Saturday, 8 October 2016

Handel är bra, men mer handel är inte bättre



Globalisering har i praktiken blivit liktydigt med ökad handel och då inte bara i form av en ökande ström av varor och tjänster, utan även en mental förändring, en tro på att ökad handel ska lösa en rad olika frågor som tidigare var politikens uppgift. Men dagens handel skapar också en rad nya problem som någon måste ta hand om.

Det är exporten som är lösningen. Får man bara igång en omfattande export av kött så kommer lantbruket och även landsbygden att leva upp och inkomstklyftorna att minska. Det här påståendet hör vi många gånger under vår resa i Mongoliet, men vi kunde ha befunnit i nästan vilket annat land som helst. Sverige till exempel. När landsbygdsministern har ägnat dryga året åt att försöka formulera en ny, långsiktig strategi för vår matproduktion är det tydligt att en ökad export ses som räddaren av svenskt lantbruk. Tron på politiken har bytts ut mot tron på handeln, men vem ska köpa om alla bara vill sälja?

I frihandelns tidevarv har handeln ömsat skepnad. Länge var handel ett viktigt verktyg för ekologisk anpassning till platsen. Att kunna köpa salt gjorde det möjligt för oss nordbor att överhuvudtaget bosätta oss här. Skogs- och bergsbönder kunde köpa spannmål från bönderna i dalgångarna och behövde inte börja odla på den ofta känsliga och dåligt lämpade marken. Den marken passade bättre för att föda upp betande djur som de kunde sälja till sina växtodlande kollegor. Enkelt uttryckt var den mesta handeln länge ett verktyg för att få tag på de varor som av olika anledningar inte fanns eller lämpade sig att producera på platsen man levde. 

Idag styrs dock handeln av ekonomi snarare än av ekologin och orsakar istället allt oftare miljöproblem. Importen av soja som foder till våra lantbruksdjur är ett tydligt sådant exempel. Vi skulle själva kunna odla proteinfoder, men väljer att importera för att det är billigare och skapar därmed en rad olika miljöproblem i länder som Brasilien. Soja, vete, majs och palmolja har blivit stora volymprodukter på världsmarknaden, inte därför att importländerna inte kan producera dessa eller likvärdiga livsmedel själva, utan därför att de har varit lätta för det industriella jordbruket att producera i stora kvantiteter, till ett lågt pris och som lämpar sig utmärkt att skeppa jorden runt. Det är alltså andra mekanismer som styr handeln i dag än tidigare. 

Handeln är uråldrig, men kommersialiseringen av jordbruket har varit en långsam process. Kolonialiseringen gav visserligen handeln en skjuts framåt (det var i stor utsträckning handeln som drev kolonialiseringen) där kryddor och socker var viktiga handelsvaror. Dessutom utgjorde kolonierna betydande marknader för kolonialländernas framväxande industrier. Spannmål blev dock ingen handelsvara i Asien förrän under den senare delen av 1800-talet[i] och så sent som 1936 var det mindre än en tredjedel av spannmålen i Kina som omsattes via en marknad.[ii] I Sverige konsumerades fortfarande 1950 hela 40 procent av mjölken på gårdarna eller såldes direkt.[iii]
 

Den kraftiga ökningen (det finns tecken på att ökningen nu stannat av, men det är för tidigt att säga om det är en tillfällig svacka eller ett trendbrott) av den internationella handeln har drivits av urbanisering, framväxt av marknadsekonomin och ett allt effektivare och finmaskigare transportsystem, byggt på fossila bränslen. 

Den globala handeln med jordbruksprodukter har växt kraftigt under de senaste decennierna. Mellan 1986 och 2009 ökade den internationella handeln med mat från 15 procent till 23 procent. Hälften av världens livsmedelshandel domineras av enbart fem länder - USA, Brasilien, Argentina, Indonesien och Frankrike. Bara en fjärdedel av den globala mathandeln består av varor som inte kan produceras av importlandet självt. 

Transportcontainern, som slog igenom för cirka 50 år sedan, öppnade för storskalig transport av livsmedel som tidigare hade ansetts för dyra att frakta över världshaven, som färdigmat, kex, ketchup, müsli med mera. Effektivare transporter och det faktum att livsmedelsföretagen ofta har större vinst på förädlade livsmedel än jordbruksråvaror, har gett förädlade livsmedlen en viktigare roll.[iv] Handeln med buteljerat vatten, läsk och öl är idag exempelvis lika stor som handeln med palmolja och dubbelt så stor som bananhandeln.



