Skäms ni för mjölken, Arla?

Det är inte mat som är dyr, det är ultraprocessade industriprodukter.

Många tankar väcks när man ser en sådan produkt, vilket jag gjorde häromdagen på Pressbyrån i Nässjö. PROTEIN skriker produkten, som att det är för att få i sig protein som man skulle behöva dricka den. Det svenska folket i gemen har ingen proteinbrist alls, sannolikt motsatsen. En del som tränar verkar ha uppfattningen att de behöver konsumera massor av protein. Visst kan de behöva lite extra, men om de äter en normal blandkost inklusive animalisk föda lär det vara helt önödigt. Om man är fördomsfull (erkännes) skulle man misstänka att kundkretsen är hårdtränande kvinnor som samtidigt är vegetarianer eller pseudo-veganer och egentligen inte tycker om mat.

MANGO är nummer två i ordningen, med mindre text än PROTEIN. Produkten innehåller fem procent mango. Kanske man tror att det är nyttigt, eller så är det bara en god smak, vad vet jag (jag har varit svag för mango sedan jag jobbade i tropikerna). Jag har ingen aning om var mangon kommer ifrån, det behöver man inte ange. Sannolikt kommer den från någon av de tropiska länder som tillverkaren, Arla, exporterar mjölkpulver till. Mjölkpulver där man tagit bort smörfettet, eftersom det finns en stor efterfrågan av det här och där man istället tillsatt palmolja. Jo, du hörde rätt, man tillsätter palmolja till mjölkpulvret som man sedan också marknadsför med argument att den (billiga) vegetabiliska olja än mer hälsosam än det (dyra) smörfett som man tagit bort från pulvret. Lustigt att man inte använder samma argument i Sverige...

Yoghurt står det med små bokstäver. Det är alltså mjölk det handlar om, även om man inte verkar kännas vid det, Ordet mjölk nämns bara finstilt i innehållsförteckningen, medan produkten presenteras så här: 

"Arla Proteinyoghurt mango innehåller extra mycket protein och mindre fett. Den passar bra för dig som tränar och lätt vill kunna ta med dig ett mellanmål. Yoghurten har en smart förpackning med skruvkork som gör den extra bra för dig på språng."

Mjölk är liksom Arlas kärnverksamhet, men man verkar skämmas för mjölken. Man ser sällan någon reklam för mjölk och i mejerihyllan tar allsköns drycker en allt större plats. 

För några år sedan hade jag en kort diskussion för den dåvarande vd:n för Arla Sverige som då sade att Arla utvecklade sig till ett ”ingrediensföretag”. I stället för att sälja mjölk, ost och smör, satsar man på att plocka isär det högvärdiga livsmedlet mjölk i en massa olika ingredienser, som laktos, mjölkprotein, smörfett och säkert många fler saker som vare sig du eller jag vet vad det är. Dessa ingredienser kan sedan sättas ihop av olika livsmedelsindustrier, inklusive Arla självt, till nya designade, målgruppsanpassade och trendiga ”produkter”. ProteinMangoYogurten är just en sådan produkt. Där har man pimpat mjölken med extra tillsatt mjölkprotein så att proteinhalten blir 10 procent istället för mjölkens normala 3,5 procent. Samtidigt så har man tagit bort en stor del av fettet (som ju har en bra marknad som smör och grädde).

Priset? Cirka 100 kronor litern, så det är kanske begripligt ur ett rent affärsmässigt perspektiv. Men man funderar på hur folk är funtade som betalar så mycket för denaturerad mjölk samtidigt som man klagar på att ”maten är dyr”. Det är inte mat som är dyr utan ultraprocessade industriprodukter.

Det här är ju inte unikt för Arla, utan bara ett exempel på hur livsmedelsindustrin utvecklar sig. Men det är särskilt illa att det företag som ägs av mjölkbönder och som borde värna om mjölkens ställning som livsmedel så till den milda grad struntar i att lyfta det som de svenska mjölkbönderna producerar.

Javisst, jag glömde att PRODUKTEN kommer från Nederländerna.Skål.

Mat är politik - men var är politiken?

Det försämrade säkerhetspolitiska läget har fört livsmedelsförsörjningen högre upp på dagordningen. Det är positivt, men livsmedelspolitiken förtjänar en betydligt större uppmärksamhet och ett mycket bredare perspektiv. Lantbruket och hela livsmedelskedjan – från lantbrukets underleverantörer till butikskedjor – har genomgått en kraftig strukturrationalisering som inneburit allt färre och större företag, ojämnt fördelade i landet. Detta har drivits av marknadens obönhörliga konkurrens, och har bejakats och förstärkts av den förda politiken. Det har gett oss billig mat, men har stora nackdelar för miljön, djuren, hälsan och landsbygden - i slutänden är det inte ens bra för bönderna.

