Kommer fossilfritt stål att göra oss lyckligare?

Parisavtalet har misslyckats. Vi kan inte sätta vårt hopp till globala förhandlingar och processer utan vi måste agera här och nu. Att förhindra klimatförändringarna står inte längre på dagordningen eftersom de redan gjorda koldioxidutsläppen kommer att orsaka temperaturökningar under mycket lång tid framöver. En radikal minskning av utsläppen är vad som krävs. Och det är bråttom, mycket bråttom. Sverige kan och måste vara en föregångare för att vi har goda förutsättningar. Det kan finnas stora möjligheter i en ny ekonomi byggd runt ett industriellt komplex byggt runt biomassa, förnyelsebar energi och stål. Det är kärnbudskapen i Staffan Laestadius nyligen utkomna bok Klimatet och omställningen. 

Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, har under lång tid ägnat sig åt den nödvändiga omställningen. "Gamla paradigm överges inte förrän det finns trovärdiga alternativ att ansluta sig till" skriver Staffan Laestadius och gör med boken ett bra försök att formulera ett sådant alternativ. Han går också längre än att formulera alternativ, han försöker också tala om hur vi skall nå dit.

Bokens första del placerar klimatutmaningen i ett historiskt och filosofiskt perspektiv, och ägnar stor uppmärksamhet åt frihetsbegreppet och vår syn på naturen. Frihetsbegreppet som växte fram efter medeltiden handlade oftast om individens rätt gentemot staten. Samtidigt som människans roll var att behärska naturen verkar man inte haft insikten att naturen i sig kan begränsa vår frihet, att planeten har gränser. Enligt Staffan Laestadius kommer naturen att begränsa vår frihet, kanske på ett brutalt sätt, om vi inte agerar nu, och anpassar oss på ett intelligent sätt. Det är bättre att vi självmant använder staten för att begränsa vår frihet att flyga, att äta kött och att slösa.

Staffan Laestadius anser att vi alla har moraliskt ansvar för konsekvenserna av vår livsstil och konsumtion men han betonar också att det krävs stora förändringar på samhällsnivå och i de stora industriella systemen. Han lastar inte kapitalismen för klimatkrisen utan menar att det är vår syn på naturen som en oändlig resurs som är det stora problemet. Han påminner oss om att också de så kallade socialistiska planekonomierna hade ett likartat förhållande till naturen. Även om kapitalismen inte i sig har skapat miljöförstöring och klimatkris så kan den ju likväl stå i vägen för omställningen. Staffan Laestadius framställning tar inte riktigt tag i den frågan. Det betyder inte att han anser att de ”fria marknadskrafterna” skall hantera klimatfrågan utan han förespråkar tvärtom kraftfulla statliga ingripande med piskor och morötter både för individerna och företagen.

I bokens andra del formuleras vad som krävs och hur det skall gå till. En årlig reduktionstakt med sju procent av växthusgasutsläppen är betinget och det är knappast förhandlingsbart. En så snabb omställning är en enorm utmaning, men det finns exempel på att det är möjligt. Under andra världskriget ställde USA och Storbritannien om sina ekonomier så att halva bruttonationalprodukten användes till försvaret. Kina har satsat enorma summor på utbyggnaden av infrastruktur, på tio år har man exempelvis byggt ut vindkraften med 50 procent per år och järnvägsnätet med 5 procent per år.

Bromma trästad, trettioåtta tusen bostäder på det nedlagda flygfältet, symboliserar två sidor av omställningen — den kraftigt förändrade mobiliteten och den effektivare användningen av träfiber. Bil och flygresande måste begränsas snabbt. Behovet av flytande bränsle skall minskas kraftigt och det som fortfarande behövs skall komma från den nya bioekonomin, främst skogen. Staffan Laestadius föreslår att det skall byggas nya långsammare banor för järnvägen, dit regionaltåg och godstrafik kan styras så att kapaciteten, framkomligheten och därmed hastigheten på de existerande banorna kan ökas.

Den nya bioekonomin levererar trä till höghus, energi och industriråvaror som kombineras med omställningen av energisystemet och stålproduktionen till ett nytt industriellt komplex. Staffan Laestadius förespråkar en mycket storskalig utbyggnad av vindkraften — 20 000 nya vindkraftverk, med torn av trä förstås, samt en något mindre ambitiös solsatsning. Dessa skall både ersätta kärnkraften och producera tillräckligt med el för att skapa en helt ny ”gasekonomi”. När det blåser mycket används elektriciteten till produktion av vätgas som kan driva generatorer när det inte blåser. Vätgasen öppnar samtidigt för fossilfri järn- och stålproduktion. Den kan också fungera som drivmedel direkt eller vara råvara för produktion av andra bränslen som kan komplettera satsningar på eldrift och biobränslen.

För att klara uppgiften behövs kraftfulla styrmedel. Utsläppen av koldioxid måste exempelvis kosta tio till fyrtio gånger mer än idag. Skattesystemet behöver en fullständig överhalning, med höjda punktskatter och konsumtionsskatter samt minskad skatt på arbete. Det behövs mycket stora investeringar för omställningen men de skall inte ses som kostnader. Kostnader är bara ett meningsfullt begrepp i relation till något annat och eftersom det inte är ett realistiskt alternativ att fortsätta i samma hjulspår som idag kan man inte betrakta investeringar för att begränsa klimatförändringarna som en kostnad. Vi har inte råd att inte göra något.  

Man givetvis ha invändningar mot ett eller annat påstående och perspektiv, det är oundvikligt i en sådan omfattande bok. Staffan Laestadius tanke att folk inte överger gamla föreställningar förrän det finns nya och trovärdiga alternativ att välja är spridd, men det gör den inte nödvändigtvis sann. Det är nog snarare så att det är när den existerande berättelsen inte längre stämmer som man överger den och öppnar sig för nya alternativ. I själva verket sker förändringar nog som en växelverkan mellan gamla och nya föreställningar med en mycket stark påverkan av teknikutveckling, knapphet av resurser, inbyggda obalanser i systemen, externa hot med mera.

Klimatet och omställningen är befriad från den vanligen förekommande trivialiseringen av omställningens omfattning. Staffan Laestadius sprider inte den gröna tillväxtens glada budskap att allt ordnar sig bara vi låter det hållbara, gröna kreativa entreprenörskapet flöda. Men han förespråkar heller ingen reträtt från industrisamhället. Den verkliga styrkan är insikten om att omställningen kräver stora förändringar i de viktiga industriella komplex som är den materiella basen för vår moderna civilisation. Han betonar också att vi redan har de flesta verktygen och kunskaperna för omställningen snarare än att hänvisa till ny ännu oprövad teknik eller klyschor om hur digitaliseringen kommer att ge oss helt nya möjligheter eller hur allt löser sig med en cirkulär ekonomi. Stål produceras inte av ettor och nollor, och även om bilen blir självstyrande och smart så behöver den en motor, däck och energi för att röra sig bara en centimeter. 

Staffan Laestadius visar att det finns en möjlighet att ställa om Sverige till att inte vara beroende av fossila bränslen. Det kräver samhällelig beslutsamhet och ingenjörskonst snarare än uppoffringar eller radikalt förändrad livsstil. Samtidigt är det där någonstans jag känner tvekan. OK, vi fixar omställningen från fossila bränslen, men vad händer med resten? Vad händer med den ständigt ökande förbrukningen av naturresurser, hur kan skogar vara skogar och inte plantager om de skall leverera allt mer fiber och energi, hur mycket mer konstgödsel och bekämpningsmedel tål de ekologiska systemen. Och hur kommer fossilfritt stål att göra oss lyckligare? 

Först publicerat i Balder