Hur smarta är smarta nät, och för vem är de smarta?

"Smarta nät" det låter väl bra. Vem skulle kunna vara emot det? Ja, det finns i alla fall rätt stora frågetecken:
Det som är ett problem för elbolagen förvandlas genom smarta nät till konsumenternas problem. Och investeringarna skall inte betala av de penningstinna kraftbolagen utan av staten. Att det framställs som en strålande miljö-investering bör i alla fall kritiskt granskas.


Jag tillhör inte dem som är lagd för konspirationsteorier, men när saker framställs som om de skulle vara "bra för konsumenterna", så är det för det mest företagen som vill få en kostnadshöjning eller annat att verka mer acceptabel. Inga företag kör ju länger med: "på grund av ökade kostnader så vill vi höja priset" eller "eftersom vi blivit uppköpta av riskkapitalister som vill ha högre avkastning på sitt kapital så får vi öka priset", NEJ då, det heter "för att kunna erbjuda DIG (just DIG) en bättre service så genomför vi följande förändringar. Samtidigt så förbättrar vi vårt debiteringsystem så att varje kund får en bättre anpassad servicenivå".

"För att kunna använda energi så effektivt som möjligt utan att för den delens skull kompromissa med människors liv och vardag behöver vi en intelligent kontroll över produktion och konsumtion. För att detta skall bli verklighet behövs också bra kommunikationslösningar. Det smarta elnätet kommer att göra det möjligt för de boende i Norra Djurgårdsstaden att ta aktiv kontroll över hur de använder energi. Människor kommer att kunna göra val så att de blir en aktiv del i att nå de högt satta miljömålen i stadsdelen."

Det är således en "möjlighet" för oss att "ta aktiv kontroll". Och vem skriver så? Fortum förstås.

"Smarta nät stärker konsumentens maktställning eftersom den får större möjligeter att påverka sin elkostnad." säger  Mikael Odenberg från Svenska Kraftnät.

"morgondagens smarta nät inte klarar sig utan smarta kunder som genom löpande tillgång till elpriser kan se till att elförbrukningen följer den mer ojämna produktion som blir följden av mer vind i elsystemet. " var slutsatserna på ett seminarium hos Vattenfall.

Jo, vi har hört det förr, "smarta kunder" är de som skulle gynnas av avregleringen av elmarknaden och de som skall gynnas av mängder av olika privatiseringar. Men om man inte är smart då, eller om man vill göra annat än att spara kostnader åt elbolagen, för är det inte vad det här egentligen handlar om?

Både elbolagen och de bolag som levererar infrastuktur och tjänster till de smarta nätet ä väldigt entusiastiska: "Världen över görs det gigantiska satsningar på smarta elnät. För Ericsson, Electrolux och mängder av andra företag väcker det förhoppningar om nya stora marknader", skriver E24.Och som vanligt när företag talar sig väl om en ny teknik så vill man att någon annan skall betala. Och det är inte så svårt att list ut VEM det är som skall betala. Staten och konsumenterna förstås. 

"Boulder i USA vill bli en av de första städerna i världen med ett smart elnät. Efter nästan tre år är projektet försenat och kostnaderna har ökat med 300 procent. Nu får kunderna betala räkningen." rapporterade Ny Teknik förra året.

"Om debatten om elpriserna inte tar hänsyn till investeringskostnaden för förnyelsen av dagens nät finns en risk att utvecklingen försenas." säger Per Langer, vd för Fortum Sverige. Och vips här finns ju en "möjlighet till gröna investeringar"! Det borde ju ändå gå att få politisk enighet om att göra en storskalig investering i något så himla bra och miljövänligt som smarta nät? Vi får hela tiden höra att de behövs för att öka användningen av vind och solenergi, eller elbilar. Statliga investeringar från Kina till USA flödar. I Sverige byggs ett smart nät på Gotland för statliga pengar

"Antingen är smarta nät en bra investering som leder till högre effektivitet och lägre kostnader, eller så är det en dålig investering som kostar pengar utan att ge något tillbaka. I det senare fallet bör vi inte gå vidare med det. I det förra fallet så borde det inte vara några problem att få investeringsvilligt kapital till projektet" skriver Jakob Eliasson.

Jag hävdar inte att smarta nät är fel. De har trots allt vissa tilldragande egenskaper vad gäller möjligheterna till ökad användning av sol och vindkraft, och möjligen vissa möjlighetet vad gäller minskad elanvändning. Men det verkar saknas en kritisk analys, både ekonomisk och resursmässig. Även om det finns vissa miljöfördelar av smarta nät, hur mycket mer resurser skall offras för att bygga ut dem. Hur mycket mer koppar, hur mycket mer sällsynta jordartsmetaller går åt? Hur mycket energi går åt för denna utbyggnad?  