Den gällande livsmedelsstrategin antogs 2017 och är under ”uppdatering” hos regeringen. Det är på sin plats att summera utvecklingen sedan den antogs 2017. Jordbruksverket konstaterar i ”Uppföljning och utvärdering av livsmedelsstrategin” att noll miljömål som är tydligt kopplade till livsmedelsstrategin kommer att nås till år 2030 samt att ohälsa orsakat av dåliga matvanor är ett växande problem. Att livsmedelsstrategin inte har lyckats att förbättra vare sig miljö eller hälsa beror på att den, trots sitt namn, är en affärsstrategi för lantbruket och livsmedelsindustrin med ett ensidigt fokus på internationell konkurrenskraft och ökad produktion. Maten vi äter berörs egentligen inte alls i livsmedelsstrategin, och hur den produceras ges väldigt litet utrymme. Hållbarheten i produktionen betraktas som ett ansvar för konsumenterna och forskningen, trots att det i stort bestäms av den förda politiken.

Signalerna från landsbygdsdepartementet tyder på att den uppdaterade strategin kommer att ha ungefär samma inriktning som den gällande. Detta förstärks av att det av regeringen tillsatta Livsmedelspolitiska rådet enbart består enbart av personer från de stora livsmedelsindustrierna (exempelvis Kronfågel, Orkla och Coca Cola) samt LRF. Här saknas representanter för konsumenter, miljörörelsen, andra bondeorganisationer, myndigheter och forskning.

Vad är ens rött kött?

Rekommendationerna om ett maxintag av rött kött vilar på bräcklig grund. Det finns inte ens en ordentlig definition av vad som är rött kött eller en mekanism som kan förklara vad som skulle orsaka det påstått negativa effekterna. Det finns inte heller forskning som visar att de påstådda negativa effekterna skulle gälla allt det kött som man trots brist på definition kallar för rött, eller forskning som tar hänsyn till tillagningsmetoderna.

Foto: Gunnar Rundgren, Kött: entrecote från den väldigt feta kon Panda

Frågan om vad som är en rimlig köttkonsumtion engagerar både de som vill radikalt minska den eller helt få bort den och de som tycker att kött är bra i jordbruket, i livsmedelsindustrin och på tallriken. Livsmedelsverket var i färd med att lansera nya kostråd där man hade dragit ner rekommendationen för maxmängden rött kött till 350 gram i veckan. Regeringen gav verket bakläxa (ministerstyre enligt många) och tyckte inte att det hade gjort en tillräckligt grundlig “konsekvensanalys av hur det föreslagna kostrådet om rött kött kan påverka folkhälsan, livsmedelsproduktionen, klimatet, den biologiska mångfalden och livsmedelsberedskapen”. Här diskuterar jag bara hälsoeffekterna, mina åsikter om kött och animalieproduktionen ur miljö- och jordbruksperspektiv har jag utvecklat i många olika artiklar, till exempel här, här och här.

Konsumtion av rött kött kan troligen orsaka en mindre ökning av tjock- och ändtarmscancer enligt Livsmedelsverket. Samtidigt visar forskning med data från 175 länder att det finns ett positivt samband mellan köttintag och medellivslängd. Man får observera att samband inte utgör egentliga bevis för orsakssamband, dvs att det verkligen är köttkonsumtionen som orsakat dessa effekter. Det gäller både de påstått positiva effekterna och de påstått negativa effekterna.  

Däremot är kött tveklöst ett värdefullt livsmedel, det bekräftar också Livsmedelsverkets kostrådsremiss. En nyligen publicerad artikel i Frontiers in Nutrition, Considering the nutritional benefits and health implications of red meat in the era of meatless initiatives menar att argumenten för att minska intaget av rött kött är ensidiga och inte tar tillräcklig hänsyn till det viktiga bidrag som rött kött ger till kosten. Det är ett näringsrikt livsmedel som ger mycket biotillgängligt protein och flera viktiga mikronäringsämnen som ofta saknas i kosten, till exempel järn, zink och vitamin B12. En annan artikel av svenska forskare i European Journal of Nutrition konstaterar att järnbrist hos flickor har samband med lågt intag av rött kött.

Vad är rött i rött kött?

Jag saknar en diskussion om vad som egentligen är "rött" kött och om det verkligen finns grund för att klumpa ihop en rad olika typer av kött från helt olika arter och uppfödningsformer (allt ifrån älgar till industrigrisar och gräsätande får) i en kategori. Det finns inte ens en klarhet i vad det är som gör kött ”rött” i klassificeringen. Är det hemjärnet, i så fall borde det ju vara mycket farligare att äta rådjur än tamsvin? En svensk "industrigris" har också mycket ljusare kött än en afrikansk by-kyckling som klassas som vitt kött. I princip alla hälsostudier är, efter vad jag kan förstå, från länder med intensivt uppfödda grisar och nöt.

