen av konsumtionen av dryckesmjölk har knappast förbättrat mjölkproduktionen medan den kraftigt ökade vinkonsumtionen i Sverige också inneburit en starkt förbättrad kvalitet.

Ett ensidigt betonande av köttkonsumtionens klimatnackdelar riskerar att helt slå ut den bästa produktionen. Om vi verkligen vill ha ett ”bättre” kött måste vi nyansera diskussionen och också inse att det är i stor utsträckning politiska styrmedel som avgör hur köttet produceras och om det överhuvudtaget kommer att produceras i Sverige. 

För den som verkligen vill finns det massor av åtgärder som man som individ kan göra för att minska sin miljöpåverkan från matkonsumtionen, dra ned på kött som produceras med en hög andel foder som människan kan äta direkt (dvs kyckling och gris samt kraftfoderuppfött nötkött), minska andelen processade livsmedel och färdigmat (särskilt kyld och fryst sådan), äta svenskt och lokalt, äta ekologiskt, gå mindre på krogen, konsumera mindre tomma kalorier och slänga mindre mat.   

Sedan måste vi också pressa på politiska styrmedel för att få bort fossilberoendet och konstgödseln ur jordbruket eftersom dessa står för de största utsläppen (mer än animalieprodukterna), men också för att de två är förutsättningarna för den globala överproduktion som är den egentliga orsaken till att djur äter sådant vi kan äta och, matsvinn och överkonsumtion.