Swedish Fish (från Kanada) Canada ett lyft för svensk export

För ett tag sedan skrev jag en replik i Uppsala Nya Tidning (se nedan) till en artikel som landsbygdsministern skrivit där han förespråkar kraftigt ökad svensk export av livsmedel. Jag delade den i en grupp som är ett forum för omställningsrörelsen där möttes den bara av positiva reaktioner. Sedan delade jag den i en grupp som mestadels ägnar sig åt jordbruksfrågor. Utöver det cirkulerade den genom andras delningar.  Där fick den mer blandat mottagande. Vissa pekade på att det är högst rimligt att exportera ur det enskilda företagets perspektiv. Andra pekade på hur miljövänligt och bra det svenska jordbruket är och att vi i själva verket gör miljön en tjänst genom att exportera massor och försörja andra länder med mat. Andra såg ministerns utspel som ett bevis på hans tro på svensk livsmedelsindustri och jordbruk.

Inlägget gällde inte om vi över huvud taget skall exportera utan om vi skall försöka efterlikna Danmark, eller rättare exportera en ännu större andel av vår produktion än vad danskarna gör, för det är det som Sven-Erik Bucht förespråkar.  Den danska livsmedelsindustrin och jordbruket är möjligen internationellt konkurrenskraftig, men den är inte robust och det sysselsätter heller inte fler människor än Sverige. Men alldeles oavsett detta så finns det ju skäl till att Danmark är en storexportör av livsmedel medan Sverige inte är det. På samma sätt som det finns goda skäl till att Sverige är en stor exportör av pappersmassa medan Danmark inte är det - man exporterar dock massor med julgranar till skogslandet Sverige (det för för långt att utveckla detta resonemang här).

Jag tycker i och för sig att exportambitionerna är missriktade, men om man nu verkligen tror att export är en av huvudvägarna för utveckling skulle man snarast vara förbannad över att det satsas futtiga 50 miljoner på exporten, medan jordbruket får stöd i storleksordningen 10 miljarder årligen. Om man tror på export så skulle man också se att det inte är små och medelstora företag (ministern säger sig vilja satsa på dem) som oftast lyckas på exportmarknaden. Om man tror på export skulle man inte satsa på strategiskt hopplösa produkter och tro att vi kan "förse världen med (nöt)kött", när vi inte ens kan tillfredsställa den egna marknadens efterfrågan vare sig på billigt skräpkött eller premiumkött.

Ur det enskilda företagets perspektiv kan givetvis export vara en mycket intressant strategi. Jag har mig veterligen inte argumenterat emot export av en rimlig mängd högvärdeprodukter. Men det är ju inte det som exporteras i särskilt stor utsträckning. Ministerns exempel var ju ganska belysande. Chokladbollar, en simpel cider och kaffe. Av dessa är det nog kaffet som får anses vara en premiumprodukt, tyvärr med 0 procent svenskt innehåll. Som strategi för jordbruket är det rätt meningslöst, men givetvis kul för företaget. 

I den nya broschyren för "Team Sweden Livsmedel" finns denna bild. Lustigt nog tillverkas dessa Swedish Fish inte alls i Sverige utan i Ontario.....

Argumentet att vi skall ha som ambition att förse en rad andra länder med mat för att vårt jordbruk är så miljövänligt kan ju låta bra, men det har trots allt stora svagheter. Det finns inga som tecken på att de svenska exportprodukterna idag säljs på miljö- eller djurskyddsargument (det finns givetvis vissa undantag). Det finns heller inga tecken på att det som exporteras i första hand exporteras till länder med särskilt dålig produktion eller att den svenska exporten i första hand konkurrerar ut särskilt dålig produktion. Med tanke på att vi importerar en massa från länder som har lägre krav än våra vore det nog klokare att ersätta den importen i första hand.

Miljöpåverkan av den ökade handeln och sårbarhetsargumenten var mina främsta argument mot att öka exporten och jag såg egentligen inga relevanta invändningar mot dessa argument. Det finns mycket mer att säga om handel, det är en komplex fråga, men just därför förtjänar den en mer initierad diskussion än faktoiden och ryggmärgsreflexen att det alltid är positivt med ökad handel.


Min artikel i sin helhet:

Det är nu dags för livsmedelsbranschen att sträva mot samma exportandel som våra mest framgångsrika exportindustrier,” skriver landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i en debattartikel 2 januari. Av massa- och pappersproduktionen exporteras nära 90 procent och av sågade trävaror nära 70 procent, medan handelsbalansen av livsmedel är negativ med nästan dubbelt så stor import som export. Ministern har således mycket höga ambitioner. Men exportdrömmarna är varken realistiska eller önskvärda.