Jag saknar också ett resonemang om hur tillagningsmetoder påverkar hälsoeffekterna. Att koka kött, vilket ju var det helt dominerande exempelvis i Sverige under lång tid, är inte alls detsamma som att grilla det. Det är väl känt att det bildas en hel del onyttiga ämnen vid stekning och grillning (jo, det bildas också ämnen som gör det gott!). Det skulle mycket väl kunna vara så att de eventuella negativa hälsoeffekter som har samband med konsumtion av rött kött beror på tillagningen. "Chark" där det finns något starkare indikationer på nackdelar för hälsan är ju egentligen en tillagningsmetod.

När jag läser den bakgrundsstudie av Jelena Meinilä och Jyrki K Virtanen (Meat and meat products – a scoping review for Nordic Nutrition Recommendations 2023) som ligger till grund för de nya Nordiska Näringsrekommendationerna, vilka i sin tur är grund för Livsmedelsverkets nya kostråd, får jag en mer nyanserad bild av hur svag bevisningen för det röda köttets farlighet är och att mekanismen för varför rött kött eventuellt skulle ha negativa effekter på hälsan är oklar. Intressant nog bekräftar forskarna också mina invändningar ovan:

"There are also several other outstanding questions, for which comprehensive research data are lacking. These include (in no particular order) the following: Is red meat from game or grass-fed animals healthier than the red meat from animals raised by conventional intensive agriculture? What is the health impact of organ meat intake? What is the health impact of the different cooking methods of meat? What is the impact of lean versus fatty meat on the risk of diseases? Do the health impacts of red meat from different species (e.g. beef, pork, and sheep) differ from each other? " 

Ingen av denna betydande osäkerhet framgår i de 10 sidor som ägnas åt rött kött i remissen för Livsmedelsverkets kostråd, utom att man konstaterar att man inte kan säga något om hälsoeffekterna av viltkött. Det leder dock inte till att man undantar vilt från rekommendationerna. Något som heller inte framgår, annat än i bilagorna till remissen, är att av de sju olika kostråden som är kvantifierade är effekten på dödligheten av minskad konsumtion av rött kött, enligt verkets egen bedömning, absolut minst. 

Varför ingen gräns för ultraprocesad mat?

Trots att Livsmedelsverket konstaterar att: ”Ett stort antal studier visar att en hög konsumtion av ultraprocessad mat ökar risken för sjukdomar som tjocktarmscancer, typ 2-diabetes och övervikt/obesitas” så har man ingen rekommendation som syftar till begränsning av sådana livsmedel. Man konstaterar att begreppet är dåligt definierat, att det är en heterogen grupp av livsmedel, att det saknas en fastställd mekanism för varför de skulle vara skadliga och att konsumtionen av sådana produkter kan var markör för en livsstil. Ungefär som kött alltså.

Det förefaller obegripligt att man skall ha en rekommenderad övre gräns för intag av det dåligt definierade röda köttet som har mycket små negativa hälsoeffekter samtidigt som det är väldigt näringsrikt, men ingen gräns för intag av ultraprocessad mat som har betydligt större negativa hälsoeffekter utan att tillföra näring som inte kan tillfredsställas bättre genom intag av andra livsmedel.

 

Mer arbete...

Häromdagen publicerade jag en lång artikel om arbete här på bloggen. Den blev mycket uppmärksammad och rätt hårt kritiserad. Så gott som ingen av kritiken tog upp det som var mest centralt i artikeln, att nästan 40 procent av allt arbete som ger européerna allt de villa ha sker i andra länder, och givetvis med löner, arbetstider och arbetsvillkor som européerna aldrig skulle acceptera. Med det som bakgrund är det svårt att se hur man kan hävda att vi både skall jobba mindre och samtidigt upprätthålla vår levnadsstandard. 

Jag betonade också att jag personligen tyckte att folk borde ägna mindre tid åt lönearbete. Men det verkade väldigt få bry sig om. Istället fick jag kritik för att:

1. vara okänslig för de som har de dåligt ställt och har tuffa arbetsvillkor.

2. gå kapitalets ärenden genom att framställa det som att en minskad arbetstid borde innebära minskad lön, när den ökade produktiviteten borde ge utrymme för minskat arbete och bibehållen lön.

3. bortse från att ökad produktivitet har möjliggjort arbetstidsförkortning tidigare.

