Hur skulle den autonoma ekonomin fungera?

Joseph Sarova städar en strand i Mombasa, photo: Gunnar Rundgren

I och med framstegen med robotisering och artificiell intelligens börjar många fantisera om helt autonoma system och en framtid där AI inte bara kan göra jobbet själva utan också kan reproducera sig själva och skaffa sin egen energi, det vill säga göra det som alla levande organismer gör. För ett sådant system skulle det inte finnas någon poäng med att förslava oss eftersom vårt arbete inte skulle behövas. Om något system är så smart så skulle det snarare göra sig av med oss, kanske använda oss som råvarukälla där man extraherar de molekyler som behövs för annat. Eller konkurrera ut oss i kampen om andra resurser, precis som vi själva har gjort med tusentals andra arter. Det låter ganska trist. Men jag är inte överdrivet oroad för att vi skall hamna där, av skäl som jag återkommer till.

Låt oss istället ta ett något mindre drastiskt scenario, där AI, robotar och autonoma system ”outperform humans at most economically valuable work” som OpenAi uttrycker det. Hur skulle en sådan ekonomi se ut och hur skulle samhället fungera?

Det märks att det är tekniker och inte ekonomer som formulerar deras tankar eftersom det finns en inneboende motsägelse i ekonomiska termer i detta påstående. Om autonoma system är så effektiva som hävdas så kommer de uppgifter de utför bli väldigt billiga, som en googlesökning eller att lyssna på radio. Och det arbetet som är väldigt billigt är inte längre ekonomiskt värdefullt (det kan ju vara viktigt ändå, som nyheter på radion eller syret i luften som ju inte alls har något ekonomiskt värde).

Om autonoma system blir så effektiva som vissa hävdar kommer de inte att producera något ekonomisk värde att tala om. 

I en ekonomi med konkurrens som fungerar enligt läroboken skulle därför dessa varor och tjänster inte kunna generera några vinster att tala om, inget förädlingsvärde i ekonomiska termer.* Därför skulle de heller inte kunna skapa några skatteintäkter. Men det är kanske inget problem eftersom den offentliga sektorns arbete också skulle vara mer eller mindre bortrationaliserat.  En robotskatt som föreslagits av bland annat Bill Gates och Birger Schlaug (ett högst otippat radarpar!) skulle i och för sig kunna generera skatteintäkter. Men frågan är om det finns köpkraft för det som de autonoma systemen producerar? Det beror i sin tur på om det skapas nya arbeten eller inte.

Historien visar att tidigare mekaniseringar och automatiseringar inte har lett till massarbetslöshet. Innan mekaniseringen sysslade 90 procent av befolkningen med jordbruk**, nu är det två procent. Jordbruksmekaniseringen gjorde det möjligt att utveckla andra näringar och de framväxande industrierna skrek efter folk. I ett senare steg gjorde en ökad automation inom industrin att många serviceyrken växte fram. Den situationen finns inte riktigt nu, särskilt inte globalt. En anledning till att många u-länder inte kommer ur sin fattigdomsfälla är att det inte finns samma möjlighet till mass-sysselsättning i industrier, eftersom industriproduktionen har blivit så effektiv (vilket ju också är anledningen till att så få människor i Sverige jobbar i industrin), och de har ännu mindre möjligheter att hoppa direkt till en högkvalificerad tjänsteekonomi.

Visst finns det brist på folk i vård och omsorg samt i de kvarvarande hantverksyrkena, men om de autonoma systemen håller vad de lovar så kommer de även där kunna ta över det mesta arbete.  Tidigare har man sagt att automation skulle ge folk möjlighet att jobba med kreativa arbeten, men det verkar som att AI gör ännu snabbare insteg i de kreativa yrkena än i industrin eller vården. Många säger att människor kan ägna sig åt mer kvalificerade sysslor, men vad är det? Redan idag är det en betydlig överproduktion av utbildade människor i de avancerade ekonomierna, dvs det finns inte jobb som svarar mot det stora antalet högutbildade.  