Sveriges handel med livsmedel

Det har alltid funnits något livsmedel eller någon jordbruksprodukt som Sverige varit bra på att exportera. Sill, smör, lingon och havre har till exempel varit historiska storsäljare. Livsmedelsexporten i dag består av bulkprodukter som torrmjölk eller spannmål, sådant som är svårt att sälja hemma som grisfötter och kycklingvingar, en mindre mängd ”vanlig mat” som cider och de chokladbollar Sven Erik Bucht nämner samt vissa profilprodukter som Absolut Vodka. Den största svenska livsmedelsexporten är norsk lax som passerar våra gränser på väg till andra länder.
Exporten har ökat i värde sedan EU-inträdet men importen har ökat i än snabbare takt. Svenskt jordbruk är helt enkelt inte konkurrenskraftigt på de flesta områden och det ändras inte genom att regeringen satsar nålpengar på exportfrämjande. Den stora utmaningen är i stället att inte importen ska fortsätta öka, hälften av den mat som äts är i dag importerad.
Nästan en tredjedel av den mjölk som Arlas bönder producerar exporteras som mjölkpulver medan importen av ost och andra förädlade mjölkprodukter stadigt växer. Beroendet av internationella marknader gjorde att mjölkkrisen 2015 – 2016 slog mycket hårdare mot svenska mjölkbönder än om de hade inriktat sig på att försörja hemmamarknaden. De svenska konsumenternas vilja att köpa svensk mjölk – och betala mer för den – resulterade inte i bättre pris till bonden eftersom de stora mejeriföretagen bundit sig till världsmarknadspriser.
Ett av de få tydliga målen i livsmedelsstrategin är att sårbarheten i svensk livsmedelsförsörjning ska minska. Livsmedelssystemet är sårbart på många sätt genom den centraliserade produktionen och distributionen, beroende av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel och våra konsumtionsvanor. Att odla all mat inom landet är därför ingen garanti för att vi får mat på borden vid en kris. Men ett kraftigt ökat beroende av handel för vår försörjning ökar utan tvekan sårbarheten.
Utöver den ökade sårbarheten innebär en ökad handel högre miljöbelastning. Utsläppen från den internationella handeln trollas bort i de nationella redovisningarna för växthusgasutsläpp men det är de utsläpp som ökar mest. Sjöfarten, flyget och den strida strömmen av lastbilar orsakar också mängder av andra miljöproblem som buller, spridning av mängder av giftiga ämnen och störning av växt- och djurliv.
Handel kan vara både ekonomiskt och ekologiskt motiverad, men av det följer inte att en ständigt ökad handel av skulle vara ett självändamål. Konkurrensen driver nedläggning av åker och betesmark i ett land som Sverige samtidigt som andra länder skövlar regnskog för att odla palmolja eller soja för den svenska marknaden. Det ökade handelsberoendet skapar också ett tryck på att vi ska sänka våra regler till de som gäller för de viktigaste konkurrenternas. På livsmedelsområdet har flera miljöskatter tagits bort och djurskyddsreglerna ”anpassas” nu till omvärlden – allt i den heliga konkurrenskraftens namn.
Ambitionen att satsa på svenskt jordbruk är välkommen men det finns viktigare områden än export att lägga krutet på. Karl-Ivar Kumm pekar på några sådana i sitt svar den 4 januari. Vi borde ta ett större ansvar för vår egen försörjning av livsmedel producerade på ett hållbart sätt i stället för att göra ökad export till ett självändamål.

Mindre kött är inte lösningen på matproblemen

debattartikel refuserad av Expressen, läs mer om det här.   

Den enda mediastorm som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har varit utsatt för var när han vägrade säga att vi borde äta mindre kött. Det visar hur ”ät mindre kött” har blivit den mat och jordbruksfråga som dominerar debatten. Att Sverige helt saknar krisberedskap för matförsörjningen, att vi i rasande takt förlorar biologisk mångfald och att strukturrationaliseringens orkan fortsätter med oförminskad styrka ges liten uppmärksamhet.  

Även jämfört med miljöeffekterna av andra delar av våra liv får animaliekonsumtionen helt orimlig uppmärksamhet. Den som köper en ny Tesla framsställs som miljöhjälte medan den som äter kött är ett miljösvin. Detta trots att nya miljöbilen på fem år orsakar minst lika mycket utsläpp av växthusgaser som ett halvt livs köttätande.   