 

1: Vad gäller den första punkten antar jag att det är rubriken -  ”Bortskämda barn vill ha 6-timmarsdag med 8 timmars lön” -  som retat upp folk. Visst var den spetsad, men det finns absolut inget av det som hade udden mot lågavlönad vårdpersonal. I själva texten skriver jag bland annat att ” För den som har ett mycket fysiskt krävande arbete, särskilt om det är monotont, är 8 timmar en väldigt lång dag. Och för den som stirrar i en skärm 8 timmar om dagen är det nog också väldigt tröttande.” och ” höj gärna lönerna för undersköterskor, busschaufförer, pizzabagare, lantarbetare, städare och alla andra som gör konkreta fysiska arbeten och sänk lönerna för den grupp som tjänar över medellönen 40 000 kronor i månaden! Med högre löner för dessa grupper och rätt till minskad arbetstid kan folk själva välja hur mycket de vill jobba.” Någon däremot?

2. Man kan mycket väl diskutera fördelningen mellan arbete och kapital när man delar upp kakan. Jag utgick från den existerande situationen, vilket jag också skrev i artikeln. Det är givetvis illa att en del tjänar en massa pengar bara på att vara rika och det finns säkert utrymme för att arbete skall kunna få en större del av kakan. Att gå in i detalj på denna fråga sträcker sig väldigt långt och vilken nettoeffekten egentligen skulle bli på sikt om arbete skulle få 80 procent av förädlingsvärdet istället för 60-70 procent är oklart. Stora delar av ersättningen för kapital återinvesteras i produktion och är ju en viktig faktor (den viktigaste utan tvekan) för den ökade produktiviteten. Även det som inte investeras direkt återcirkuleras i ekonomin i form av kapitalisters lyxkonsumtion. 

Den främsta effekten av ökad produktivitet är lägre priser, dvs vare sig arbetare eller kapitalister kan räkna med att tillgodogöra sig denna i någon större utsträckning.

Vad gäller den ökade produktiviteten verkar det finnas en missuppfattning att detta nödvändigtvis skulle leda till ökade löner eller ökade vinster. Den främsta effekten av den ökade produktiviteten är lägre priser, dvs vare sig arbetare eller kapitalister kan räkna med att tillgodogöra sig denna i någon större utsträckning. Det är väldigt tydligt när man ser till jordbruket som ju främst drivs som egenföretag, produktiviteten har ökat kraftigt men böndernas ersättning är mycket låg och har inte alls ökat som ett resultat av produktivitetsutvecklingen. Detta gäller i tillverkningsindustri, jordbruk mm. I tjänstesektorn är det litet lurigare för där är produktivitet bara ett mått på hur mycket pengar man drar in. Det är i första hand lönenivåerna och inte vad man presterar som avgör det som ekonomerna kallar produktivitet. Men det betyder också att det finns en mer eller mindre direkt länk mellan produktiviteten och lönen. 

Även om arbetarna skulle lyckas tillgodogöra sig en större del av kakan skulle man fortfarande ha samma ”konflikt” mellan arbetstid och lön, ja kanske en ännu större konflikt eftersom marginalerna hos företagen skulle bli mindre. Valet skulle fortfarande stå mellan att öka lönen med X procent eller att minska arbetstiden med y procent. Och när valet är gjort så blir logiken precis detsamma framöver: om man jobbar mindre så får man lägre lön.

3. Onekligen har det varit möjligt att minska arbetstiden historiskt utan att ekonomin har kraschat. Men jag har heller inte hävdat att ekonomin skulle krascha om man minskade arbetstiden, bara att det kommer att minska löneutrymmet. Konjunkturinstitutet har just sammanställt en rapport om effekterna av arbetstidsförkortning och där hävdar man att det finns ett klart omvänt samband mellan bnp och arbetstiden, och sambandet mellan bnp och löner torde vara uppenbart.  

Jag har inte lyckats hitta några detaljstudier över hur tidigare arbetstidsförkortningar genomfördes och effekterna på ekonomin och lönerna. Man bör notera att arbetstiden, med eller utan radikala reformer, har minskat kontinuerligt under lång tid (mellan 0,3 och 0,5 procent per år under 150 år) i det flesta länder, även om Sverige var ett undantag i perioden 1980-2000. Parallellt med detta har löner ökat.

Det vore rimligare att man förändrar de dåliga arbetsmiljöerna än att man skall jobba kortare dagar för att stå ut med dem. 

