Titta bortom gårdsgrinden - del II

De flesta diskussioner om matens miljöpåverkan handlar om det som händer på gårdarna. En annan typ av diskussion som är vanlig är att man skall avtså från en viss mat eller produkt pga av dess miljöpåverkan. Om man äter kött eller använder palmolja bidrar man till avskogning, om man äter kött bidrar man till växthuseffekten och om man äter mandlar från Kalifornien bidrar man till vattenbrist där. Även om det kan finnas en hel del fakta som stöder dessa olika ställningstaganden så missar man oftast den mer komplexa bilden där det som sker i jordbruket, i livsmedelsindustrin, i bioenergisektorn och på våra tallrikar hänger ihop. De är alla delar av ett system, där det bönder eller konsumenter gör på ett ställe av världen inte kan förstås skiljt från andra skeenden, och det kan inte ses isolerat från de drivkrafter som påverkar de val jordbrukarna och andra aktörer i livmedelsindustrin gör.

Några exempel som belyser detta är:

- En orsak till användning av konstgödsel är att kretsloppen mellan stad och land inte fungerar. Konstgödseln har möjliggjort att växtodling och djurhållning skiljts, vilket i sin tur gjort växtodlingen mer ensidig och beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel, medan djurproduktionen har industrialiserats på ett djurfientligt sätt och med stora överskott av näringsämnen (gödsel). 

- Det är brasiliansk och europeisk politik, handel och priskonkurrens som leder till att stora sojaplantager breder ut sig i Brasilien medan Europas bönder låter åkermark och betesmark växa igen istället för att odla sitt eget proteinfoder. Det är därför inte korrekt att säga att det är europeernas köttonsumtion som driver avskogningen*, bara för att många av Europas djur äter brasiliansk soja.

- Kaliforniens vatten pumpas slut för mandelodlingar, mjölkproduktion, isbergssallad eller någon av de hundra andra viktiga jordbruksprodukterna från Kalifornien. Det är inte konsumtionen av den utpekade syndagrödan som är orsaken till vattenbrist i Kalifornien utan torka, överexploatering och den fria marknaden i kombination med privatisering av vattenrätter. Detta leder också till att vissa bönder väljer att sluta odla helt säljer vattenrätterna till en golfbana eller till ett solkraftverk.

- Bevattning, konstgödsel och växtförädling samverkar så att näringsvärdet i de odlade grödorna successivt har minskat. Det är konkurrens mellan bönderna och ibland livsmedelsindustrins krav som drivit den utvecklingen, inte växtförädlarnas ondska eller böndrnas girighet.

- Intensifiering förespråkas som strategi för att minska utsläppen per enhet. Men intensifieringen driver samtidigt ökad konsumtion eftersom produktionen blir billigare. Det gör att vinsterna med intensifieringen i form av minskad miljöpåverkan uteblir. Intensifieringen av kyckling och laxuppfödning är goda exempel på detta. De har kraftigt minskat sin miljöpåverkan per kg produkt, men samtidigt stimulerat till kraftigt ökad konsumtion av dessa produkter. I intensifieringsförespråkarnas värld är naturbetesmarksbetande kor de värsta miljöförstörarna eftersom de släpper ut stora mängder metan per kg kött. Men i verkligheten kan naturbetesuppfödda kor och får vara den mest miljövänliga produktionen.

- Den intensifierade och effektiviserad spannmålsproduktionen har gjort den tidigare så dyrbara spannmålen så billig att den nu används i stor skala för köttuppfödning och biobränslen. Billig spannmål och soja är en av de främsta drivkrafterna för den ökade köttkonsumtionen.

- Även om man kan visa att energiåtgången per kg produkt för transport i stora globala handelskedjor är relativt liten och knappast större än i lokaliserade handelskedjor, är det likväl så att de globala handelskedjorna föder ett resursförbrukande livsmedelssystem där mycket större kvantiteter transporteras runt. Det är just för att de globala kedjorna är effektiva som de används mer och mer, så att den lokala produktionen slås ut. De globaliserade handelskedjorna skapar på så sätt ett förstärkt beroende.  

- Syftet med kylteknik är att bevara mat. I takt med att kylarna har blivit mer energieffektiva har de blivit större och många fler. En allt större del av vår mat utgörs nu av kylda livsmedel, vilka kräver hårt trimmade, obrtutna leveranskedjor, och vilka i sin tur skapar behov av mer kyla.** En intressant paradox är att det förstörs mest mat i de länder som har de mest utbyggda systemen för kylda matvaror, medan fattiga hushåll utan kylskåp som köper lokal mat eller odlar själva knappast slänger någon mat.

Jordbrukssystemen och det som händer i livsmedelskedjan påvarkar varandra, stöder och återskapar varandras system och behov. I min bok Den stora ätstörningen, maten, makten, miljön som kommer ut på Ordfronts förlag i höst utvecklar jag de här resonemangen vidare.

Kommentar: den här artikeln har medvetet mycket litet fakta för att hålla fokus på resonemangen. Jag har skrivit ganska många andra artiklar och inlägg om miljö och klimateffekter av vår mat och djurhållning. De flesta har varit fulla av fakta som har bäring på det som jag skrivit ovan. Några av de mer lästa är:

Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött

Att sila mjölk och svälja quorn

En quorny idé

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt

De tomma kalorierna är de stora resursbovarna

Svenska bönder köper fulsoja men vill att vi skall köpa svenskt.

Och häromdagen skrev jag ett till inlägg, Titta bortom gårdsgrinden - del I, vilket handlade om energiförbrukningen i hela livsmedelskedjan.

* I dagsläget är för övrigt den kinesiska importen av soja mycket större än den europeiska.

** Det beräknas att 2,5 % av de brittiska växthusgasutsläppen kommer från kyl- och fryskedjorna.

Titta bortom gårdsgrinden - del I

När vi diskuterar matens klimatpåverkan är det oftast jordbrukets klimatpåverkan vi diskuterar. Men då glömmer vi att en avsevärd del av matens klimatpåverkan finns i andra delar av livsmedelssystemet.

Den svenska livsmedelskedjan står för cirka 13 % av den totala energianvändningen, och av kedjans användning står jordbruket för mindre än en femtedel (se diagram). Liknande siffror från USA kommer till att jordbruket står för endast 14 % av energianvändningen i livsmedelskedjan. 

Mest anmärkningsvärt är kanske att hushållens energiförbrukning utgör en så stor del. Av den förbrukningen motsvarar matlagning, kyllagring och diskning ungefär lika stora delar. Kylning och frysning av mat har ökat kraftigt och har skapat helt nya rätter och konsumtionsmönster sedan massintroduktionen av kylskåp och frysar efter andra världskriget. I Storbritannien uppskattas att 2,5 % av alla växthusgasutsläpp kommer från kylning i olika former (Tara Garnett, Food Policy 36 (2011) S23–S32). Två andra viktiga matrrender är ökningen av uteätande och ökningen av färdiglagad mat av alla de slag, och de flesta sådana rätter är idag kylda eller frysta.

Man kan också jämföra de olika produktkategoriernas bidrag till vår kaloriförsörjning och den energiförbrukning som är kopplad till denna. Då ser man att grönsaker, frukt och fisk förbrukar en betydligt större andel av energin än andelen de tillför vår föda, medan kött och mjölk står för ungefär lika stor del, dvs runt en tredjedel. Bröd och spannmål är ”energieffektiva” – de förbrukar 14 % av energin men ger oss en tredjedel av kalorierna. Det är ingen tillfällighet att att spannmål har utgjort ryggraden i de flesta kulturers matsystem.

Siffrornas mest betydelsefulla budskap är att det spelar en stor roll för livsmedelskedjans energiförbrukning var, vilken typ av mat och hur man äter. Det är ännu tydligare i liknande undersökningar från USA. Där ligger man ”före” Sverige i andelen färdigmat och andelen uteätande.

Jag tycker att energianalysen i sig är värdefull. Man kan också räkna om det hela till klimatpåverkan. En överslagsberäkning ger följande:  Om vi beräknar ett genomsnittligt koldioxidutsläpp från energin på 0,34 kg per kWh (ett genomsnittligt EU-värde för elektricitet, enligt Bryngelson et al 2016) skulle energianvändningen i kedjan efter jordbruket motsvara cirka 1 ton koldioxidekvivalenter per person och år, vilket kan jämföras med växthusgasutsläpp av maten som den ser ut på gården på cirka 1,5 ton koldioxidekvivalenter per person och år. Sammanlagt skulle det bli 2,5 ton koldioxidekvivalenter. Uppgifter från Finland uppskattar stegen efter gården till mer än en tredjedel av utsläppen och i Storbritannien har de uppskattats till mer än hälften, så den här siffran på cirka 40 % verkar sannolik.

Om man ser hela vår matförsörjning som ett system är det tydligt att en stor del av matens energianvändning och klimatpåverkan är resultat av ett system snarare än att vissa jordbruksprodukter har hög eller låg klimatpåverkan. Andelen kyld och processad färdigmat i kosten är minst lika viktigt som andelen vegetabilier eller andelen animalier för hur stort vår energianvändning och vårt klimatavtryck är.

Data om livsmedelskedjans energianvändning som är underlag för diagramen från Christine Wallgren & Mattias Höjer, Eating energy - Identifying possibilities for reduced energy use in the future food system, Energy Policy 37 (2009).

Kommentar: Man kan invända att Sveriges energimix har lägre växthusgasutsläpp än EU-genomsnittet, och att man därför inte skall använda den omräkningsfaktorn. Jag tycker att det för närvarande finns goda skäl att använda EU-genomsnittets värden, dels för att energimarknaderna är allt mer integrerade och dels för att energi är en internationell handelsvara. Sverige importerar t.ex. sopor från andra EU-länder och dessa räknas som förnyelsebara bränslen och vi importerar träbränsle från Baltikum och Ryssland. El köps och säljs via kablar till kontinenten där vi köper dansk vindkraft och tysk kolkraft. I själva verket kunde man med viss rätt använda det globala genomsnittet och därigenom visa högre utsläpp. EU-länder importerar i dagsläget träpellets från USA för att öka sin andel förnyelsebar energi – medan amerikanerna bränner sin egen olja och gas, och vi importerar en mycket stor del av våra konsumtionsvaror från Kina och andra länder med höga utsläpp.

Ekologisk analfabetism

Nedanstående essä har publicerats i senaste numret av Tiden. Artikeln är skriven tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen

Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.

En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.

Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.
Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.

Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.

Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.

Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”

Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.

Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.

Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.

Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.

Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.

När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.

Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.

Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.

Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.

På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.

Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.

Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.

Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?

Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.

Politik är marknadsstörande Sven-Erik!

Trots sitt norrländska och röda ursprung finns det knappast någon annan levande politiker som har en sådan klockartro på den fria marknaden som vår allas Sven-Erik Bucht. Nästan alla andra EU länder stödjer en frivillig produktionsbegränsning av mjölkproduktionen för att komma till rätta med den överproduktion som uppstått som ett kombinerat resultat av global överproduktion, inbromsad ekonomisk tillväxt på viktiga marknader, politiska handelssanktioner och avskaffandet av EU:s mjölkkvoter. Men inte Sverige inte. Sverige är också emot föreslagna direktstöd till lantbrukarna: "det är marknadsstörande" säger ansvarige ministern Sven-Erik till Land 18 mars.

Bucht betonar att det råder överproduktion av mjölk globalt och att lösningar därför måste sökas på marknaden. Så långt är han konsekvent, men i nästa andetag föreslår han åtgärder för att stödja exporten. Jag frågar därför landsbygdsministern:

- Hur kan man hävda att det är ”marknadsstörande” att införa frivilliga produktionsbegränsningar, men inte att ha exportstöd?

