Sunday, 17 October 2010

Världshungerdagen

Med anledning av världshungerdagen 16 Oktober
Jag pratade på världshungerdagen i fredags. De intressanta talen finns (på engelska) att ladda ned. Där var min roll att prata mest om marknaden, så det gjorde jag. Men det finns ju andra sidor av saken också. Så när jag ändå var i farten så skrev jag en debattartikel i Nya Werlmandstidingen. Jag hade inte satt rubriken där. Allt skall ju vara så kort idag, så jag fick skära bort mer än hälften för att "få plats" i tidningen. Den ursprungliga artikeln finns nedan.

Rika svälter inte
Häromveckan fick vi nyheten att antalet hungriga människor har gått ned till 925 miljoner från den höga noteringen på över en miljard året dessförinnan. I det lite längre perspektivet så har antalet legat på över 800 miljoner de flesta år. Optimisten säger att trots allt så har jordens befolkning ökat kraftigt i samma period så andelen hungriga har ju minskat. Likväl är det en oförlåtlig skamfläck. Låt oss titta på tre vanliga (van-)föreställningar om hur man skall åtgärda hungern: 1) öka insatserna av modern teknik, framförallt konstgödsel och bioteknik i jordbruket; 2) ät mindre kött; och 3) om handeln släpps fri på jordbruksprodukter så kommer problemen lösa sig.

Vilka är hungriga? Det kanske är för självklart för att sägas, men de rika svälter inte. Ja, inte ens de som i våra mått är lusfattiga, men som höjer sig över 15 kronor om dagen i inkomst, svälter. Helt enkelt därför att där det finns pengar finns det mat. Undantaget är under mycket korta perioder under naturkatastrofer, men i alla andra fall så finns det mat för den som har råd. Det är fattiga på landsbygden och fattiga i städerna som går hungriga. Effekterna av olika åtgärder slår lite olika på dessa, i alla fall kortsiktigt. Billigare mat betyder ganska enkelt att fattiga i städerna kan köpa mer mat. För landsbygdsbefolkningen är effekten inte fullt så enkel. Många av dem som hungrar är småbönder. De producerar ofta inte allt de behöver, eller i vart fall så producerar de inte ett överskott som är tillräckligt för att betala helt nödvändiga saker, som en ny hacka, skoluniform, medicin, begravning av släkt. De måste således sälja jordbruksprodukter för att ha råd med dessa. De är ofta både köpare och säljare, säljare strax efter skörd och köpare strax innan nästa skörd. Om de tjänar eller förlorar på högre priser beror på om prisskillnaderna slår jämnt över alla produkter och över året. Men på det stora hela så är det sannolikt att de tjänar på högre priser, då det ger dem incitament att producera mer, och det de säljer ökar i värde jämfört med vad de köper. För landlösa eller lantarbetare är situation mindre klar. Kortsiktigt så torde de tjäna på lägre priser. På sikt är det snarare tvärtom. Högre priser gynnar lantbruket och landsbygden, det kommer mer pengar dit, det som lantbruket köper från staden blir proportionellt billigare. Det kommer stimulera ökad produktion, investering, fler nya hus, ökat behov av arbetskraft och därför också ökade inkomster för de fattiga på landet. Det kan även stoppa upp flödet av fattiga från landet till städerna, vilka nästan utan undantag är de som blir de fattiga i städerna.

Förslagen om att öka produktionen i jordbruket med mer konstgödsel har till effekt att matpriserna sjunker. Ett litet överskott kan driva ned priserna rejält, men de insatsmedel som köps in ligger kvar på en annan prisnivå, satt av energipriset som är den viktigaste komponenten i konstgödseln. Skördeökningen beror heller inte på att mer arbete sätts in, dvs att de fattigaste får fler arbetstillfällen och därmed inkomster. Anledningen till att afrikanska småbönder inte använder mer konstgödsel är inte att de är dumma, utan att det helt enkelt inte lönar sig. Visst kan man få dem att använda mer konstgödsel om man skänker bort den, men det låser bara fast dem i en ohållbar produktion. Så länge det inte finns någon efterfrågan kommer försök att öka produktionen av de lokala stapelgrödorna med dyrbara insatsmedel inte leda någon vart. Det betyder inte att det är fel att försöka öka produktiviteten, självklart inte, men det finns många andra sätt att öka produktiviteten utan att använda dyra insatsmedel, och de sätten är mycket mer intressanta för småbönderna. Man kan t.ex. öka produktionen avsevärt med ekologisk odling.

Om vi slutar äta kött leder det till att de globala livsmedelspriserna kollapsar. Som sagts ovan är sjunkande livsmedelspriser ingen bonus för landsbygden. Fattiga boskapsskötande folk lever mestadels i områden som inte lämpar sig alls för jordbruk och det är ingen lösning för dem att börja odla mat, tvärtom så riskerar det leda till kraftigt ökad markförstöring. De är beroende av att sälja djurprodukter och köpa annan mat. Om vi förutsätter att köttkonsumtionen trots allt skulle ligga kvar på en låg nivå i deras länder så skulle de ju kunna få mer majs för varje get, och på så sätt tjäna på det. Men stopp ett tag: om köttkonsumtionen minskar kraftigt globalt så kommer spannmålspriserna sjunka dramatiskt, och det betyder att det blir mycket billigare att föda upp kyckling och det kan helt slå ut herdarnas kor och får, vilka ju betar för sitt uppehälle. Denna process pågår redan pga av de ständigt sjunkande spannmålspriserna. Det finns andra synpunkter på köttkonsumtionen såsom etiska, klimatpåverkan och avskogning, men det diskuterar vi inte här.