Självklart sjunker produktiviteten per timme när man jobbar alltför hårt och länge. Men jag vill också hävda att den eventuella ökade produktivitet man hävdar uppstår med kortare arbetstid säkerligen är mycket större när man går ner från 10 timmarsdagar till 8 än om man går från 8 till 6 (där det inte finns några bevis alls för att det ökar produktiviteten enligt Konjukturinstitutets rapport). Man får dock inte bortse från att samtidigt som arbetstiden minskat så har arbetslivet omstrukturerats radikalt. Förvisso har många tunga jobb försvunnit, men många rapporterar också om ett betydligt mer uppskruvat tempo och styrning av arbetet jämfört tidigare. Väldigt många jobb som utgjorde reservkapacitet och personer som kanske inte presterade så mycket av olika skäl har försvunnit från arbetsplatserna. En stor del av stressen som många upplever på jobbet har denna orsak och är också oftast ett argument just för arbetstidsförkortning. Men det kan leda till ännu hårdare krav på effektivitet och hårdare styrning med en kortare arbetstid, särskilt om varje timme kostar mer. Det vore rimligare att man förändrar de dåliga arbetsmiljöerna än att man skall jobba kortare dagar för att stå ut med dem.

 

Det fanns också de som kritiserade min artikel utifrån positiva pengar eller modern money theory. Men jag tycker de skjuter bredvid målet eftersom det egentligen inte alls påverkar löneutrymmet i näringslivet. Att staten skulle kunna betala de som har slitiga jobb i offentlig sektor och hur det skall finansieras är en annan diskussion än den om generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön.

 

Den förnuftige Christer Sanne skrev en artikel om arbetstidsförkortning i Dagens Arena för ett tag sedan med rätt andra vinklar än mina, men även han gör klart att man inte kan trolla ihop lägre arbetstid med bibehållen lön:

” Då kan kortare arbetstid vara en mycket angelägen reform. Och kortare arbetstid är en annorlunda reform. Reformer brukar kopplas till ett reformutrymme i ekonomin. Men den här reformen kostar inte för statskassan. Väl för nationalinkomsten men det är en del av reformen eftersom vi står inför ett vägskäl och fortsatt tillväxt är en ohållbar väg. Hållbarhetspusslet är olösligt om man hela tiden hittar på nya jobb och nya vägar att konsumera. Kortare arbetstid är en del av omställningen till ekologisk hållbarhet.”  

 

Bortskämda barn vill ha 6-timmarsdag med 8 timmars lön

Att kräva kortare arbetstid med bibehållen lön är ett uttryck för att man inte har förstått att arbete, trots all teknik, är den huvudsakliga källan till välstånd. Allt talar för att vi snarare kommer att få arbeta mer med lägre lön i framtiden. Det behöver heller inte vara fel.   

Debatten om en kortare arbetsdag eller kortare arbetsvecka har tagit ny fart, både i Sverige och i Europa. Argumenten är många men inkluderar bland annat minskad stress och trötthet. I vissa fall hävdar man också att produktiviteten ökar. Jag har inga som helst problem med tanken att folk skall jobba mindre. Även om jag själv har jobbat långt mer än 40 timmarsveckor och med mycket litet semester sedan jag fyllde nitton (är på det sextioåttonde nu och jobbar litet mindre men fortfarande mer än fyrtio timmar i veckan) så inser jag att alla inte har min förmån av att kunna växla intellektuellt, reproduktivt och fysiskt arbete eller bestämmer över sitt eget arbete (vilket är en nog så viktig sak). Inte heller att alla lider av ärftlig/socialt betingad arbetsnarkomani och på det stora hela är någorlunda friska.

För den som har ett mycket fysiskt krävande arbete, särskilt om det är monotont, är 8 timmar en väldigt lång dag. Och för den som stirrar i en skärm 8 timmar om dagen är det nog också väldigt tröttande. Däremot är tanken att man skall jobba 30 eller 32 timmar i veckan för samma lön som om man jobbar 40 helt enkelt ett rent önsketänkande om det skall tillämpas över hela arbetsmarknaden. 

Ett försök  på Svartedalens äldreboende i Göteborg innebar att de 68 undersköterskorna på boendet gick ner i arbetstid till 6 timmar per dag samtidigt som de fick behålla sin lön, och resultatet jämfördes sedan med ett referensboende där 56 undersköterskor arbetade. Personalen upplevde mindre trötthet, bättre hälsa och betydligt mindre stress jämfört med referensboendet. I försöket har bortfallet av arbetstid kompenserats motsvarande 15 - 17 undersköterskor. Detta betyder att den totala volymen arbetstid var samma som före försöket med skillnaden att det är fler undersköterskor som delar på arbetstiden.  Kostnaden för Göteborgs stad var 12,5 miljoner kronor. De boendes upplevelse skiljde sig inte nämnvärt mellan försöket och referensen.