I stället för att bidra till en ekologisk anpassning, ger handeln ibland helt motsatta effekter. Den driver nedläggning av åkermark i vissa länder/regioner och skövling av regnskogar och etablering av enorma monokulturer på andra platser. Handel är ofta ett sätt för de rika nationerna att kunna upprätthålla en resurskrävande livsstil medan miljöeffekterna hamnar i andra länder. Fattiga länder blir mottagare av giftigt avfall, hugger ner sin regnskog eller förgiftar sin befolkning med bekämpningsmedel. 

Enligt marknadsteorierna skall handel leda till en effektivare användning av resurserna; att mat produceras i länder som har bättre jordar och klimat för att exporteras till länder med sämre förhållanden. Men forskning visar att den bilden inte alltid är korrekt — det exporteras till exempel mat från områden med vattenbrist till länder där det finns gott om vatten.[v] En femtedel av USA:s mjölkor finns till exempel i det torkdrabbade Kalifornien som också står för 40 procent av USA:s export av mjölkprodukter. 

Enligt teorierna ska fattiga länder vara konkurrenskraftiga i verksamheter som kräver mycket arbete och har låga behov av kapital. Historiskt sett var jordbruket en sådan näring, men dagens jordbruk, i alla fall i de rika länderna, karaktäriseras av liten användning av arbete och mycket stort behov av kapital. Mekaniseringen har krossat de komparativa fördelarna för fattiga länder och fattiga bönder. Detta syns med all tydlighet i handelsstatistiken. I början av 1960-talet hade utvecklingsländerna ett överskott i handeln med jordbruksprodukter på 7 miljarder dollar, medan de hade ett underskott på 20 miljarder dollar vid tusenårsskiftet.[vi] [vii] Även kalorierna flödar åt andra hållet. I slutet av 1960-talet var de flesta utvecklingsländer självförsörjande på mat, medan många hade blivit nettoimportörer 2009. Afrika söder om Sahara gick från ett kaloriöverskott på 14 procent till ett underskott på 13 procent under denna period.[viii]

Handeln skulle kunna stärka livsmedelsförsörjningen, både för fattiga och rika länder. Det är bland annat den politiska idén som Sverige lever efter sedan EU-inträdet, då bland annat självförsörjningsmålet, som varit en viktig del i det svenska försvaret, togs bort. Teorin är dock inte alltid det samma som praktiken, matimporten kan i själva verket slå ut ett lands produktionsförmåga. Sverige producerar endast hälften av det nötkött som konsumeras, vilket inte beror på att vi saknar mark och vatten för att föda upp kor. Tvärtom, vi har låtit mer än en miljon hektar betesmark och lika mycket åker omvandlas till skog sedan slutet på artonhundratalet.[ix] Precis som i fallet med sojan, importerar vi nötkött för att någon annan kan producera det billigare. 

Mexiko är ett annat exempel. Trots att landet har god tillgång på mark och vatten motsvarar nettoimporten av mat idag cirka 1 800 kalorier per person och dag. I stort är det en effekt av frihandelsavtalet NAFTA mellan Kanada, Mexiko och USA. Förvisso har Mexikos export av frukt och grönsaker ökat kraftigt, men importen av mexikanernas stapelföda majs har ökat långt mer.

Handeln har inte bara vinnare, utan också många förlorare. I många länder ser boskapsskötande pastoralister hur importerad kyckling tar över marknaden och driver ner priset på deras getter och får. När Arla exporterar mjölkpulver till Senegal, hjälper det svenska bönder att sälja ett överskott och det ger vissa välbeställda grupper i Senegal ökad tillgång till mjölkprotein, men det underminerar samtidigt både den traditionella herdeekonomin och framväxten av en inhemsk mejeriindustri. Att de rika ländernas jordbruk får omfattande statliga stöd och stundtals exportbidrag gör inte saken bättre. 

