Att kräva kortare arbetstid med bibehållen lön är
ett uttryck för att man inte har förstått att arbete, trots all teknik, är den
huvudsakliga källan till välstånd. Allt talar för att vi snarare kommer att få
arbeta mer med lägre lön i framtiden. Det behöver heller inte vara fel.
Debatten om en
kortare arbetsdag eller kortare arbetsvecka har tagit ny fart, både i Sverige och i Europa. Argumenten är många men inkluderar bland annat minskad
stress och trötthet. I vissa fall hävdar man också att produktiviteten ökar. Jag
har inga som helst problem med tanken att folk skall jobba mindre. Även om jag
själv har jobbat långt mer än 40 timmarsveckor och med mycket litet semester
sedan jag fyllde nitton (är på det sextioåttonde nu och jobbar litet mindre men
fortfarande mer än fyrtio timmar i veckan) så inser jag att alla inte har min
förmån av att kunna växla intellektuellt, reproduktivt och fysiskt arbete eller
bestämmer över sitt eget arbete (vilket är en nog så viktig sak). Inte heller
att alla lider av ärftlig/socialt betingad arbetsnarkomani och på det stora
hela är någorlunda friska.
För den som har
ett mycket fysiskt krävande arbete, särskilt om det är monotont, är 8 timmar en
väldigt lång dag. Och för den som stirrar i en skärm 8 timmar om dagen är det
nog också väldigt tröttande. Däremot är tanken att man skall jobba 30 eller 32
timmar i veckan för samma lön som om man jobbar 40 helt enkelt ett rent
önsketänkande om det skall tillämpas över hela arbetsmarknaden.
Ett försök
på Svartedalens äldreboende i Göteborg innebar att de 68 undersköterskorna på boendet
gick ner i arbetstid till 6 timmar per dag samtidigt som de fick behålla sin
lön, och resultatet jämfördes sedan med ett referensboende där 56
undersköterskor arbetade. Personalen upplevde mindre trötthet, bättre hälsa och
betydligt mindre stress jämfört med referensboendet. I försöket har bortfallet
av arbetstid kompenserats motsvarande 15 - 17 undersköterskor. Detta betyder
att den totala volymen arbetstid var samma som före försöket med skillnaden att
det är fler undersköterskor som delar på arbetstiden. Kostnaden för Göteborgs stad var 12,5
miljoner kronor. De boendes upplevelse skiljde sig inte nämnvärt mellan
försöket och referensen.
Det finns
givetvis ett litat antal arbeten där man kanske kan föreställa sig att man blir
mer produktiv under en kortare arbetsdag. Det gäller nog i första hand
intellektuellt mycket krävande arbeten. Men många som har sådana arbeten har
redan idag väldigt fria arbetstider och kanske inte riktigt jobbar hela dagar
nu heller. Dessa arbeten finns samtidigt i ett spann från sådana med rena
svältlöner (kulturarbetare av olika slag) till sådana som är välbetalda
(spelutvecklare, art director osv). Men på det stora hela gäller nog att den
minskade arbetstiden leder till minskad produktion som behöver reflekteras i
lägre lön.
Uppfattningen att
vi skulle kunna jobba mindre och samtidigt behålla lönen skulle bara vara
möjlig om arbetarna får en högre andel av det förädlingsvärde som skapas av
arbetet. Denna andel har legat rätt stabilt mellan
60 och 70 procent under de senaste trettio åren. Om löneandelen går upp ”för mycket” blir det
mindre över till investeringar och den långsiktiga tillväxten, och därmed
löneutrymmet, minskar, vilket i så fall skulle göra effekten blir ungefär
densamma som av mycket kraftiga löneökningar, eller av att pissa i byxan. Hela
resonemanget förutsätter att Sveriges ekonomi fortsätter att vara en
kapitalistisk marknadsekonomi. Men i grund och botten blir det nog inte så
diametralt annorlunda om alla var självägande småföretagare, i en anarkistisk
rådsrepublik eller en socialistisk planekonomi. Sambandet mellan arbetad tid,
investeringar och materiell välfärd blir nog ungefär likadant i alla fall.