Det finns givetvis ett litat antal arbeten där man kanske kan föreställa sig att man blir mer produktiv under en kortare arbetsdag. Det gäller nog i första hand intellektuellt mycket krävande arbeten. Men många som har sådana arbeten har redan idag väldigt fria arbetstider och kanske inte riktigt jobbar hela dagar nu heller. Dessa arbeten finns samtidigt i ett spann från sådana med rena svältlöner (kulturarbetare av olika slag) till sådana som är välbetalda (spelutvecklare, art director osv). Men på det stora hela gäller nog att den minskade arbetstiden leder till minskad produktion som behöver reflekteras i lägre lön.

Uppfattningen att vi skulle kunna jobba mindre och samtidigt behålla lönen skulle bara vara möjlig om arbetarna får en högre andel av det förädlingsvärde som skapas av arbetet. Denna andel har legat rätt stabilt mellan 60 och 70 procent under de senaste trettio åren. Om löneandelen går upp ”för mycket” blir det mindre över till investeringar och den långsiktiga tillväxten, och därmed löneutrymmet, minskar, vilket i så fall skulle göra effekten blir ungefär densamma som av mycket kraftiga löneökningar, eller av att pissa i byxan. Hela resonemanget förutsätter att Sveriges ekonomi fortsätter att vara en kapitalistisk marknadsekonomi. Men i grund och botten blir det nog inte så diametralt annorlunda om alla var självägande småföretagare, i en anarkistisk rådsrepublik eller en socialistisk planekonomi. Sambandet mellan arbetad tid, investeringar och materiell välfärd blir nog ungefär likadant i alla fall.

Den enda realistiska möjligheten, inom ramen för detta samhälle, att minska den totala arbetstiden är nog radikala hugg i de lager av komplexitet som har vuxit alltmer i samhället både i den privata sektorn och den offentliga. Där torde det finnas en 10-15 procent av den totala arbetstiden som ägnas åt onödiga regleringar och kontroller, intern kommunikation och redovisningar som ingen bryr sig om. Men det är en annan diskussion.

Med allt annat lika och med de krav på materiell välfärd som genomsnittssvensken verkar ha är det nog snarare så att vi skulle behöva jobba mer. I artikeln The profile of time allocation in the metabolic patterns of society: An internal biophysical limit to economic growth, har Michele Manfroni och kollegor i Barcelona kartlagt allt arbete inom EU och hur mycket arbete som finns inbäddat i importen. Av den totala tillgängliga tiden per capita, dvs för hela befolkningen inte bara de som arbetar, på 8760 timmar användes 680 timmar till avlönat arbete. Av dessa var det bara 35 timmar som ägnades åt primärproduktionen, det vill säga jordbruk, fiske, skogsbruk och gruvdrift och 145 timmar som ägnades åt tillverkning och anläggning (byggnader och infrastruktur). De resterande 500 timmarna ägnades åt det som kallas tjänster, vilket inte i första hand är personliga tjänster utan tjänster inom näringsliv och offentlig sektor.

Européerna arbetar betydligt kortare dagar nu jämfört med för femtio år sedan, samtidigt som den demografiska utvecklingen gör att andelen sysselsatta i befolkningen minskar. Det betyder samtidigt att folks kapacitet för att konsumera har ökat.  De har exempelvis mer tid över för att resa, gå på gym eller streama film. Konsumtion är förvisso nödvändigt för tillväxten men det måste finnas balans mellan hur mycket man arbetar och det man producerar. Forskarna konstaterar att: “När den mesta tiden ägnas åt tjänster och konsumtion istället för att ta fram det som behövs för samhällets metabolism, begränsas tillväxten”.

Nästan 40 procent av allt arbete som behövs för att upprätthålla EU:s ekonomi och levnadsstandard görs utanför EU

”Lösningen” på detta är 1) Kina, 2) invandring och 3) automation. Enligt forskarnas beräkningar nettoimporterar EU, 465 arbetstimmar per person[1] i form av varor och tjänster (i mycket stor utsträckning från Kina). Det betyder att nästan 40 procent av allt arbete som behövs för att upprätthålla EU:s ekonomi och levnadsstandard görs utanför EU.. EU har också ”importerat” väldigt mycket arbetskraft. Enligt ILO:s uppskattningar var 23 procent av arbetskraften inom EU personer födda utanför EU. Detta skulle motsvara 156 timmar per EU medborgare om invandrare jobbar lika mycket som infödda (om jag får gissa, jobbar de mer). Av de totala 1145 timmarna arbete per person som är grunden för EU:s ekonomi görs 156 timmar av invandrare i första generationen, 465 timmar utanför EU och 524 timmar av personer födda inom EU. Knappast läge att prata om att européerna skall arbeta mindre.