Lite mer läsning

Nu är Japans första smarta elnät igång

The Smart Grid's Problem May Be Storage's Opportunity
Förslag om timdebiterad hushållsel

 

 

De bästa målarna i den romantiska traditionen: Företagen

Det kommer knappas som en överraskning att en internationell undersökning av så kallad Corporate (Social) Responsibility (Socialt ansvarsfullt företagande) visar att det mestadels är luft och fina målsättningar, men sällan någonting substantiellt. Ibland är det lögn och förbannad dikt också.

"The quality of environmental data in sustainability reports remains appalling at times, even today," said Dr Ralf Barkemeyer, a lecturer in CSR at Leeds and one of the team leaders. "In financial reporting to leave out an undisclosed part of the company in the calculation of profits would be a scandal. In sustainability reporting it is common practice. Put provocatively, companies get points for knowing where they want to go, but nobody seems to check whether this is where they are heading. Aspiration replaces performance."

 Men var det verkligen någon som trott på det där är min spontana reaktion - men sanningen är att det är det.....

Jag har skrivit om det flera gånger på min engelska blogg, tex följande inlägg om patetisk grönmålning av Sony Ericsson: Pathetic greenwashing

Och i Trädgården Jorden skriver jag:

Den oinvigde tenderar att tro att ett företag som är certifierat för sitt mil-jö­ledningssystem (ISO 14000 eller EMAS) uppför sig bättre på miljöom-rådet än ett företag som inte är det. Denna missuppfattning förstärks av de certifierade företagen, konsulterna som hjälper dem och av certifieringsor-ganen. Alla använder de uttryck som ”miljöcertifierad” (208 000 träffar på Google dec 2008). I själva verket är det starkt miljöstörande industrier som har gått i täten för miljöcertifiering. Sanningen är att denna typ av miljö-certifiering inte betyder mycket mer än att man uppfyller lagstiftningen, att man har ett system för att kontrollera detta och att man har planer, upp-följning och rapportering av den miljöpåverkan man har. Sammantaget är dessa system och certifieringar skrapningar på ytan, och de kan inte alls leda till att näringslivet kan klara av de utmaningar som det ställs inför om det skall vara den drivande kraften i den nödvändiga omställningen. I ännu mindre utsträckning än miljömärkning innebär det någon konkret förbätt-ring. Det betyder inte att de är negativa, tvärtom. Det man kan ha syn-punkter på är att de framställs som betydelsefulla när de inte är det och att de missbrukas av företagen i deras marknadsföring.

Corporate Social Responsibility (CSR) eller ibland bara Corporate Re-sponsibility är att annat koncept som har antagits av stora delar av närings-livet, påhejat av regeringar och FN. FN har lanserat ett initiativ kallat Glo-bal Compact. På samma sätt som företag som producerar skräp får kvali-tetscertifieringar och de värsta industrisektorerna blir miljöcertifierade så är CSR-ansträngningarna av företag oftast ett utanverk utan större inne-håll. Jonathon Porrit ger exemplet på hur militärmaterialtillverkaren BAE visar sitt ansvarstagande genom blyfria kulor, mindre gifter i missilerna och granater som orsakar mindre föroreningar (Porrit 2007). Skandalföre-tag som Enron och många av de banker som nu står med byxorna nere har varit pionjärer inom CSR, vilket inte direkt stöder konceptens trovärdighet. Delar av industrin och flera nyliberala debattörer tycker att CSR är skadligt därför att man tar bort företagens fokus på det de existerar för, att driva företag och generera profit. Den traditionella vänstern har oftast rea-gerat starkt på inslagen av frivillighet för företagen och förespråkar snarare politisk reglering av t.ex. miljökrav och sociala krav än olika typer av certifieringar. En del nyliberala debattörer delar den uppfattningen med logiken att det är bättre med en extern reglering som sätter upp sociala regler för alla företag än att företagens interna arbete förvirras av CSR.
Men visst finns det företag som försöker. Och det är inte bara små nisch-företag. Svenska McDonalds:

  •    återvinner 90 % av alla förpackningar.
  •    använder till 90 % Bra Miljöval el.
  •    serverar ekologisk mjölk och kaffe.
  •    har ventilationssystem som anpassar sig till antalet besökare i restauran-terna, vilket minskar energiförbrukningen betydligt.

Man hävdar också att en måltid på McDonalds förbrukar cirka 1 kWh vilket är betydligt mindre än vad en måltid i hemmet förbrukar (McDonalds 2008). Svenskägda MAX går ännu längre och försöker vara koldioxidneutralt genom trädplantering i Afrika. Självklart är dessa åtgärder i alla fall steg i rätt riktning.