Den enda
realistiska möjligheten, inom ramen för detta samhälle, att minska den totala arbetstiden
är nog radikala hugg i de lager av komplexitet som har vuxit alltmer i
samhället både i den privata sektorn och den offentliga. Där torde det finnas
en 10-15 procent av den totala arbetstiden som ägnas åt onödiga regleringar och
kontroller, intern kommunikation och redovisningar som ingen bryr sig om. Men det är en annan diskussion.
Med allt annat
lika och med de krav på materiell välfärd som genomsnittssvensken verkar ha är
det nog snarare så att vi skulle behöva jobba mer. I artikeln The
profile of time allocation in the metabolic patterns of society: An internal
biophysical limit to economic growth, har Michele
Manfroni och kollegor i Barcelona kartlagt allt arbete inom EU och hur mycket arbete
som finns inbäddat i importen. Av den totala tillgängliga tiden per capita, dvs
för hela befolkningen inte bara de som arbetar, på 8760 timmar användes 680
timmar till avlönat arbete. Av dessa var det bara 35 timmar som ägnades åt
primärproduktionen, det vill säga jordbruk, fiske, skogsbruk och gruvdrift och
145 timmar som ägnades åt tillverkning och anläggning (byggnader och infrastruktur).
De resterande 500 timmarna ägnades åt det som kallas tjänster, vilket inte i
första hand är personliga tjänster utan tjänster inom näringsliv och offentlig
sektor.
Européerna
arbetar betydligt kortare dagar nu jämfört med för
femtio år sedan,
samtidigt som den demografiska utvecklingen gör att andelen sysselsatta i
befolkningen minskar. Det betyder samtidigt att folks kapacitet för att
konsumera har ökat. De har exempelvis
mer tid över för att resa, gå på gym eller streama film. Konsumtion är förvisso
nödvändigt för tillväxten men det måste finnas balans mellan hur mycket man
arbetar och det man producerar. Forskarna konstaterar att: “När den mesta tiden
ägnas åt tjänster och konsumtion istället för att ta fram det som behövs för
samhällets metabolism, begränsas tillväxten”.
Nästan 40
procent av allt arbete som behövs för att upprätthålla EU:s ekonomi och
levnadsstandard görs utanför EU
”Lösningen” på
detta är 1) Kina, 2) invandring och 3) automation. Enligt forskarnas
beräkningar nettoimporterar EU, 465 arbetstimmar per person
i form av varor och tjänster (i mycket stor utsträckning från Kina). Det
betyder att nästan 40 procent av allt arbete som behövs för att upprätthålla
EU:s ekonomi och levnadsstandard görs utanför EU.. EU har också ”importerat”
väldigt mycket arbetskraft. Enligt ILO:s uppskattningar var 23 procent av arbetskraften inom EU
personer födda utanför EU. Detta skulle motsvara 156 timmar per EU medborgare om
invandrare jobbar lika mycket som infödda (om jag får gissa, jobbar de mer). Av
de totala 1145 timmarna arbete per person som är grunden för EU:s ekonomi görs
156 timmar av invandrare i första generationen, 465 timmar utanför EU och 524
timmar av personer födda inom EU. Knappast läge att prata om att européerna
skall arbeta mindre.

EU:s ledare, med
stöd av den så kallade Draghirapporten, vill öka EU-ländernas konkurrenskraft jämfört
med USA och Kina genom en rad olika reformer. Men de verkar glömma att en
avgörande skillnad mellan EU-länderna och dessa två ”rivaler” är att man
arbetar färre timmar och har en befolkningsstruktur som gör att andelen
förvärvsarbetande är lågt. Detta kommer inte att ändras genom att man häller
pengar på AI eller gör ”strategiska” industriella investeringar. Istället
borde EU-länderna bejaka att man arbetar mindre, har låg konkurrenskraft och
sjunkande levnadsstandard, men bättre samhällen än USA och Kina.
