Vad vi får kvar med regeringens livsmedelsstrategi är trista
produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns
det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. Som alternativ
till det bör vi satsa på lantbruk som blir livskraftiga genom ökat
värdeskapande i produktionen, distributionen och konsumtionen.
Den främsta inriktningen
i den så kallade livsmedelsstrategin är att öka konkurrenskraften genom ökad
produktivitet och fortsatt strukturomvandling. Det är då ingen ny ”strategi”
utan det som kännetecknat jordbrukspolitiken i årtionden.
Regeringen
påstår, helt felaktigt, att åtgärder som höjer produktiviteten skall ge en mer
miljövänlig produktion samt öka sysselsättning. Det
vanligaste sättet att öka produktiviteten på är att ersätta mänskligt arbete
med energi, maskiner, bekämpningsmedel, konstgödsel och mediciner, vilket ökar
resursförbrukningen snarare än minskar den. Jordbrukets utveckling sedan andra
världskriget karakteriseras just av en ökad resursförbrukning, hårdare
press på djuren och minskad biologisk mångfald.
Ökad
produktivitet påstås också leda till ökad sysselsättning, vilket helt saknar
grund. Tvärtom så är standardmetoden att öka produktiviteten att minska
arbetskostnaden. Om ökad produktivitet kombineras med ännu kraftigare
ökad produktion kan den självfallet leda till fler sysselsatta, men så ser det
inte ut i svenskt jordbruk. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget
domineras av kraftigt ökad produktivitet, snabbare än i industrin, ingen eller
en måttlig ökning av produktionen och en kraftigt fallande sysselsättning.
Antalet arbetade timmar i jordbruksnäringen minskade med 55 procent mellan 1980
och 2013 enligt regeringens egna uppgifter.
Den fortsatta
strukturomvandling som regeringen förespråkar, och vill underlätta genom att
låta aktiebolag köpa mark, leder sannerligen inte heller till ökad
sysselsättning. De största jordbruksföretagen som brukade hälften av all
åkermark i Sverige hade 16 500 årsarbeten medan 44 000 årsarbeten
fanns på företagen som brukar den andra hälften av åkermarken.
1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna
på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En industrigris som skickas till
slakt vid ungefär 6 månaders ålder har ägnats sammanlagt 53 minuters arbetstid
från födseln eller knappt trettio sekunder om dagen. Den som har turen att
födas upp i småskalig drift ges 11 minuters uppmärksamhet per dag. Den får också leva betydligt längre. På ekonomisvenska
betyder det att den industriella svinskötseln är mer än 50 gånger mer produktiv.
Grisen har sannolikt en annan syn på saken.
Jordbrukets bidrag till BNP minskar också stadigt beroende på obefintligt
värdeskapande och långsiktigt fallande priser (se graf).
Fortsatt effektivisering gör att ett fåtal allt större företag lyckas med
att konkurrera på den internationella marknaden. Om de uppnår konkurrenskraft
genom att producera på samma sätt som de främsta konkurrenterna – vilket är den
linje som LRF förespråkar — försvinner de så kallade svenska mervärdena. Vad vi
har kvar är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då
om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i
Sverige.
*
Den del av
livsmedelskedjan som skapat fler jobb de senaste årtiondena är
restaurangbranschen, och dess produktivitetsutveckling är mycket blygsam
jämfört med jordbrukets. I Hagfors kommun finns numera 24 restauranter och caféer,
varav sex i pizzasegmentet medan antalet gårdar med mjölkkor har gått från
tretton 2003 till endast tre 2013. Men det finns andra sätt att skapa mervärde
och sysselsättning i livsmedelskedjan än att göra pizza.
På gården
Torfolk, vid Klarälven strand bedrivs sedan 1977 ett småskaligt ekologiskt jordbruk.
Företaget har utvecklat syltproduktion, gårdsbutik och andra former av
direktförsäljning av grönsaker, ägg och kött. Företaget hade 36 personer på
lönelistan 2015 (många är säsong och deltid förstås), och man köper in en del
tjänster. Detta på en gård som redan 1977 ansågs vara alltför liten för att
någonsin vara lönsam.
I fallet
Torfolk skapas sysselsättning och lönsamhet genom värdeskapande i produktion
och distribution, och genom försäljningsmodeller som bygger på relationer. Det
är klart att konkurrens också berör Torfolk, och att man effektiviserar och
förbättrar produktiviteten när det behövs, men det är stor skillnad på om man
har ”internationell konkurrenskraft” som främsta idé eller ”vi gör mat som vi
själva vill äta” som är Torfolks motto. Givetvis kan inte alla jordbruk se ut
som Torfolk, det är inte poängen. Men det utgör en motbild till den ensidiga
betoningen på internationell konkurrenskraft.
I det förslag
till livsmedelsstrategi som vi lämnat till regering och riksdag formulerar viett alternativ:
”En
livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med
högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor.
Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt
som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”
3 comments:
Det alternativet skriver jag gärna under på! Finns det inget handfast man kan göra för att protestera mot den förda politiken. Önskar att till exempel Land eller någon stor dagstidning kunde publicera dina blogginlägg!
Kämpa på!/Laila
Vad säger de ansvariga när du påpekar det här? Hur försvarar dom sig? Eller gör dom som när man pressar dom om Förbifart Stockholm - tittar ner i golvet?
Det händer inte särskilt mycket tycker jag - tyvärr.
Post a Comment