 

Varför är vi så besatta av konkurrenskraft?

Hur kan samma människor som pratar sig väl för effekterna av global frihandel med motivet att alla tjänar på den samtidigt hävda att det är så viktigt att vi ligger i framkanten av utvecklingen så att vi inte tappar konkurrenskraft? Jag utvecklar mer om det i inlägget: Stop pretending there are only winners in the global market. Och visst har det här en direkt bäring på diskussionerna om tillväxt. Rädslan för att halka efter verkar spela en stor roll för folks besatthet av tillväxt.  

Tidigare inlägg i samma ärende:

 Sunday, 28 November 2010

det finns vinnare och förlorare

"Det mest förbjudna är att luta sig tillbaka och ta välståndet för givet. Frestelsen är stor när det går bra, men vi lever i en internationaliserad värld med snabba rörelser över gränserna. Där är framgången flyktig och måste förtjänas var dag." skriverPJ Anders Linder på SvD. Det upphör inte att förvåna mig att just de som ihärdigt försvarar en total marknadsliberalism samtidigt betonar hur viktigt det är att vi skall ligga i framkant, att vi skall satsa på forskning (och här talar man lika ofta i hur många procent man tycker skall gå till forskning, samtidigt som man avfärdar procentmål för bistånd, men det är en annan tråd...) eller på att skall vara attraktiva för företag eller individer (läs minskad skatt).

OM det är så att de har rätt, så beror det på att alla faktiskt inte är vinnare, utan att det faktiskt finns förlorare; att det globala ekonomiska systemet faktiskt kan vara, i alla fal delivs, ett nollsummespel; att vårt välstånd faktiskt kan vara byggt på andra människors ryggar och på förstöring av andra männisors miljö. OM de har rätt så är min slutsats inte att vi skall hugga i hårdare, utan att vi skall vägra delta i ett sådant spel.

Monday, 16 August 2010

Vems regler

Det är lustigt -eller hemskt egentligen - hur spelreglerna alltid gynnar de starkare. Det är klart, det är ju dom som i stort som skriver reglerna, så man skall väl inte vara alltför förvånad. Ta det här med löner.

När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner. Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?


En orsak för att det kan bli så är att det finns fri rörlighet för kapital och för varor medan det inte finns fri rörlighet för människor. Den globala överklassen har dock på det stora hela fri rörlighet. Dvs är du tillräckligt rik så är du välkommen i nästan alla länder. Eller om du har en unik kompetens. Denna snedvridning gör att villkoren för den internationella överklassen tenderar till a bli mer lik i världen. Det vanliga folket kan dock inte flytta, men tvingas likväl konkurrera med varandra indirekt genom priset på de varor de producerar. På så sätt lyckas man framställa tricket att svenska direktörer behöver betals bättre och svenska arbetare sämre som något av en naturlag, som något oundvikligt, och därför inte en politisk fråga. Men allt beror på vem som skriver reglerna för spelet.

Du kan kolla grafen på löneutvecklingen bland industriarbetare och maktelit, så ser du effekterna

Väx upp Uppsala - glöm megacityambitionerna

Att Uppsala är en småstad demonstreras bäst med den energi vilken politikerna försöker få oss att se den som en storstad. En riktig storstad har självklart inga sådana komplex. Det är som ett litet barn som försöker visa sig som vuxen. Varför kan man inte vara stolt över att vara Sveriges största småstad istället för Sveriges minsta storstad?

Tanken att kalla en stad med 200 000 invånare för storstad är nog rent skrattretande i ett globalt perspektiv.En annan sida av saken är hur man kopplar ihop storhetsdrömmarna med bekymren över en ständigt ökande världsbefolkning. Varför skall Uppsala Växa.


Storhetsdrömmar
Uppsala kan missa storstadstiteln
Storstad nästa

Artiklar om att Uppsala är en (bra) småstad
Storleken det bästa med Uppsala
Sveriges största småstad: En studie om varför Uppsalas stadskärna har en liten area
Uppsala – En charmig småstad!

Ekologiskt jordbruk är mer än regelverk

Gunnar Rundgren var tydlig med att ekologiskt jordbruk inte är uthålligt som det ser ut idag, men det är inget annat jordbruk heller. Dessutom är ekologiskt jordbruk så mycket mer än det jordbruk som ryms inom de regelverk som satts upp för certifieringen.

Det var omkring åttio personer som trängdes i Ultuna Studentkår den 31 oktober när Gunnar Rundgren berättade om ekologiskt jordbruk på ett lunchseminarium ordnat av EPOK.
Läs mer