EU:s ledare, med stöd av den så kallade Draghirapporten, vill öka EU-ländernas konkurrenskraft jämfört med USA och Kina genom en rad olika reformer. Men de verkar glömma att en avgörande skillnad mellan EU-länderna och dessa två ”rivaler” är att man arbetar färre timmar och har en befolkningsstruktur som gör att andelen förvärvsarbetande är lågt. Detta kommer inte att ändras genom att man häller pengar på AI eller gör ”strategiska” industriella investeringar. Istället borde EU-länderna bejaka att man arbetar mindre, har låg konkurrenskraft och sjunkande levnadsstandard, men bättre samhällen än USA och Kina.

Med den bakgrunden förefaller det som att de som kräver 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön agerar som bortskämda barn som inte förstår att föräldrarna inte har obegränsade resurser.

Vi kommer att få arbeta mer för en lägre lön i framtiden,

Betydligt mer sannolikt än 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön är att vi kommer att få arbeta mer för en lägre lön i framtiden, precis som de som ”jobbar åt oss” gör det redan idag. Orsaken att jag säger det är att de globala förhållandena håller på att ändras. De senaste årens så kallade ”inflation” är egentligen en omstöpning av de globala bytesförhållandena som gör att européerna helt enkelt får betala mer för de timmars arbete i andra länder som vi importerar. Kraftigt ökade kostnader för energi och naturresurser som följer av en kombination av utarmning av resurserna och åtgärder för att motverka detta gör att kostnaderna kommer att öka ännu mer, vilket bara är ett annat sätt att säga att inkomsterna minskar.

Samtidigt: höj gärna lönerna för undersköterskor, busschaufförer, pizzabagare, lantarbetare, städare och alla andra som gör konkreta fysiska arbeten och sänk lönerna för den grupp som tjänar över medellönen 40 000 kronor i månaden! Med högre löner för dessa grupper och rätt till minskad arbetstid kan folk själva välja hur mycket de vill jobba. Men löneskillnaderna är en fråga om hur vi värderar arbeten och inte om arbetstidens längd. Det finns ett märkvärdigt förhållande i att ju mer nödvändigt ett arbete är desto sämre betalas det. Det är ju likadant vad gäller vår konsumtion där en gucciväska kostar mer än mat för ett år.

Mer rimlig är tanken att vi bör arbeta mindre, tjäna mindre och konsumera mindre, en sorts ”nedskaling” av samhället. Men även där tror jag att det finns brister i analysen. Ofta låter det som att det finns ett smörgåsbord vi kan välja från där vi kan behålla internet, robotar och avancerad sjukvård, men skippa PFAS, gruvor, bomber och kärnkraft samtidigt som vi slutar avverka skogen och avsätter halva jordytan i naturreservat. Visst kan vi i viss utsträckning göra val, men det finns massor av teknik som bygger på breda tillämpningar i ekonomin och en långt driven arbetsdelning, vilket är det som gör den billig och därmed tillgänglig för massorna. Det är exempelvis massbilism och ständiga nya bilmodeller som gör att människor med låga inkomster i glesbygden överhuvudtaget kan ha en bil. Utan dessa skulle bilen vara många gånger dyrare både att köpa och att köra, och vägarna ännu mycket sämre än de redan är. 

Lösningen är inte mer fritid utan mindre krav på att fritiden skall vara produktiv

Större delen av mitt liv har jag levt ett enklare liv än de flesta, med en högt utvecklad självförsörjning och jag kan garantera att det inte är ett liv med mindre arbete utan ett liv med mer arbete. Förvisso ett fritt och spännande arbete, men likväl många saker som måste göras, idag, i morgon och så gott som varje dag. Problemet med arbete, ur mitt perspektiv, är att vi har likställt arbete med lönearbete och att vi på något underligt sätt har nedvärderat nödvändigt arbete till något icke önskvärt. Samtidigt är en stor del av stressen i samhället orsakad av allt folk skall hinna med att göra på sin fritid. Lösningen på det är inte mer fritid utan mindre krav på att fritiden skall vara produktiv som fritid (slösa inte bort din semester, håll dig i form, ge dina barn möjlighet att utvecklas) och inte upptas av hushållssysslor.

Jag tror att det är en högst naturlig sak för människan att vara aktiv på olika sätt under stora delar av det vakna dygnet, däremot ser jag det inte alls som önskvärt att huvuddelen av den tiden ägnas åt att utföra ett arbete för pengar som används för att införskaffa det man behöver.