Vi får också höra att animaliekonsumtionen är ett växande problem. Men faktum är att svenskarnas animaliekonsumtion är lägre nu än 1960. Antalet kor har minskat kraftigt och växthusgasutsläppen från animalieproduktionen minskar kontinuerligt.

Argumenten för en kost utan animalier brukar grunda sig på jämförelser där den som inte äter kött ersätter det med bönor av olika slag, framför allt sojabönor. Samtidigt brukar man tala om miljöproblemen med de stora sojaodlingarna för foder. Men om vi skulle ersätta alla animalier med soja skulle odlingarna behöva vara precis lika stora som de är idag. I verkligheten är det dock inte sannolikt att den som avstår från animalier kommer att äta så mycket bönor. Och om kött, smör, mjölk och ost ersätts med nötter, avocado, färdigmat, vegetabilisk olja och växthusgrönsaker är miljövinsten liten eller ingen alls.

Det görs stor affär av att kött är ineffektivt, dvs att man får ut mindre mat genom att ge foder till djur. Visst kan det vara så, men djuren kan också omvandla restprodukter och gräs som vi människor inte kan äta till högvärdiga proteiner. Och är mängden kalorier eller protein per ytenhet verkligen det mest intressanta måttet för vad vi skall äta? De flesta grönsaker är till exempel mycket ineffektiva både vad gäller proteiner och kalorier, skall vi då inte äta dem? Om det är effektivitet vi vill ha skall vi äta palmolja, sojabönor, socker och spannmål. De är de grödor som ger oss mest mat per ytenhet.

Det är också säreget att effektivitetsivrarna inte kritiserar att det finns fler nöjeshästar än mjölkkor i Sverige (förtydligat 22 januari att det var mjölkkor som menades), för att inte tala om allt det som hundar och katter äter, hur effektivt är det?

Att bedöma kosten endast efter effektivitet eller växthusgasutsläpp är lika förödande för kultur och gastronomi som att bara bedöma den efter näringsvärde eller pris. Det är att reducera maten till en själlös aktivitet med endast tekniska funktioner.

Det är lämpligt att genomsnittskonsumtionen av kött minskar. Men betydelsen av denna åtgärd har helt tappat proportionerna. Hur vi producerar, processar, handlar med, lagar och äter mat är viktigare än om råvarorna är animaliska eller vegetabiliska.

Jordbruket och maten står inför en rad stora utmaningar och dras med stora miljöproblem. En del av problemen har att göra med den industriella djurhållningen, en produktion som på inget sätt bör försvaras. Användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel, minskningen av den biologiska mångfalden, patentering av utsäden, globaliserade livsmedelskedjor, en ökad sårbarhet och minskad gastronomisk och kulturell mångfald är andra stora problem vilka riskerar komma i skymundan genom ett ensidigt fokus på minskad animaliekonsumtion. En ekologiskt väl anpassad djurhållning kan vara en del av lösningen snarare än ett problem.

Gunnar Rundgren
Bonde, författare till Den stora ätstörningen

Politik är marknadsstörande Sven-Erik!

Trots sitt norrländska och röda ursprung finns det knappast någon annan levande politiker som har en sådan klockartro på den fria marknaden som vår allas Sven-Erik Bucht. Nästan alla andra EU länder stödjer en frivillig produktionsbegränsning av mjölkproduktionen för att komma till rätta med den överproduktion som uppstått som ett kombinerat resultat av global överproduktion, inbromsad ekonomisk tillväxt på viktiga marknader, politiska handelssanktioner och avskaffandet av EU:s mjölkkvoter. Men inte Sverige inte. Sverige är också emot föreslagna direktstöd till lantbrukarna: "det är marknadsstörande" säger ansvarige ministern Sven-Erik till Land 18 mars.

Bucht betonar att det råder överproduktion av mjölk globalt och att lösningar därför måste sökas på marknaden. Så långt är han konsekvent, men i nästa andetag föreslår han åtgärder för att stödja exporten. Jag frågar därför landsbygdsministern:

- Hur kan man hävda att det är ”marknadsstörande” att införa frivilliga produktionsbegränsningar, men inte att ha exportstöd?

- Hur kommer man till rätta med en global överproduktion om de viktigaste aktörerna på marknaden tror att man skall exportera sig ur situationen?

- Hur stämmer det med Sveriges politik för global utveckling (och den frågan går också till biståndsminister Isabella Lövin) att stödja export av mjölkpulver som omintetgör fattiga småbönders steg för att bygga upp en livskraftig mejerisektor.

Och som den allra mest övergripande frågan: 

Är inte all politik marknadsstörande Sven-Erik Bucht? Är det så att säga inte själva poängen med politiken?