Tittar vi globalt ser vi att trots den snabbt ökande handeln, går närmare en miljard människor hungriga till sängs varje dag. Det beror inte på att det produceras för lite mat, tvärtom finns det ett globalt överskott på kalorier, utan på att fattiga länder och fattiga människor inte har pengar att köpa mat för. Livsmedelsosäkerheten verkar öka och vi ser det tydligast när länder som Kina och Saudiarabien ägnar sig åt olika former av ”landgrabbing” för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. De verkar helt enkelt inte lita på att handeln ska lösa deras matförsörjning. I Sverige har som sagt frågan om livsmedelstrygghet och självförsörjning länge varit en icke-fråga, något som ska lösas via handel inom EU. Inte ens försvaret lagrar längre några livsmedel och i många fall har man till och med lagt ut själva tillagningen på entreprenad. Den allra senaste tiden har bland annat Civilförsvarsförbundet pekat på den ökande sårbarhet och på att Sverige vid en kris bara klarar sig några dagar innan mathyllorna och centrallagren av livsmedel är tömda. 

Internationaliseringen av marknaden kan ha stora återverkningar även i de fall då själva handeln är blygsam. Den globala handeln med mjölk motsvarar endast nio procent av världsproduktionen, likväl påverkas de flesta länders mjölkmarknad av de auktioner, Global Dairy Trade, som hålls på Nya Zeeland. Nya Zeeland producerar endast två procent av världens mjölk, men nästan all mjölk exporteras, vilket ger landet en tredjedel av världshandeln med mjölkprodukter. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver (samtidigt som utländsk ost hade tagit halva försäljningen i Sverige). Arlas mjölkpris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får för sin torrmjölk på auktionerna. Det är således inte de svenska konsumenternas betalningsvilja för mjölken som avgör vilket pris bönderna får, utan världsmarknadspriset på mjölkpulver.

Idag är bönderna integrerade i globala marknader inte bara för det de säljer utan också för nästan allt de behöver, från utsäde, plastdunkar och diesel till konstgödsel. Till och med det enklaste jordbruksredskapen i Östafrika, som hackorna, är importerade från Indien eller Kina. Användningen av externa insatsmedel, särskilt maskiner, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, har ökat kraftigt. Allt detta kräver kapital för investeringar och för att betala räntor på lån. Detta har förvandlat jordbruket till en av de mest kapitalintensiva sektorerna. En arbetsplats i det svenska jordbruket kostar betydligt mer än en arbetsplats i bilindustrin. Kapitalförsörjningen ses nu som ett av de största problemen för svenskt jordbruk och det finns förslag om att släppa på förbudet för aktiebolag att köpa jordbruksmark, som ett sätt att lösa detta. Det är uppenbart att de fattiga ländernas jordbrukare har mycket svårt att hänga med i denna utveckling, vilket gör att det mestadels är stora agri-businessföretag som driver, och tjänar på, exportproduktionen. 

Med en öppen världsmarknad blir det svårt att genomföra förbättringar för miljön, djuromsorgen eller arbetsvillkoren lokalt, eftersom det inte är de kvalitéerna som man konkurrerar med, utan ett lågt pris. Detta bevisas i svensk jordbrukspolitisk debatt så gott som dagligen. Svenska bönder kräver att Sverige skall godkänna alla bekämpningsmedel som är godkända i andra EU-länder och EUs lantbruksorganisation Copa & Cogeca motiverar fortsatt godkännande för att använda bekämpningsmedel glyfosat (mest känt under varumärket Roundup) med att det annars skulle innebära en stor konkurrensnackdel gentemot omvärlden. Det blir också allt svårare för oss alla att se effekterna av vår konsumtion (Se artikeln ”Vi leder av ekologisk analfabetism”, Tiden nr 2.)


Även livsmedelsindustrin förändras snabbt av globaliseringen och kopplingen mellan platsen och produkterna har nästan helt kapats. Ett fåtal fabriker producerar ingredienser och färdiga produkter åt de stora livsmedelsföretagen vilket gjorde att ett parti rumänskt hästkött kunde finnas i lasagne i större delen av Europa eller att fiskpinnar kan göras av norsk fisk som rensas i Kina och paneras i Frankrike. Nyligen beslutade Findus att lägga ned produktionen av frysta ärtor i Bjuv, detta trots att både råvaruproduktionen och själva fabriken producerade utmärkta ärtor som exporterades i stor skala. Det var helt enkelt lite billigare för Findus att koncentrera produktionen till färre fabriker närmare marknaden.  