Fri handel då? Är det inte så att det är våra (EU:s) absurda jordbruksubventioner som driver ned priserna och på så sätt minskar ulandsböndernas förmåga att konkurrera? Skulle inte de kunna tjäna mer pengar genom att bli jordbruksexportörer? Otvivelaktigen är det så att de rika länderna subventionerar sitt jordbruk massivt, med cirka 253 miljarder dollar (OECD PSE tal) om året, och att delar av stödet är i form av exportsubventioner, samt att även om inte exporten subventioneras direkt så trycker det ned priserna överlag. Och att u-länderna med piska (strukturanpassningsprogram) och morot (bistånd) lurades att öppna sina jordbruksmarknader för att ”fritt” konkurrera med subventionerad import är skamligt. En total avreglering av livsmedelshandel skulle få rätt stora effekter, men de stora skillnaderna skulle vara på konkurrensen mellan aktörer som Brasilien och EU, där Brasiliens bönder skulle vara stora vinnare och markspekulanter i EU förlorare (då stora delar av EUs subventioner har kapitaliserats i form av ökade markpriser).

Historiskt höll höga transportkostnader ned den internationella konkurrensen och bönderna producerade i stort med likartad teknologi. I och med den industriella revolutionen och användningen av fossila bränslen förändrades detta i ett slag. Dels så kunde en person, med hjälp av först ångmaskiner för tröskning och senare traktorer, elmotorer, vattenpumpar och konstgödsel (som ju i mycket också är en fossilbränsleprodukt) producera otroligt mycket mer och dels så kunde produkterna skeppas snabbt och långt till ständigt sjunkande priser genom järnväg och sjöfart baserad på billig energi. Så hade Europa stora svårigheter att konkurrera med billig amerikansk spannmål redan i slutet av artonhundratalet. År 1870 var priset för en bushel vete 60 cent i Chicago och det dubbla i London. År 1900 hade transportkostnaderna – och därmed prisskillnaderna sjunkit till 10 cent. I ljuset av det så började de flesta länder skydda sitt jordbruk.

Det som sedan har hänt är att produktiviteten per arbetare i jordbruket i i-länderna har ökat dramatiskt så att de nu producerar 500 ton till 2000 ton spannmål per årsarbetskraft. I stort kan man förklara det med de stora insatserna av kapital (för maskiner) och energi (för att driva det hela). De fattigaste jordbrukarna använder i stort samma teknologi som de använde för 100-150 år sedan. Deras produktivitet är på sin höjd 1 ton spannmål per arbetande. De driver ett jordbruk som nästan inte har några investeringar, och vill de låna får de betala ränta på 30 procent, ett tydligt uttryck av vilken brist på kapital det är. Och de skall konkurrera med oss på lika villkor? Inte nog med det, under de senaste 50 åren har priserna på jordbruksprodukter fallit med cirka 60 procent jämför med andra produkter. Så dessa jordbrukare vilka använder i stort samma teknik som för femtio år sedan, producerar lika mycket och får bara 40 procent av inkomsterna. Det är uppriktigt sagt mycket svårt att se att frihandel är något som skulle ge dem välstånd. Det visar sig ju också att det bara är för produkter där de har en unik situation som de kan konkurrera. Men den dag man tagit fram en majs som smakar kaffe med bioteknik så kan alla världens miljoner småbönder som odlar kaffe hälsa hem, då kommer kaffe tröskas på Ukrainas stäpper och Argentinas pampas. Det finns inga av de fattigaste länderna som kan konkurrera med storproducenterna av stapelgrödorna. Lika lite som det finns någon som kan spinna och väva bomull för hand och konkurrera med textilindustrin. Det finns dock en rad framgångssagor för hur export av jordbruksprodukter har satt igång ekonomisk utveckling. Jag har själv arbetat med ett Sida-finansierat projekt för export av ekologiska produkter (EPOPA, www.epopa.info), vilket nådde 128 000 bönder vilka årligen tjänade 15 miljoner dollar på export av bl.a. ekologiskt kaffe, vanilj och kakao. Den kenyanska blomsterindustrin är ett annat exempel på en konkurrenskraftig export från u-länderna, även om det finns mycket att säga om både miljöförhållanden och sociala förhållanden. I diskussionen om den miljard som hungrar måste vi komma ihåg att dessa framgångar har begränsad omfattning och går inte att skala upp mer än till en lite del. Frihandel skall inte lastas för svält och fattigdom, och den har sina fördelar på vissa områden, men den är inget som kommer leda de fattiga småbönderna ut ur fattigdom.

Jag har inte Svaret på hur vi utrotar hunger, och kanske det inte finns något sådant Svar, men det jag vet är att det inte är genom att sprida mer konstgödsel eller GMO eller med minskad köttkonsumtion eller med frihandel. Hunger handlar i första hand om fattigdom och fattigdom i sin tur beror mest på maktförhållanden. Att fattiga få tillgång till resurser, land och kapital och politiskt inflytande är det viktigaste, precis som det var det i Sverige. Vi borde överväga direkta bidrag – pengar och inte konstgödsel – till de fattiga för att skapa en marknad för ökad livsmedelsproduktion, och låta dem investera i den teknik de själva väljer och inte den som dikteras av ett agro-industriellt etablissemang.

No comments :