I lantbrukspressen har
det väckt stor uppmärksamhet att City Gross gått ifrån sin linje att bara sälja
svenskt nötkött. Stefan Ljungdahls skriver
i sin ledare i Jordbruksaktuellt att de inte vet vad de köper eller så
blundar de för hur djuren föds upp. Och det ligger nog mycket i det. Men frågan
är om det inte gäller lika mycket för köttet från Sverige som det från andra
sidan jordklotet?
På sin hemsida
skriver Citygross att man inte klarar av att möta efterfrågan från kunderna med
enbart svenskt kött eftersom svenska bönder endast försörjer runt 60 procent av
efterfrågan på nötkött och 70 procent på fläskkött. Nu köper man nötkött från
bland annat Australien. Det visar sig vid närmare granskning att djuren får gå
i en så kallad feedlot under delar av sitt liv.
När Jordbruksaktuellt (27
mars 2018) konfronterar City Gross med att de djur de importerar från
Australien slutgöds på en feedlot visar det sig att City Gross inte hade en
aaaaning om det eller att de valt att strunta i det. Michael Riedel,
affärsområdeschef för Bergendahls som äger City Gross vrider sig som en mask på
kroken när han skall förklara hur deras import kan gynna den svenska
produktionen. Genom att importera kött kan de hålla kvar kunder som annars
skulle gå till konkurrenterna, och då tappar de ”kunder som i framtiden skulle
kunna tänka sig att köpa svenskt”.
Feedlot
Uppfödningen i feedlot är
ofta kritiserad. Jag har själv sett en amerikansk feedlot med 40 000 kor.
Det var en chock om inte annat för det enorma antalet djur, den enorma mängden
gödsel och den likaledes enorma mängden foder. Det är svårt att gilla det
sättet att föda upp djur på. Jämfört med att gå på bete är det givetvis en stor
skillnad i vilken utsträckning djuren får utlopp för sina naturliga behov. Att
man samlar djur, ofta från olika gårdar, på en liten yta ökar risken för
spridning av sjukdomar och leder till ökade medicinering. Många feedlots saknar
egen foderproduktion utan de köper in stora mängder foder. Det blir självklart väldigt
mycket gödsel från anläggningarna och ju fler kor på ett ställe, desto större
risk att det blir stora utsläpp av gödsel till omgivningarna.
I Australien går djur ute
på bete större delen av sitt liv, kalvar får gå med sina mammor. Ungefär en
tredjedel av alla nötkreatur i Australien tillbringar sina sista månader på en
feedlot. Djuren
går i sådan utomhusanläggningar och äter kraftfoder (spannmål och något
proteinfoder, typ soja) mellan 50-120 dagar, en relativt kort tid av sitt liv.
Syftet med slutgödningen är att få upp slaktvikten och få fram ett mört och
marmorerat kött som marknaden vill ha. I
vissa delar av Australien gör långvarig torka det svårt att få upp djuren i de
vikter som marknaden kräver. I Australien har den genomsnittliga feedloten 2500
djur.
En mindre feedlot i Namibia som jag besökte 2011 |
Men hur står det till
med det svenska nötköttet?
”Vi har en sund och bra uppfödning av djur till nötköttsproduktion
i Sverige. Alla kor, kvigor och stutar går ute på bete under sommarhalvåret.
Det ger oss öppna landskap och en rik biologisk mångfald. De betande djuren är
fantastiska på att omvandla gräs till kött och de ger värdefull gödsel till
odling av livsmedel och foder.”
Så beskrivs ofta den svenska nötköttsuppfödningen, som i
citatet ovan från en broschyr
av LRF. Det är svårt att säga att det är en lögn, men det är heller inte
hela sanningen.
Sverige påstås vara det enda land i världen där korna skall
kunna gå ut på bete sommartid. Då glömmer man att tala om att i många länder
skulle man aldrig behöva ha sådana lagar eftersom tanken att djur skulle hållas
inne är helt främmande, att beta är det normala för större delen av världens
nötkreatur. Men framför allt glömmer man att detta lagkrav inte gäller tjurarna. Och det handlar inte om enstaka
avelstjurar utan om en mycket stor del av tjurarna.
Ungefär 54 procent av nötköttet kommer från stut (kastrerad
tjur), kviga eller ko. Drygt 3 procent av köttet kommer från kalvar, medan hela
43 procent kommer från tjurar, varav den absoluta merparten utgörs av ungtjurar
(Svenskt
Kött). Att utelämna ungtjursuppfödningen i beskrivningen av svensk
nötköttsproduktion är helt enkelt inte ärligt.
Det finns kanske skäl till att man inte pratar så mycket om
ungdjursuppfödningen. Det är väldigt svårt att få information om hur svenska ungtjurar
föds upp. Sökningar på nätet ger nästan ingen information och definitivt inga
bilder. Det är mycket lättare att få
information om hur en australiensisk feedlot fungerar. Men den här bilden växer
fram:
Ungtjuruppfödningen är mycket intensiv. Det är vanligt att
man köper in kalvar från många olika gårdar (många mjölkgårdar säljer sina
kalvar till uppfödare). De flesta djuren går inne hela livet. Fram till augusti
2017 fick tjurar stå konstant uppbundna, men det är nu förbjudet.
