Varför det kanske är bättre att vara en rädd pojke än James Dean

Kikki Danielsson sjunger:

  "för rädda pojkar får aldrig

kyssa vackra flickor
de sover om natten
rädda pojkar vill hålla någon i hand
rädda pojkar får aldrig va med
vackra flickor
på farligt vatten
rädda pojkar stannar hellre i land"

Kikki Danielsson – Rädda pojkar på Spotify

....men James Dean dog i en bilolycka 1955.

Vi är besatta av prognoser. Samtidigt ser vi igen och igen hur svårt det är att lita på prognoser i vissa typer av system. De två mest uppenbara problemområdena är vädret och ekonomin. Med ekonomin är det som när det är en stabil vädersituation, säg som omfattande högtryck, då kan man med ganska stor sannolikhet "förutsäga" att det blir si och så många procents tillväxt och arbetslöshet nästa år. Men sen inträffar ett stor omslag och alla prognoser är helt och åt pipsvängen fel. Det var så under finanskrisen 2008/2009 och det är så igen med den sk eurokrisen. Ingen av dem var väl oförutsägbara (det fanns massor med varningar), men det var bara ingen som kunde säga NÄR de skulle inträffa eller ens säkert OM de skulle inträffa, och därför uteslöts de i princip från alla prognoser.
Se några exempel på prognosmakarna:
Tillväxten skrivs ned, Sydsvenskan
ANDERS BORG: PROGNOS KONSUMTION HALVERAS PGA OROLIGA HUSHÅLL
Regeringen: Sänker BNP-prognoser för 2011-2012
Apples kvartalsrapport krossar alla prognoser
Borg chocksänker tillväxtprognos

Vi kan se liknande på det politiska området. Det allra tydligaste exemplet är väl Sovjetunionens kollaps. Trots alla kremlologer, trots CIA och alla andra professionella tyckare, var det få som hade förutsett Sovjetunionens (för)fall, och ännu färre som hade förutsett HUR det skulle gå till. Och den sk arabiska våren verkade ta alla på sängen.

Enstaka händelser, som tsunamin i Japan kan få konsekvenser vilka går långt utom vad man skulle kunna räkna med. Vem hade kunnat förutse att Tyskland skulle stänga ned sin kärnkraft pga av detta? Oljeprischockerna är andra exempel.Ibland får man känslan att science fiction författare är bättre på att förutsäga framtiden än de som har förutsägelse som sitt jobb. Författaren Nicolas Taleb är någon som beskrivit vår oförmåga att förutse de riktigt stora epokgörande händelserna i (läsvärd men lite tjatig och lite för orerande och självgod) boken The Black Swan. Han var för övrigt ute och varnade för skuldkrisen för ett år sedan. Det är klart att det finns en massa prognoser som håller ganska bra, t.ex. befolkningsprognoser och utvecklingen av behovet av äldrevård, så poängen är inte att vi skall skippa prognoser. Däremot är det dumt att sätta sin tilltro på prognoser på områden där de ofta fallerar och där effekterna av missar i prognosen kan vara dramatiska.


Det finns alltid en balans mellan att ta risk och spela säkert. Om man hela tiden skall gardera sig för alla tänkbara olyckor så är det tveksamt om man över huvud taget skall gå upp ur sängen på morgonen. Men det är också riskabelt att bortse från de där mycket osannolika händelserna (se gärna igen Tage Danielssons oöverträffade monolog efter Harrisburgolyckan). Och vad som är viktigt att komma ihåg, det är - eller borde vara - en avsevärd skillnad på individers hantering av risk och samhällets. Om tusentals individer gör olika dagliga val så blir effekterna av att några gör väldigt dåliga val, eller drabbas av en eldsvåda i huset, inte så dramatiska. Vårt samhälle skakas inte i grunden av det. Men om dessa indiver göra samma val (t.ex. bygger hus så nära stranden som möjligt, lånar för mycket pengar eller spekulerar i guld eller tulpaner) så kan effekterna bli förödande. Ännu värre kan det bli när vårt samhälle gör val. Och ju större valen är, ju mer infrastruktur de innefattar, desto större risk att OM och NÄR den "oförutsägbara", eller "mindre sannolika" händelsen inträffar så blir det katastrofala effekter.

Det finns liknande fenomen inom företagsvärlden, där företag tittar på den förutsägbara verkligheten. Skrivmaskinstillverkare som Facit bekymrade sig om konkurrensen med andra skrivmaskinstillverkare och inte med de kommande datorerna. Kodak missade helt övergången till digital datateknik. Skivbolagsmärkena konkurrerade med varandra, men oops, plötsligt köpte ingen skivor....Nicola Phillips har skrivit en bok, Fear Without Loathing, som har som inledning en man som letar efter sina nycklar i gatlampans sken. Det finns förvisso inget som tyder på att det är där han har tappat dem, men där finns det ljus och han känner sig trygg att leta där. Så verkar vi planera våra liv, företag och samhällen.


Det finns ett "pris", en "kostnad" för att minska riskerna och gardera sig för svarta svanar. Den individ som gör det kommer den mesta tiden "förlora" på det. På samma sätt så kommer samhällen som minskar risker betala en "premie" för det i form av mindre tillväxt osv. Det är sannolikt orsaken till att vårt framstegsfixerade och konkurrensinriktade samhälle tar för mycket risk. Den mesta tiden lönar det sig helt enkelt inte! Men vi får också inse att vi spelar ett högre och högre spel. Det gäller text på klimatområdet. Även om man kan tvivla på detaljerna i de prognoserna (vilka också är mycket svåra), så är effekterna av om de är riktiga väldigt dramatiska. Ännu allvarligare, i mitt tycke, är energiförsörjningen av vårt samhälle. Vi fortsätter som om vi kan vara säkra på att "tekniken" kan fixa den i framtiden. Men vi inser inte att fossila bränslen är en en-på-miljonen händelse, en enorm lotterivinst (som vi fått helt utan att "förtjäna" den). Även om vi sannolikt kan producera lika mycket energi med solenergi eller med "fjärde generationens kärnkraft" så kommer den energin kosta mycket, mycket mer.Vi glömmer bort att energiinsatsen, dvs den energi som vi måste sätta in för att få energin (eng: energy return on energy invested), för alla dessa energiformer är mycket större än den är för kol och olja.

Och vad vill jag säga med allt det här. Ja till att börja med att våra politiker skulle bry sig mindre om detaljerade prognoser över ekonomi och arbetslöshet i morgon och nästa år, och mer om de möjliga svarta svanarna. Men det betyder ju också att vi som medborgare måste ställa den typen av krav. Särskilt viktigt måste det vara att de "samhällsbevarande systemen" såsom livsmedelsförsörjning, kommunikationer, energiförsörjning, pensionssystem,finansiella system, skatte och sjukförsäkringssystem konstrueras på robust sätt.

Uppdatering 30 augusti, I dem utmärkta artikeln, Ethics and the Economist: What Climate Change Demands of Us av J.A. Nelson, Department of Economics, University of Massachusetts Boston  kan man läsa följande

We Must Focus on Avoiding the Worst
In a mechanical, safe, rational, and certain world, we can strive to achieve the very best. If, conveniently, that world is also characterized by smoothly differentiable functions and
small changes, we can optimize using techniques of calculus. We can build mathematical
models pointing the way to maximum efficiency, and forecast the future using our models
and data from the past. Such [...] approaches, however, do not provide guidance for dealing with living complexities and potentially catastrophic change.

(inlägget  reviderat 30 augusti)

Och publicerat i ett snarlikt skick på Newsmill: