Vi måste prata om handeln

Det är torrt, mycket torrt. Här har vi bara fått en liten skur den 3 maj och därefter knappt 25 mm förra veckan. Maj i Uppsala var inte bara en ovanligt torr utan även en rekordvarm månad. Sedan mätningarna startade 1739 har inte någon lika varm majmånad noterats i Uppsala.

Vårsäden ser usel ut på de flesta håll i bygden. De som har lerjordar och skördade tidigt har väl fått in en hyfsad 1:a ensilageskörd men det blir ju ingen återväxt om det inte kommer regn. Och i landet som helhet rapporteras förstaskörden vara 65 % av det normala. Många har tvingats börja fodra med vinterfoder för att betesmarkerna torkat ut (vi själva har det mesta bete på strandängar och de torkar inte ut i första taget). Det pratas om nödslakt, men slakterierna har redan sedan förra året långa köer.

Torkan har drabbat större delen av Sverige och hela området runt Östersjön. De flesta länderna rapporterar kraftig minskade skördar. Lettland, Danmark och Sverige kommer att få 20-30 procent mindre vete än ett normalår. Vi kommer att få importera vete.

Globalt är det ingen brist, veteproduktionen beräknas bli 740 miljoner ton. Sverige kan importera vete och nötkött från andra länder, så ingen lär svälta i Sverige på grund av torkan. Så länge man har pengar kan man alltid köpa på världsmarknaden. Rika människor har nästan aldrig svultit, inte ens under skriande hungersnöd.

Frihandel vs protektionism 1-0 alltså.

Men det kanske är att göra det alltför lätt för sig? Vad händer med vår egen produktion? Hur drabbas bönderna? I en ”normal” ekonomi stiger priset när det uppstår brist. Det gör att bönderna delvis kan kompenseras för den dåliga skörden genom bättre priser. Men på en öppen marknad kommer produktionsförhållandena i ett litet land som Sverige inte ha någon som helst påverkan på de globala priserna. Det gör att böndernas inkomster sjunker drastiskt. Vissa kanske går i konkurs och får lägga av, andra får skjuta upp nödvändiga investeringar. Det leder i sin tur att vår kapacitet att producera minskar.

Dessa förhållanden blir extra tydliga ett dåligt år, men egentligen ligger de där och påverkar hela tiden. Helt i linje med teorin om de komparativa fördelarna blir produktionen av de viktigaste jordbruksprodukterna mer och mer koncentrerad till ett fåtal produktionsområden. Detta gäller regionalt inom Sverige, men också globalt. Handeln med livsmedel ökar ständigt och nu är det nästan en fjärdedel av maten som passerar en gräns.

Och helt i linje med teorierna om de komparativa fördelarna betyder det att icke konkurrenskraftigt produktion slås ut. Råvaruanalytikern Torbjörn Iwarsson säger att svensk mjölkproduktion kommer att vara utraderad om fyrtio år. Men det är sannerligen inte bara svenska bönder som slås ut, konkurrensen slår ännu hårdare mot de fattiga småbönderna i tredje världen, de har absolut ingen chans att producera majs, vete eller sojabönor till världsmarknadspriser, inte ens om de värderar sin egen arbetstid till noll kronor.

På så sätt bidrar frihandeln till att slå ut betydande produktionskapacitet i stora delar av världen. Och istället för att vara en välbehövlig säkerhetslina i händelse av kris, bidrar den till att skapa konstant beroende av livsmedelsimport. Det leder också till en mycket stor sårbarhet och ett farligt beroende av andra länders produktion och i slutänden av deras politik. Frihandel – protektionism 1-2.

I själva verket är dikotomin frihandel – protektionism alldeles för förenklad. Det finns inget land i världen som har helt fri handel med livsmedel och jordbruksprodukter, även om Nya Zeeland är nära. Möjligen är Nordkorea ett exempel på total protektionism (jag får erkänna min okunskap i nordkoreansk jordbruks och livsmedelspolitik). Jag utvecklar de resonemangen mer i den här artikeln, samt i ett referat av en forskningsartikel (på engelska) där nedanstående graf finns. 

Den svenska regeringen, och i minst lika hög grad oppositionen, anser att frihandel är idealisk och argumenterar för att EU:s jordbrukspolitik skall bli mer marknadsinriktad. Den nyligen antagna livsmedelsstrategin har ”internationell konkurrenskraft” som ideal.

LRF sluter upp bakom frihandelsretoriken och inriktar sig på att få bort alla svenska ”särregler” för att kunna konkurrera med sina kollegor inom EU. Att de offentliga ersättningarna motsvarar mer än hela nettointäkten för svenskt jordbruk talar man tyst om. Inte heller berättar man att så gott som alla svenska jordbruks har huvuddelen av sina intäkter från något annat än jordbruk, så fast är man i sin förljugna bild av det konkurrenskraftiga jordbruket.

Om inte EU hade haft tullar på nötkött med 30 kronor kilot så skulle nötköttspriserna inom EU vara ännu mycket lägre och svensk nötköttsproduktion skulle vara ännu mindre lönsam än vad den är idag. Svenska tjurkalvar från mjölkproduktionen skulle sannolikt slås ihjäl vid födseln, precis som man redan gör i många länder. Detta är bara ett exempel, EU har regleringar också på andra områden. 

LRF och de flesta politiska partierna bär ett tungt ansvar för att Sverige fortsätter att föra en destruktiv jordbrukspolitik. En rimlig början vore att föra en balanserad diskussion om fördelar och nackdelar med handel med jordbruksprodukter och livsmedel, istället för att surra sig vid ratten på frihandelsskutan.