- Hur kommer man till rätta med en global överproduktion om de viktigaste aktörerna på marknaden tror att man skall exportera sig ur situationen?

- Hur stämmer det med Sveriges politik för global utveckling (och den frågan går också till biståndsminister Isabella Lövin) att stödja export av mjölkpulver som omintetgör fattiga småbönders steg för att bygga upp en livskraftig mejerisektor.

Och som den allra mest övergripande frågan: 

Är inte all politik marknadsstörande Sven-Erik Bucht? Är det så att säga inte själva poängen med politiken?  

Landskapet jordbrukets viktigaste produkt?

En ny rapport från Jordbruksverket konstaterar att det inte är det hårt drivna konkurrenskraftiga jordbruket som är värdefullt för landsbygden utan det är det varierade jordbrukslandskapet. Jordbruket kan också i sig ge direkta positiva effekter på den lokala ekonomin där det finns en förädlingsindustri kopplad till jordbruksproduktionen och genom att småskalig förädling av livsmedel har ett positivt samband med besöksnäring.

I en debattartikel för ett halvår sedan skrev jag och Ann-Helen Meyer von Bremen att Livskraft och konkurrenskraft är två olika saker och att den typ av lantbruk som skall vara internationellt konkurrenskraftigt bidrar väldigt litet till den lokala ekonomin och därmed också väldigt litet till landsbygdsutvecklingen. Det byggde bland annat på våra observationer i de delar av världen där lantbruket är helt inriktat på storskalig produktion av exportgrödor, som USA:s Mellanvästern, Norra Frankrike, Mato Grosso i Brasilien, där landskapet är ödsligt och enahanda och där det inte ens finns mat att äta. 

Nu kommer en litteraturstudie från Jordbruksverket, Jordbrukets betydelse för en levande landsbygd (skriven av Sara Johansson), som i stort bekräftar detta. Talande nog är rubriken på hemsidan där rapporten presenteras inte ett ”Ett konkurrenskraftigt jordbruk är viktig förutsättning för en levande landsbygd” utan ”Jordbrukslandskapet viktig förutsättning för en levande landsbygd”. 

Det är således inte det hårt drivna konkurrenskraftiga jordbruket som är värdefullt för landsbygden därför att ”jordbrukets direkta effekt på den lokala ekonomin i landsbygdsregioner är svag, i de fall där produktionen länkas till leverantörer och förädlingsindustrier i större städer.” Vilket är typiskt för det storskaliga jordbruket. Utan det är det varierade jordbrukslandskapet som ”skapar attraktiva miljöer för boende och rekreation, vilket i sin tur skapar förutsättningar för företagande på landsbygden”. 

Jordbrukets direkta positiva effekter på den lokala ekonomin, utöver att producera ett vackert landskap, är enligt rapporten att det skapar sysselsättning i regioner där det finns en förädlingsindustri kopplad till jordbruksproduktionen och att småskalig förädling av livsmedel har ett positivt samband med besöksnäring och upplevelseverksamhet som är baserad på mat och måltider. 

Allt det är saker som omfattas av den svenska landsbygdens och jordbrukets alternativa strömningar, till skillnad från LRF-sfärens krav på åtgärder som strävar efter ”internationell konkurrenskraft”. Man får hoppas att dessa observationer tillåts påverka både det pågående arbete med livsmedelsstrategin och den landsbygdskommitté som tillsattes nyligen. 

En annan intressant observation i rapporten är att i tillväxtområden har jordbruk en negativ effekt på den ekonomiska utvecklingen eftersom det hindrar andra, mer produktiva näringar, att växa. Jag tror säkert att det är en riktig observation, och det är just denna konkurrens som gör att jordbruket trängs ut av annan verksamhet i städernas omgivningar. Men det behöver ju inte vara rätt bara för att det sker. I städernas utkanter är kanske inte ”ekonomisk utveckling” det som skall prioriteras överhuvudtaget.