Livsmedelskonsumtionen har självklart påverkats av denna ökade handel. Utbudet har ökat kraftigt och priserna på mat har sjunkit under lång tid, men samtidigt har den globala kosten likriktats allt mer och produktionen koncentrerats till allt större företag. Endast tio företag stod 2011 för 28 procent av den globala livsmedelsförsäljningen.[x]  Trots ett stort antal produkter på hyllorna är våra riktiga valmöjligheter begränsade.  Handel och kanske särskilt handel med mat har varit ett sätt att lära känna andra kulturer och få nya influenser. Inte minst var forna tiders handelsmän människor som genom sina reseberättelser kunde vidga vyerna. En stor del av dagens mathandel har anonyma avsändare i alla led. Visserligen har de flesta av våra mataffärer en ”exotisk hylla” där vi kan hitta matvaror från andra kulturer, men merparten av den importerade maten kommer från globala jättar och är producerad enligt konceptet – one size fits all! 

Handelns effekt på klimatet och miljön avfärdas ofta med argumentet att transporterna står för en liten del av en produkts miljöpåverkan, särskilt vid båtfrakt. Men detta begränsade synsätt bortser från att handeln också kräver en mycket omfattande infrastruktur i form av transportsystem, klimatreglering som kyl och frys, försäkringar, emballage och förpackningar, dvs hela det system som gör handeln möjlig. Internationell handel är med det synsättet en del av ett mycket resurskrävande livsmedelssystem. 




De långtgående effekterna av den ökande handeln diskuteras sällan. I stället hamnar diskussionen ofta om detaljer som hormonuppfödda kor, klordoppade kycklingar eller överanvändning av antibiotika, som i fallet med diskussionen om det transatlantiska handelsavtalet TTIP. Frihandeln är så självklar att den inte ens ska diskuteras, säger den nya handels- och EU-ministern Ann Linde och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht avfärdar alla förslag till politiska åtgärder för att lösa mjölkkrisen med att de är ”marknadsstörande”. Det är inte enkelt att utforma en bra handelspolitik på jordbruks- och matområdet, men att vi har politiker i ledande ställning som inte ens vill diskutera frågan utan belägger den med intellektuell munkavle, är allvarligt. Det är också ett verklighetsfrånvänt synsätt eftersom inga länder tillämpar frihandeln fullt ut för jordbruket och all politik i viss mening är ”marknadsstörande”.  

Dagens globala handel orsakar en rad olika negativa effekter. Handelspolitiken på mat och jordbruksområdet borde inriktas på livsmedelstrygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt beakta jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser, snarare än att ge oss billig mat.
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
Publicerad i Tiden 3 oktober 2016, under rubriken "Mat skall inte bara vara billig".



[i]               Clingingsmith, D. och J. G. Williamson 2005, Mughal Decline, Climate Change, and Britain”s Industrial Ascent: An integrated perspective on India”s 18th and 19th Century deindustrialization National Bureau of Economic Research.
[ii]               Inglis, D. och D. Giimlin (red.) 2009, The Globalization of Food Berg.
[iii]              Jordbruksverket 2011, Jordbruket i siffror.
[iv]              Fabiosa, J. F. 2011, “Globalization and food consumption” i J. L. Lusk, J. Roosen and J. Shogren (Eds) The Oxford Handbook of The Economics of Food Consumption and Policy. Oxford, Oxford Handbooks in Economics. Min översättning.
[v]               Macdonald, G.K., et al 2015, ”Rethinking agriculture trade relationships in an era of globalization”, BioScience XX:1-15.
[vi]              Regmi, A. och M. Gehlhar (red.) 2005, “New Directions in Global Food Markets”, USDA Agriculture Information Bulletin Number 794.
[vii]             FAO 2007, The State of Food and Agriculture 2007, Food and Agriculture Organization of the United Nations.
[viii]             FAO 2012, Statistical Yearbook 2012. FAO Statistics Division Metalink: P2.HUN.FAO.TFS.SSCAL, p. 165
[ix]              Jordbruksverket 2011, Jordbruket i siffror.
[x] ”Agropoly. A handful of corporations control world food production.” Eco Nexus. Berne Deklaration.

2 comments :

Jan Wiklund said...

Fixeringen vid handel är absurd, enligt Dani Rodrik som ändå är mainstreamekonom (enligt vad han själv försäkrar). Alla vinster man kan få från handel är redan uppnådda, enligt honom. Ju mer man gynnar handel - nu - desto mer kommer interna omfördelningar av resurser att dominera istället. Vanligen omfördelning från de fattiga till de rika.

Gunnar Rundgren said...

Ja, då är det nog. Det är ett vanligt problem i dessa tider att så många tror att bara för att något är bra, eller har givit bra resultat, så kommer mer av samma sak leda till fortsatta förbättringar. Man behöver bara tänka på mat för att inse att mer inte alltid är bättre....