Eldar vi upp väggen för att hålla värmen?

När vi flyttade in på gården i Värmland upptäckte vi att ett av uthusen höll på att rasa isär därför att en tidigare ägare som var känd för att ”ta till flaskan” en kall vinter hade sågat upp en timrad mellanvägg för att hålla värmen. Det kan kanske tjäna som bild av vår ekonomi.

För en tid sedan skrev jag inlägget Är vi utsugare? Det tog avstamp i en artikel av Alf Hornborg och jag landade i följande slutsatser:

• Delar av den ekonomiska tillväxten och de materiella förbättringar som stora delar av mänskligheten har upplevt de senaste hundra åren bygger på ett ohållbart utnyttjande av naturresurser samt att vi tar en större och större del av biosfärens produktionsförmåga i anspråk.
• Delar av vårt välstånd bygger på vetenskapliga, sociala, politiska och kulturella framsteg.
• Delar av välståndet beror på att marknadsekonomin tvingar fram (eller stimulerar om du föredrar ett positivt ord) ständiga effektiviseringar och rationaliseringar samt en ökad specialisering.[i]
• Delar av välståndet i de rika länderna bygger på utnyttjandet av andra människor i fattiga länder.
• Marknadsekonomin och dess turbovariant global frihandel leder inte till utjämning av inkomster och välstånd utan snarare till motsatsen. 
•  Det är inte möjligt för hela världens befolkning att konsumera som ”vi” (genomsnittet av de rika ländernas befolkning) gör.
• Det är heller inte möjligt for stora delar av världens befolkning att konkurrera med ”oss” eftersom de inte har tillgång till det kapital och de naturresurser som de skulle behöva för att kunna konkurrera.
• Uppfattningen att vi skulle kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt och minskat uttag av naturresurser saknar grund i verkligheten.

Jag utlovade ett ytterligare inlägg där jag skulle lägga fram de lösningar som kan tänkas finnas. Men ni får ursäkta mig, jag tycker jag behöver diskutera några saker lite till innan jag kommer till alternativ.

Det är knappast möjligt att slå fast hur stora delar av olika materiella förbättringar som beror den ena eller den andra faktorn. Min uppfattning är att förbrukningen av naturresurser och ianspråktagandet av en allt större del av naturens biologiska produktion har varit helt centrala för de mänskliga ”framstegen” i ett globalt ekologiskt perspektiv, dvs ett perspektiv där vi ser människan i relation till resten av världen.  Inom mänskligheten har den ojämna tillgången på resurser mellan fattiga och rika givit de rika enorma fördelar. I min analys är båda dessa yttringar bara två sidor av samma mynt, den kapitalistiska marknadsekonomin.

Påståenden om att vi kan frikoppla den ekonomiska tillväxten från förbrukningen av resurser saknar inte bara grund i verkligheten, utan bygger också på ett missförstånd av vad ”ekonomisk tillväxt” egentligen är. Kostnaden för att producera något (vilket utgör grunden för bruttonationalprodukten) utgörs av kostnader för arbete, kapital (maskiner, byggnader, jord och rörelsekapital) och råvaror. Om man kan göra något effektivare, dvs med mindre arbete eller mindre råvaror, skapas mindre värde inte mer.[ii] Det betyder att om produktionsvolymen är konstant kommer effektiviseringar leda till en krympande ekonomi.

Det faktum att effektivisering minskar den ekonomiska tillväxten men att världen samtidigt har haft en otrolig ekonomisk tillväxt det senaste hundra åren kan verka motsägelsefull. Det beror på att man blandar olika nivåer i ekonomin i samma andetag.

Effektiviseringar sker i företag eller i processer i företag. Effektiviseringar är ett sätt för företag att skapa fördelar gentemot konkurrenterna (eller om man har en monopolsituation att skapa en högre vinst). Effektiviseringar tvingar konkurrenterna att göra detsamma. Om man arbetar i en sektor där konkurrensen är stor och konsumenternas vilja och förmåga att konsumera mer är måttlig kommer effektiviseringar leda till fallande priser, och hela sektorns bidrag till BNP minskar. Jordbruket är ett bra exempel på det; jordbruket har effektiviserat enormt, likväl minskar dess bidrag till BNP.

Man missar också ofta att effektivisering normalt sett inte leder till totalt minskad resursförbrukning utan oftare till ökad resursförbrukning eftersom minskad resursförbrukning per enhet också leder till lägre priser och ökad konsumtion (Jevons paradox).