 

 

Tillit byggs både underifrån och uppifrån

Sammanhållning är avgörande för vår förmåga att klara av kriser. Precis som med livsmedelsförsörjningen måste detta fungera i fredstid och inte bara vara något som plockas fram i kris. Den insikten har gruppen i Bengtsheden som ETC nyhetsmagasin rapporterade om i nr 51. Deras arbete skapar tillit. Att det är roligt och meningsfullt gör det inte sämre. Sverige har fortsatt, i ett internationellt perspektiv, hög tillit, men den minskar enligt SOM-institutet bland de som har sämre hälsa eller är arbetslösa.

Tyvärr lyser detta så gott som helt med sin frånvaro i MSB:s 32-sidiga broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”. Den domineras av krigsretorik, och även om det inte är syftet så kan detta också undergräva tilliten i samhället. Man skriver att främmande makt eller andra aktörer kan “väcka starka känslor kring en fråga för att göra oss oroliga eller misstänksamma mot varandra”. Frågan är om det inte är just det som både regeringen och media ägnar sig åt när man snabbt tolkar avgrävda kablar, inbrott i vattentorn eller foton tagna vid skjutfält som indikationer på aggression riktad mot Sverige. För några årtionden sedan var det ubåtar som sågs överallt. Den retorik som används runt invandring, misstänkt terrorism, militära hot eller gängkriminalitet bidrar starkt till att skapa otrygghet i vårt land.

Mycket av tilliten byggs underifrån i vardagsliv, på arbetsplatser och föreningar. I det perspektivet är minskningen av personliga möten i allt från handeln till kontakten med företag och myndigheter problematisk. Inte bara vad vi gör utan också hur vi talar om eller med andra människor betyder mycket. Genom att kalla den som röstar på Sverigedemokraterna för nazist, köttätare för mördare, den som kritiserar Sveriges medlemskap i Nato för förrädare, den som kritiserar Israels folkmord på palestinier för antisemit eller klimataktivister för terrorister, avhumaniserar och demoniserar man den andre. Det är en klassisk strategi för de som vill skapa syndabockar – och en nödvändig ingrediens för krig, långvariga konflikter och folkmord.

Det betyder inte att man stillatigande ska acceptera åsikter eller beteenden man anser är felaktiga eller skadliga. Man kan göra det utan att tillskriva andra ondskefulla avsikter, och man kan anstränga sig för att förstå varför en medmänniska kan ha helt annorlunda åsikter än man själv har.

Social sammanhållning byggs dock inte bara underifrån utan också uppifrån: hur staten och andra mäktiga krafter agerar har stor inverkan. Trots sina brister var folkhemsprojektet ett uttryck för solidaritet och sammanhållning. Med ökade klyftor minskar tilliten och när de som redan har de sämre ställt får bära huvudbördan av en viss politik, exempelvis klimatpolitiken, minskar den än mer. Andra faktorer, bland många, som bidrar till minskande tillit är bristande integration, en skol- och bostadspolitik som ökar segregationen, en kriminalpolitik som betonar straff, långvarig inlåsning och angiverilagar.

För den sociala sammanhållningen är det viktigt att de som bryter mot lagar lagförs. Men politiken med hårdare straff som lett till att bristen på fängelseplatser överstiger bristen på bostäder i Stockholms innerstad har gått alldeles för långt. När den som straffas inte erbjuds en realistisk väg tillbaks kan heller ingen tillit skapas, vare sig hos brottsoffer, förövare eller samhället i stort.

Det är samtidigt farligt att ha en obegränsad tillit till statsmakten, ditt parti, eller andra auktoriteter. Som Nina Björk påtalar i sin krönika i ETC nyhetsmagasin 13 december leder det till oreflekterat grupptänkande och konformism. Det är en svårt men viktigt att kampen för ett bättre samhälle utmanar rådande normer och samtidigt arbetar för en ökad gemenskap. Genom att bygga lokal gemenskap runt omställning, hållbarhet och resiliens kan vi bygga tillit underifrån och genom att ställa krav på politiken för ett mer solidariskt samhälle bygger vi den uppifrån. Vissa föredrar det handgripligt lokala, andra det politiska, båda behövs. 

Ursprungligen publicerad som ledare med rubriken Om solidariteten eller gemenskapen kommer i ETC Nyhetsmagasin 8 januari. 

Den så kallade Tisdagsklubben publicerade en debattartikel i Aftonbladet samma dag som delvis tog upp samma frågor: "Demokratins förfall börjar sällan med stora, dramatiska händelser. Det börjar med små sprickor. När retoriken hårdnar, institutioner ifrågasätts och människor vänder ryggen åt det offentliga samtalet, växer de sig allt större. " 

Just de där små sprickorna är intressanta. Det är ju inte bara i demokratin det syns små sprickor utan i samhällets infrastruktur (ja en del av sprickorna är stora också....) och i ekonomin.