Var skall fettet komma ifrån?

Vegetabiliska oljor är den snabbast växande delen av den globala kosten. Även om en del äter för mycket fett är det en bristvara på global skala och ökad konsumtion av fett är lika starkt kopplad till ökade inkomster som ökad konsumtion av kött. Därför är det sannolikt att konsumtionen av vegetabilisk olja kommer att fortsätta. 

Samtidigt tillför animalierna en 40 % av fettet i kosten. Denna andel har dock minskat, dels för att konsumtionen av vegetabilisk olja har ökat betydligt snabbare än köttkonsumtionen och dels för att de moderna uppfödningsformerna får fram ett betydligt magrare kött, både därför att konsumenterna har föredragit det och för att det helt enkelt är billigare för uppfödarna att få fram ett kilo muskler än ett kilo fett, vilket också är anledningen till att grisar och kycklingar slaktas vid så ung ålder.

Viktigaste vegetabiliska oljorna 2012/13

Oljeväxt	Andel av produktionen
Oljepalm	40%
Sojabönor	27%
Raps	15%
Solros	9%
Bomullsfrö	3%
Jordnöt	3%
Kokosnöt	2%
Oliver	2%

Källa: USDA FAS 2014, Major Vegetable Oils: World Supply and Distribution.

Så gott som alla vegetabiliska oljor ger en mycket proteinrik restprodukt efter att oljan pressats ur, vilken används som djurfoder. Palmolja ger en rätt liten andel restprodukt och olivoljans rest är mer eller mindre oanvändbar som foder, medan man får cirka två tredjedelar proteinfoder och en tredjedel olja från raps och en lägre andel olja från sojabönor som bara har 18 % fetthalt. 

Om vi tittar på den omfattande sojaodlingen så låter det ofta som att den drivs uteslutande av behovet av foder, men sojaolja är en viktig del av sojaproduktionen, och utgör 27 % av tillförseln av vegetabilisk olja. I själva verket var det oljan som var skälet till sojans expansion efter andra världskriget, men i takt med att odlingen växte fick sojaindustrin och djuruppfödare ett gemensamt intresse att utveckla sojamjölet som foder.

Sojaodlingsekonomi	Sojaolja	Sojamjöl
	18%	81%
Pris per ton $ genomsnitt 2006-2015	904	366
Värde för 1 ton soja (dollar per ton)	162,72	296,46
Procent av intäkter	35%	65%
Priser från Index Mundi

Även om oljan endast utgör 18 % av sojabönan har den ett avsevärt högre pris än sojamjölet; de senaste tio åren har sojaolja betalats med 2,5 högre pris än sojamjölet (se graf nedan). Det betyder att 35 % av intäkterna av sojaodlingen kommer från oljan som huvudsakligen används till human konsumtion (se tabellen ovan) — rätteligen borde också 35 % av miljöbelastningen, inklusive avskogningen hänföras till sojaoljan (men det kan vi diskutera en annan gång). 

Om alla åt en vegansk kost skulle ännu mycket mer vegetabilisk olja att behöva produceras för att kompensera det mycket stora bortfall av fett som animalierna tillför idag (jag pratar alltså globalt här). Det är då frågan om sojaodlingarna nästan kommer att upphöra (utom det som behövs för direkt human konsumtion) eller om de i själva verket skulle behöva utökas ytterligare för att få fram mer olja. Det mest sannolika är nog att palmoljeproduktionen skulle expandera ytterligare eftersom den inte har så mycket foderbiproduktion. Utan djurproduktion som kan betala bra för restprodukterna ökar kostnaderna för de andra oljorna mycket mer än för palmoljan, med undantag för olivolja. Olivolja har å andra sidan en mycket begränsad produktionspotential och är redan mycket dyr – nästan fem gånger så dyr som soja och palmolja. Palmolja är också mycket mer markeffektiv än de andra oljorna, eftersom skörden olja per hektar är helt överlägsen (10 gånger sojan, fem gånger rapsen). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan självfallet använda oliv, raps och solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer kommer kompenseras av palmolja som säljs till någon annan. 

Det är bara om vi bestämmer oss för att odla vår olja själva som vi med viss rätt kan slippa känna ansvar för vad odlingen av soja och palmolja ställer till med. Men det är inte så lätt att utöka rapsodlingarna i Sverige. Däremot har vi en mycket lång tradition av att producera mjölkfett och ister från feta grisar för att täcka vårt fettbehov.

Utöver restprodukterna från de vegetabiliska oljorna blir det också värdefullt foder som restprodukt från framställningen av etanol, öl, bomull (det oljerika fröet) och sockerbetor (melass och betfiber). Detsamma gäller agnar, skal och kli från spannmålsodlingar, det mesta av det används som foder. Även tofun, sojamjölken och havremjölken har restprodukter som ges till grisar. 