I ännu större grad missar man effekterna av effektivisering av arbete. Om en av två anställda ersätts med en ny maskin, så kommer hälften av allt arbete sparas. Om maskinen gör ett bra jobb kommer man samtidigt spara material och energi. Men, ett mycket viktigt men, besparingen av resurser är per producerad enhet, inte per arbetstimme. Per arbetstimme kommer den kvarvarande arbetaren förbruka mycket mer resurser än de två arbetarna gjorde tidigare.[iii] Den arbetare som förlorat jobbet kommer oftast at sysselsättas i nya näringar. Och den personen kommer att arbeta enligt samma logik i sitt nya jobb, dvs öka insatsen av resurser per arbetstimme för att öka produktionen per arbetstimme.

Om vi förutsätter att en viss andel av befolkningen arbetar och att alla använder ökade resurser per timme arbete är det uppenbart att det leder till både ekonomisk tillväxt och till ökad resursförbrukning samtidigt som de enskilda företagens produktion görs mer effektiv. Detta gäller även om folk sysselsätts i den så kallade tjänstesektorn.

På det stora hela är det också här vi finner förklaringen till varför marknadsekonomin driver på den ekonomiska tillväxten. Det är främst konkurrensen med andra företag och därefter vinstkrav[iv] som är de viktigaste drivkrafterna i marknaden och inte ”konsumenternas efterfrågan” eller andra mytologiska egenskaper. Det är också där vi skall söka svaret på varför vi inte i högre grad växlar in förbättringar i minskat arbete. Det är också därför som marknadsekonomin bidrar till att skapa välstånd.

Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en väljer att sänka priset på sina skor och sälja fler skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.

*

Lika lite som jag kan bevisa att mänskligheten går mot en eländig framtid om vi fortsätter på den inslagna vägen, lika lite kan jag sannolikt övertyga dem som tror att vi med ny teknik eller mera marknadslösningar kommer att hitta lösningar på alla de problem vi skapat och övervinna alla utmaningar med minskande naturresurser. De kan inte bevisa att de har rätt, utan bara hänvisa till att det hittills alltid gått bra och att trots alla brister så har ändå de flesta människor fått det bättre. Jag kan bara visa på att flera av de antaganden som brukar utgöra grund för dessa resonemang inte håller och att frågan om människor har fått det bättre eller inte hör intimt ihop med frågan om utnyttjandet av resurser.

Vi kan fortsätta att elda upp våra egna väggar för att hålla värmen. Men förr eller senare kommer det rasa och redan nu börjar det dra kallt här och där.

Nu kanske jag är redo att diskutera alternativ i nästa inlägg.

---

[i] Den absolut största välståndsökningen de senaste decennierna handlar om Kina. Två tredjedelar av den minskning av fattigdomen som man ofta talar om har skett i Kina. Detta är givetvis generande för de som anser att det är den ”fria marknaden” som genererar välstånd. Kina har förvisso blivit en sorts marknadsekonomi, men marknaden är minst av allt fri och staten äger de allra flesta stora företag.

[ii] Däremot borde det vara teoretiskt möjligt att skapa mer materiellt välstånd utan ekonomisk tillväxt, eftersom en effektivisering av produktionen leder till billigare produkter. Att det är så ser man rätt tydligt på t.ex. elektronik där man får väldigt mycket mer för pengarna idag än för tjugo år sedan.

[iii] Sjömännen på de stora containerfartygen använder cirka 10 kubikmeter olja per person och dag för att driva fartyget. Dvs varje sjöman orsakar dagligen utsläpp som är större än två svenskars årliga utsläpp.

[iv] Vissa förespråkar en icke-kapitalistisk marknadsekonomi. Jag har fortfarande inte sett ett seriöst försök att beskriva en sådan på samhällsnivå. Om det är möjligt eller inte beror kanske mest på hur man definierar de olika begreppen. Man kan konstatera att det finns gott om icke-kapitalistiska aktörer (t.ex. statliga företag eller kooperativ) på många olika marknader men att de tenderar till att agera som de kapitalistiska företagen när marknader blir konkurrensutsatta (se till exempel på lantbrukskooperationens utveckling eller förändringarna i statliga företag som Vattenfall).

Kolets nollsummespel

Ekonomer brukar förfasa sig över dem som talar om ekonomin som ett nollsummespel. Men naturens ekonomi är ett nollsummespel, eller hur? 