Flera studier visar på att lokal efterfrågan och lokal marknad är viktiga för den lokala utvecklingen och att det inte alls nödvändigtvis är bra att ”exportera” varor och tjänster från ett område därför att det ”en del av regionens produktionsvärde används för att finansiera aktiviteter på andra platser istället för att investeras i den egna regionen…Att exportera mer än vad som krävs för att finansiera regionens importbehov kan till och med vara kontraproduktivt…En regional specialisering som bygger på produktion för avsättningsmarknader utanför den egna regionen kan därför hämma långsiktig tillväxt” Högst intressant observation som verkar gå stick i stäv med de konventionella uppfattningarna. Men det ger en teoretisk grundval för observationen varför de ensidiga exportinriktade jordbrukslandskapen är döda landskap. 

Det finns mycket annat intressant i rapporten, så läs gärna hela.

Minskad svensk animaliekonsumtion de senaste femtio åren.

Verkligheten är ofta lite annorlunda än det vi tror. Titta på grafen nedan. Visar den en alarmerande ökning av konsumtionen av animalier? Knappast. Tvärtom den visar att vårt intag av animalier i kalorier räknat är mer eller mindre detsamma 2010 som 1960. Och inte nog med det, eftersom det totala intaget av energi (kalorier) ökat rätt kraftigt så har animaliernas del av livsmedlen (i kalorier räknat) minskat rejält från 36 % till 32 % under samma period.

Hur stämmer det med siffrorna på den ökade köttkonsumtionen? När vi ser sådana siffror brukar de vara för perioden 1990 till nu. Det är period som sammanfaller med de stora förändringarna på den svenska livsmedelsmarknaden som skedde i och med avreglering 1990 och EU inträde 1994. Då strömmade billigt kött in i Sverige och svenskarna högg in med glädje på det. Så köttkonsumtionen ökade med nästan 50 % mellan 1990 och 2010.

Om vi tittar på EU-länderna som helhet ökade inte köttkonsumtionen (per capita) nästan något under samma period. Endast 3 % mellan 1995 och 2009, se graf här. Ökningen av den svenska köttkonsumtionen under den här perioden är således helt exceptionell bland de rika länderna, och det finns ingen som helst anledning att anta att ökningen skulle fortsätta i samma takt, vilket dock är grunden för en nyligen publicerad forskningsrapport från Chalmers och SP. 2015 års siffror visar också att ökningen stannat av. 

Med vad är det vi äter mer av då (nu pratar jag kilo mellan 1960 och 2010)? Ja den stora raketen är frukt och grönsaker som har ökat mycket i kilo. Rotfrukterna har stått mer eller mindre stilla, medan ökningen är på färska grönsaker och frysta grönsaker och grönsaksrätter, dvs på det mest resurskrävande grönsakerna. Potatis, samma sak, halverad konsumtion av potatis, men ökning av potatisprodukter, frysta pommes, chips etc. Glass, ökning tre gånger, läsk ökning 4 gånger, starköl ökning 25 gånger. Mjölkkonsumtionen är halverad om man räknar med syrade produkter och ännu mindre om man inte räknar med syrat. Men ostkonsumtionen har ökat rejält - 2,5 ggr, medan smörkonsumtionen är endast en femtedel av 1960 års konsumtion.

Kalorier är det mest vedertagna måttet för att jämföra intag av olika livsmedel. Minskningen av det kaloririka smöret är givetvis något som balanserar upp eventuella ökningar av köttkonsumtionen i kalorier räknat. Om man räknar proteiner så får man andra resultat, eftersom kött har massor med protein och smör inget alls. Inget sätt att räkna är invändningsfritt, men att prata om förändringar i vikt är det minst intressanta.

Källan är Livsmedelskonsumtion och näringsinnehåll, Statistikrapport 2013:04 från Jordbruksverket.