Proteinet i alla dessa restprodukter (inklusive oljeväxternasd) motsvarar (globalt) en tredjedel av allt odlat protein och en stor del av detta protein kommer in i den mänskliga födan via animaliska livsmedel.  Därför är det mycket förenklat att titta på allt det som ges till djuren som ”förluster”. Det mesta skulle vara förluster även om vi inte födde upp djur. Den alternativa användningen skulle för det mesta vara energiproduktion eller gödsel, men att elda upp protein kan inte vara rimligt. Det finns en teoretisk möjlighet att några av dessa produkter i framtiden skulle kunna omvandlas direkt till mänsklig föda, men vi är inte där idag. 

Vi dricker upp mat för 90 miljoner människor!

Kan du dricka en bira med gott samvete? Tar den maten ur munnen från någon som är hungrig? Orsakar den miljöförstörning?


Enligt USA:s National Nutrient Database for Standard Reference har en typisk öl 43 kalorier per hundra gram. Från 1 kg korn kan man producera cirka 730 gram malt. Denna malt används sedan för att producera 4,7 liter öl enligt FAO:s Technical Conversion Factors. Med utgångspunkt i FAOSTAT beräknar jag att 20 % av allt korn i världen används för ölbryggning. Jag multiplicerar därefter 132 886 519 ton korn (världsproduktionen) med 20 % och 4,7 för att få fram den totala mängden öl — 124 913 328 000 liter, vilket motsvarar 53 712 730 970 000 kcal. Detta motsvarar 21 kalorier om dagen per person (under förutsättning att också spädbarn dricker öl!), vilket motsvarar ungefär 1 % av energibehovet.

Om vi istället skulle använda samma mängd korn till mat skulle vi få ut 94 000 000 000 000 kcal — vilket betyder att vi förlorar nästan hälften av all energi genom att göra öl av kornet. Det motsvarar i runda slängar 40 miljoner människors årsbehov av mat. Och om vi inte anser att öl är ett fullgott livsmedel borde vi räkna hela mängden korn som används till öl som förslösad - det är mat för över 90 miljoner människor ett helt år. Kornodlingen orsakar stor användning av vatten, mark, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, samt stora utsläpp av växthusgaser. Inte blir det bättre av att det är ett fåtal stora företag som totalt dominerar ölmarknaden.

Lugn, jag skriver inte det här för att stoppa dig från att dricka din pilsner, utan för att ge lite perspektiv på larmrapporter om att en viss produktion eller en viss typ av konsumtion tar mark eller vatten resurser i anspråk medan folk svälter, eller att vi förstör miljön för vår njutnings skull.

Ett annat exempel är att chokladkonsumtionen i ett land som Sverige tar mer regnskogsmark (dvs mark där det har vuxit regnskog) i anspråk än vår palmoljekonsumtion, kanske mer än all sojaodling för den svenska marknaden också. (Det är svårare att räkna på sojan, eftersom bara en mindre del av världens soja kommer från regnskogsområden, medan i princip all kakao och all palmolja kommer från sådana områden.) Varför är det ingen som förordar bojkott av choklad?  
(Kanske för att det mestadels är småbönder som odlar den i relativt justa odlingssystem (med undantag för barnslavar), medan soja och palmolja odlas av stora företag).

P.S. Vi får inte glömma bort restprodukten från ölproduktionen, drav, som är ett utmärkt svindjurfoder så en hel del av kalorierna kommer in i vår mat igen, via konsumtion av kött. D.S.

Skål!

P.S. Det här är den typ av uträkningar jag håller på med när jag skriver boken Den stora ätstörningen - maten, makten, miljön som kommer ut på Ordfronts förlag i höst.
Du behöver inte vara orolig, boken innehåller en hel del annat också....D.S.

Exportera sig till sämre djurhållning, sämre mat och utslagning av jordbruket

När LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export av jordbruksprodukter så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd.

Jordbruksministern och många andra inom näringen verkar tro att export är vägen fram för jordbruket. Men har man inte lärt sig av mjölkkrisen?Att Arla inte kan betala bönderna bättre beror faktiskt på att de gjort precis det som minister Bucht förespråkar. Exportera.

Arlas supermoderna torrmjölksfabrik i Vimmerby tar emot 510 miljoner kilo mjölk om året för att göra pulver av den. Det är mer än femtio liter mjölk per person i Sverige.  Pulvret säljs till Oman, Kina, Sydostasien, Mellanöstern och delar av Afrika. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver, samtidigt som utländsk ost har tagit halva försäljningen i Sverige. Priset som Arla får för sitt mjölkpulver bestäms i stort av priset på Fonterras auktioner, Global Dairy Trade, och Arlas pris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får.
Att småmejerier kan betala mycket mer för mjölken än Arla beror inte i första hand på att de är snällare eller duktigare än Arla, det beror på att de kan ha en helt annan relation till sina kunder för att de är lokala och för att de inte är exponerade för världsmarknaden på samma sätt.

Att öka exponeringen mot världsmarknaden är en förluststrategi för de allra flesta i det svenska jordbruket. Det är också en förluststrategi för de svenska konsumenterna, de svenska lantbruksdjuren och den svenska naturen som alla kommer få det sämre som ett resultat av branschens krav på konkurrenskraft (som i klartext betyder: ta bort alla jobbiga regler, kontroller och skatter).


"LRF anser att ökad handel är viktigt för ekonomisk tillväxt och god utveckling i svensk ekonomi, för svenskt jordbruk innebär det att en ökad export av svenska jordbruksråvaror är viktig." Men en ökad handel betyder inte nödvändigtvis att exporten ökar mer än importen. För jordbruket har det definitivt varit tvärtom sedan EU-inträdet.  "Importen av jordbruksvaror och livsmedel var drygt 70 procent högre sett till värde än motsvarande export under 2013. Både värdet av importen och exporten har ökat under en lång rad av år." Skriver Jordbruksverket.

Det finns inga särskilt starka skäl att tro att den trenden skulle brytas. Dvs när LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd. 

Om de 510 miljoner liter mjölk som Arla gör torrmjölk på istället blev ost som såldes i Sverige, istället för all import, skulle betalningsförmågan till Arlas medlemmar vara mycket bättre.

De av lantbruket företrädare som förespråkar en exportledd strategi, bortser från att det enda sättet vi skall kunna få ökad föreståelse för jordbrukets situation är genom dialog och engagemang från medborgarna i Sverige. Det är svårt nog redan som saker är nu, men att be om förståelse - och stöd - för att exportera mat istället för att producera bra mat för svenska konsumenter, är politiskt helt tondövt.
(tillägg 16 februari)

När kommer vi fram till lyckoriket - egentligen?

Det finns en i biståndssammanhang ofta berättad historia om konsulten som ser en fiskare som sitter vid en strand under ett träd och latar sig efter att ha bärgat dagens blygsamma fångst. Konsulten förklarar i mycken detalj för fiskaren hur han skulle kunna bli mer effektiv, sälja mer fisk billigare, anställa andra fiskare och till slut vara ägare till en stor fiskeflotta. Fiskaren frågar honom till slut
— Vad skall jag göra då?
— Då skall du sitta under en palm och njuta av livet.

Vi skall dock akta oss för att njuta av livet. Det gäller att vara attraktiv på arbetsmarknaden, att vårda sitt varumärke och att ständigt uppgradera sina kunskaper. Konkurrensen finns också på fritiden och i det sociala livet då vi skall vara aktiva, attraktiva, ha snyggast kök, träna mest och äta bäst.

Sverige som land skall vara på alerten så vi inte tappar konkurrenskraft. Svenskt näringsliv varnar ofta och gärna om att löneökningarna inte får bli för höga för att vi då tappar konkurrenskraft. Höga miljökrav riskerar att driva iväg industrin till andra länder, därför betalar de konkurrensutsatta industrierna mycket lägre koldioxidskatt. Skatterna för högavlönade får inte vara för höga för då kan vi inte rekrytera internationella toppchefer eller ens behålla våra egna talanger.

Att vara stor räcker inte heller. Barack Obama sade i sitt tal till nationen 2011 att hans huvudfokus skulle vara att säkra USA:s konkurrenskraft och tillväxt. Nokias dramatiska fall är en drastisk påminnelse om att ingen går säker i den mördande konkurrensens värld.

Att vi hela tiden måste skärpa oss för att inte hamna på efterkälken är ett erkännande av att påståendet att den globala ekonomin gynnar alla, fattiga som rika, inte är sann. Om det vore så, skulle vi kunna glädjas åt att någon annan tar ledartröjan och drar ett tag. Men verkligheten är att det finns gott om förlorare i den globala ekonomin. I längden finns det bara en som kan vara bäst och billigast.

Vad var det vi skulle uppnå egentligen? Även om det knappast finns en gemensam bild av hur vi vill att landet skall se ut, antar jag att de flesta vill att det skall vara ett trevligt land att bo i, med bra bostäder och mat, hyfsat jämlikt, med god miljö, glada kor och med folk som har tid och lust att ta hand om varandra. Har vi inte haft förutsättningarna för allt det under många årtionden? När skall vi få njuta av frukterna av all vår strävan?

Tron på Utvecklingen, Marknaden och Konkurrenskraften är en modern trossats som inte kan ifrågasättas. Den som trots allt vågar kritisera denna trossats framställs omväxlande som förespråkare av en socialistisk diktatur eller någon form av dystopi där vi alla strider med alla om knappa resurser. Har vi verkligen så liten tilltro till vår mänsklighet, samhället och våra förmågor att de skall vara de enda alternativ vi kan föreställa oss?

En något kortare variant av artikeln publicerades på av Svenska Dagbladet 9 februari.