Om kolatomerna är valutan så måste något dö för att något skall leva och när jag dör kommer mina kolatomer användas av någon annan. Mänskligheten anses för närvarande använda sig av 25% av den totala biologiska produktionen i världen. För varje ökning av detta tar vi utrymme från andra livsformer. 

Att vi utrotar andra arter blir i det perspektivet både begripligt och oundvikligt om vi inte helt ändrar inriktning.

 

Vi behöver fler kor som mjölkar mindre

Mjölkproduktionen är nödvändig för att vi ska klara miljömålen ”ett rikt odlingslandskap” och ”ett rikt växt- och djurliv” säger Palle Borgström från LRF i Aftonbladet 15maj. Vi håller med om att det behövs fler betande djur, men den typ av mjölkproduktion som Borgström förespråkar bygger inte längre på betesmark utan på kraftfoder.

Dagens alltmer intensiva mjölkproduktion där korna mjölkar alltmer för varje år och där mjölkgårdarna blir allt större och färre, bidrar inte längre så mycket till att hålla marken öppen. Bara för 40 år sedan såg det helt annorlunda ut. Då fanns det 80 000 mjölkgårdar utspridda över landet och då var kopplingen mellan de mjölkande korna, deras kalvar och ungdjur för uppfödning och de rika hagmarkerna helt solkar. Idag är situationen en helt annan. Sverige har färre än 4 000 mjölkbesättningar kvar och allt fler regioner saknar helt mjölkgårdar. Den minskande skaran kor föds upp på allt mer näringsrikt foder för att kunna ge så mycket mjölk som möjligt och mjölkande kor betar därför ytterst sällan de magra naturbetesmarkerna. De äter mindre gräs och mer spannmål och kraftfoder i form av soja och rapskakor och gräset eller ensilaget kommer för det mesta från åkermark. Många mjölkkor får nöja sig med ”motionsbete”, en markplätt nära lagården där gräset snabbt betas och trampas ner. Att flytta runt korna mellan olika betesmarkerna så att de verkligen kan beta friskt gräs, rationaliseras bort av kostnadsskäl av allt fler gårdar. En del av mjölkkornas kalvar föds upp på gräsbete, men eftersom det finns mycket färre mjölkkor spelar deras kalvar mindre roll för hagmarkerna än tidigare.

Trots att vi på det stora hela är självförsörjande på mjölk räcker mjölkkornas kalvar inte alls till för att täcka konsumtionen av nötkött och inte heller till att beta hagmarkerna. Istället har vi en stor ökning av antalet kor som föds upp enbart för köttproduktionen. Många av dessa dikobesättningar är små och är spridda i hela landet. Dessa är idag mycket viktigare för hävdandet av naturbetesmarkerna och det rika landskap de flesta vill ha.

Palle Borgström ger ett konkret exempel på hur politiken kan stödja naturbetandet - att underlätta för byggandet av nya större ladugårdar, men det är inget som främjar hävdandet av hagmarker och det öppna landskapet, tvärtom. När gårdarna blir större och korna mjölkas med robotar är det många lantbrukare som upplever kornas sommarbeten som en dyr kostnad. Därför har också LRF lobbat flitigt för att djurskyddslagen ska förändras. Kornas rätt till bete har döpts om till ”betestvång” i LRFs vokabulär.

På samma sätt resonerar man i den livsmedelsstrategi som riksdagen snart beslutar om, jordbruket ska fortsätta att rationalisera för att kunna vara konkurrenskraftigt. Gårdarna ska fortsätta att bli större, färre och producera mera och det är något annat än att vårda hagmarkerna och det öppna landskapet.

Däremot är det rätt att Sverige behöver fler idisslare och kor som ger både mjölk och kött och som betar markerna i hela landet. Det handlar inte bara om öppna landskap och biologisk mångfald, utan också om att gräsmarker har en stor potential när det gäller att binda kol. Om vi satsar på en gräsbaserad mjölkproduktion kan vi kombinera hävdandet av hagmarker med nyttigare mjölk, bättre kohälsa och bättre djurvälfärd. En halverad mjölkproduktion per ko skulle innebära dubbelt så många kor och kalvar, utspridda i landet på många fler gårdar än i dag. Det skulle innebära fler arbetstillfällen och framför allt – en seriös skötsel av vårt landskap och vår miljö. Det är det orimliga kravet på ständigt lägre pris och fortsatt mördande konkurrens som står i vägen för en sådan utveckling.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Detta är en längre version av en replik som Aftonbladet publicerat idag.