Med den
bakgrunden förefaller det som att de som kräver 6 timmars arbetsdag med
bibehållen lön agerar som bortskämda barn som inte förstår att föräldrarna inte
har obegränsade resurser.
Vi kommer
att få arbeta mer för en lägre lön i
framtiden,
Betydligt mer
sannolikt än 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön är att vi kommer att få arbeta mer för en lägre lön i framtiden,
precis som de som ”jobbar åt oss” gör det redan idag. Orsaken att jag säger det
är att de globala förhållandena håller på att ändras. De senaste årens så
kallade ”inflation” är egentligen en omstöpning av de globala
bytesförhållandena som gör att européerna helt enkelt får betala mer för de
timmars arbete i andra länder som vi importerar. Kraftigt ökade kostnader för
energi och naturresurser som följer av en kombination av utarmning av
resurserna och åtgärder för att motverka detta gör
att kostnaderna kommer att öka ännu mer, vilket bara är ett annat sätt att
säga att inkomsterna minskar.
Samtidigt: höj gärna
lönerna för undersköterskor, busschaufförer, pizzabagare, lantarbetare, städare
och alla andra som gör konkreta fysiska arbeten och sänk lönerna för den grupp som tjänar över medellönen 40 000
kronor i månaden! Med
högre löner för dessa grupper och rätt till minskad arbetstid kan folk själva
välja hur mycket de vill jobba. Men löneskillnaderna är en fråga om hur vi
värderar arbeten och inte om arbetstidens längd. Det finns ett märkvärdigt
förhållande i att ju mer nödvändigt ett arbete är desto sämre betalas det. Det
är ju likadant vad gäller vår konsumtion där en gucciväska kostar mer än mat
för ett år.
Mer rimlig är tanken
att vi bör arbeta mindre, tjäna mindre och konsumera mindre, en sorts ”nedskaling”
av samhället. Men även där tror jag att det finns brister i analysen. Ofta
låter det som att det finns ett smörgåsbord vi kan välja från där vi kan
behålla internet, robotar och avancerad sjukvård, men skippa PFAS, gruvor,
bomber och kärnkraft samtidigt som vi slutar avverka skogen och avsätter halva
jordytan i naturreservat. Visst kan vi i viss utsträckning göra val, men det
finns massor av teknik som bygger på breda tillämpningar i ekonomin och en
långt driven arbetsdelning, vilket är det som gör den billig och därmed
tillgänglig för massorna. Det är exempelvis massbilism och ständiga nya
bilmodeller som gör att människor med låga inkomster i glesbygden överhuvudtaget
kan ha en bil. Utan dessa skulle bilen vara många gånger dyrare både att köpa
och att köra, och vägarna ännu mycket sämre än de redan är.
Lösningen är inte mer fritid utan mindre krav på att fritiden skall vara produktiv
Större delen av mitt liv har jag levt ett
enklare liv än de flesta, med en högt utvecklad självförsörjning och jag kan
garantera att det inte är ett liv med mindre arbete utan ett liv med mer arbete.
Förvisso ett fritt och spännande arbete, men likväl många saker som måste
göras, idag, i morgon och så gott som varje dag. Problemet med arbete, ur mitt perspektiv,
är att vi har likställt arbete med lönearbete och att vi på något underligt sätt
har nedvärderat nödvändigt arbete till något icke önskvärt. Samtidigt är en
stor del av stressen i samhället orsakad av allt folk skall hinna med att göra
på sin fritid. Lösningen på det är inte mer fritid utan mindre krav på att
fritiden skall vara produktiv som fritid (slösa inte bort din semester, håll
dig i form, ge dina barn möjlighet att utvecklas) och inte upptas av
hushållssysslor.
Jag tror att det
är en högst naturlig sak för människan att vara aktiv på olika sätt under stora
delar av det vakna dygnet, däremot ser jag det inte alls som önskvärt att huvuddelen
av den tiden ägnas åt att utföra ett arbete för pengar som används för att
införskaffa det man behöver.