Kraftfoderandelen är mycket hög, man kan knappast påstå att dessa djur föds upp på gräs. Gräset de
får som ensilage, hö eller halm är mest för att deras matsmältning kräver det. Djuren
växer med mer än 1,5 kg om dagen. I en jämförelse med 28 andra länder var
det bara i amerikanska feedlots som man hade en något snabbare tillväxt än för de
svenska tjurarna. Branschens mål är att ytterligare öka tillväxten.
Feedlot vs svensk
gödtjursuppfödning – ingen solklar vinnare.
Det är lite svårt att köpa bilden av att feedlot-uppfödningen
skulle vara så dålig jämfört med den svenska ungtjursuppfödningen. I båda
fallen samlas ett större antal djur på mindre ytor, de får inte beta och de får
en kost med mycket hög andel kraftfoder vilket deras matsmältning inte är
särskilt väl anpassad för. En feedlot har oftast betydligt mer djur vilka är
uppdelade i grupper på upp till ett par hundra. Det stora antalet djur är
därför sannolikt mer en miljöfråga än en fråga för djurens välfärd. Gödselläckagen
kan givetvis bli högre i en feedlot, men de flesta feedlot system finns i torra
områden. Utrymmet per djur är normalt sett betydligt större i en feedlot än i
ett stall – inte så konstigt eftersom kostnaden för ytan är mycket lägre för en
feedlot. Att djuren i en feedlot går ute
och de svenska tjurarna går inne är mer en anpassning till klimat och andra förutsättningar
än en principiellt viktig sak.
Svensk tjuruppfödning och amerikanska eller australiensiska feedlots
är lika snabba att påtala att uppfödningen är klimatsmart och använder lite
mark jämfört med betesdriften. Och visst är det så om man räknar på det tvivelaktiga
gängse sättet (dvs räknar
om metan till koldioxidekvivalenter). Orsaken är att djuren växer snabbt
och får odlat foder av hög kvalitet (ungefär samma foder som grisar och höns
får). I mitt tycke visar det bara hur fel man hamnar när man sätter arealanvändning
och växthusgasutsläpp högst på kriterierna för vad som är en bra
djuruppfödning.
Att djuren oftast tillbringar en kortare del av livet i en
feedlot och större delen av livet på bete är definitivt en fördel för
feedlotsystemen. Fördel Sverige är mycket låg antibiotikaanvändning, bedövning
vid avhorning och kastrering (fast tjurarna kastreras som bekant inte), inga
tillväxthormoner (sådant kött får inte importeras till EU) och en del annat,
t.ex. regler för slakt. Dessa förhållanden har emellertid litet att göra med om
djuren går i en feedlot eller inte.
Släpp tjurarna loss
det är (snart) vår!
Det finns goda skäl att stödja svensk nötköttsproduktion om
den är baserad på bete och gräs i skördad form på vintern. De djur som betar idag
räcker inte för att hävda betesmarken som växer igen och odling av vall till
kofoder är ett mycket positivt inslag i den svenska växtodlingen. Det finns de som har tjurarna ute på
bete och det verkar går bra för dem. Alternativt skulle man kunna kastrera
dem för att de blir lättare att hantera då.
Jag är medveten om att sådana förändringar inte låter sig
göras i en handvändning. De som idag föder upp gödtjurar kanske inte ens har
några betesmarker och har investerat i dyra stallar. Det krävs därför en kraftsamling
för att genomföra det. Branschen och politiken borde ha som mål att få ut dessa
djur på bete istället för att som nu förespråka fortsatt strukturomvandling med
allt större besättningar och mer intensiv uppfödning för att göra produktionen ”konkurrenskraftig”.
För varje ytterligare steg åt det hållet tappar man
trovärdigheten i argumenten för att köpa svenskt och man riskerar istället
gynna dem som förespråkar en helt vegansk kost. Långsiktigt är det viktigt för förtroendet för det svenska nötköttet
att djuren föds upp enligt den idealbild som sprids av näringen självt.
2 comments:
Håller med, gillar inte den "grisuppfödning" som svenska tjurar för det mesta lever i. Finns ju de som producerar och inte hymlar med hur de gör, som Nysäter. https://blogg.atl.nu/nysater/
En annan enligt mig väldigt negativ sak är den "cocktail-effekt" som kalvarna utsätts för när de kommer till en tjuruppfödning. Flera olika gårdars sjukdom- och bakteriefloror mixas, jag har inte sett studier på det men kan knappast vara ultimat för en ung kalv.
Sen är jag själv lite skeptisk till att ha tjur på bete då erfarenheten säger mig att det inte är en lätt match, å andra sidan är det inte enkelt att ha brunstiga kvigor på bete heller.
Lysande. Jag diskuterade faktist det här med en bekant i helgen och kom fram till att jag faktiskt inte hade en aning om hur svensk ungtjursuppfödning gick till men att det underligt nog inte fanns någon kalv att få tag på. (fast det där med undantaget för bete kände jag till).
Post a Comment