Så frågan ställer sig vad alla människor skall göra. Historien visar förvisso att människor snabbt utvecklat nya sysselsättningar och nya behov. Vem anade för trettio år sedan hur mobiltelefoner och sociala medier skulle bli sådana viktiga delar av människors liv (om de nu verkligen är det)? Skillnaden mot tidigare perioder är − om AI-löftena har verklig substans− att det inte bara kommer bli enormt stora förändringar, det kommer också gå mycket fort. Kommer AI isället för att driva ytterligare sysselsättning göra att vi (äntligen!?) kan jobba mycket mindre?

Låt oss anta att arbetstiden skulle kunna minskas till 5-10 timmar i veckan. Även om många drömmer om mer ledigt och egentid så är vi människor predisponerande för att vara i arbetet (däremot inte i lönearbete) och de flesta ser också ett värde i att vara behövda. Men för vad skulle vi behövas? Och om vi inte är behövda, vem skall då betala löner? Visst, vi kan odla vår mat, bygga våra hus och laga våra kläder. Det kan vi ju göra nu också och jag tycker att det är en hedervärd utveckling. Men den genererar inga mervärden och det är därför svårt att se hur en sådan självförsörjningsekonomi skulle kunna samexistera med en högteknologisk AI-ekonomi, sådan parallell existens av helt skilda ekonomier har inte fungerat bra någon annanstans.***

Om AI-löftena hålls utan att ekonomin kraschar och att en stor del av befolkningen sjunker ner i absolut fattigdom, kommer det innebära en exceptionellt ökad produktion och konsumtion. 

Även om AI och autonoma system kanske i ett begränsat perspektiv kan leda till en mer miljövänlig produktion genom smarta elnät eller en högre grad av återvinning, så skulle de på samhällsnivå ändå leda till en kraftigt ökad resursförbrukning. Om AI-löftena hålls utan att ekonomin kraschar och att en stor del av befolkningen sjunker ner i absolut fattigdom, kommer det innebära en exceptionellt ökad produktion och konsumtion. Om folk jobbar mindre kommer de med största sannolikhet att resa mer, något som är mycket resurskrävande. Om folk jobbar lika mycket fast i helt nya näringar, kommer dessa näringars resursförbrukning lägga sig ovanpå den existerande resursförbrukningen precis som industrins resursförbrukning lades på lantbrukets och den så kallade tjänsteekonomins resursförbrukning har lagts ovanpå industrisamhällets resursförbrukning.

 

Omställningen kostar - och får kosta

”Drill, baby, drill”. USA:s nyvalde president säger det som andra gör. Samtidigt som FN:s klimatkonferens pågår i Baku meddelar Global Carbon Project att de fossila utsläppen fortsätter att öka. Till och med i Sverige, som setts som ett föregångsland, går utsläppen upp. Jakten på mineraler och förlusten av biologisk mångfald fortsätter också, ibland i den gröna omställningens namn. Alldeles innan FN-konferensen om biologisk mångfald i Cali i oktober släpptes en rapport om att populationerna av vilda djur har minskat med 73 procent på femtio år.

Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari säger att “Det är inte en kostnad att ställa om utan en konkurrenskraftig fördel” (SvD 4 okt). Det låter ju modernt, optimistiskt och framtidsinriktat, precis som tanken att vanligt folk inte skall märka av omställningen, som förs fram av Ulf Kristersson. Men, omställning till fossilfrihet fördröjs för att den i de flesta fall inte är lönsam. Det är för att slippa göra det som krävs som regeringen nu skall betala fattiga länder för att ta emot våra koldioxidsopor genom att sluta avtal som gör att Sverige kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som vi finansierar i andra länder. Att det bara är ett bokföringstrick som inte minskar våra utsläpp gör det bara ännu mer bedrövligt.

Naturvård och restaurering av biologisk mångfald är i ännu mindre utsträckning lönsam. Visst kan man hävda att det är ”lönsamt” att vårda klimat, natur och miljö eftersom vi måste göra det för vår långsiktiga överlevnad. Men detta är något annat än den lönsamhet, tillväxt och konkurrenskraft som regeringen talar om. Två exempel:

Den föreslagna omställningen av kyrkans skog till mer naturnära metoder beräknas minska kyrkans nettointäkter med omkring 100 miljoner kronor. Utöver det kommer den att minska mängden virke som levereras till massafabriker, biobränsle och sågverk och därigenom minska samhällsekonomins storlek och antalet arbeten i skogsindustrin. Om allt skogsbruk i Sverige ställdes om på motsvarande sätt talar vi om minskade intäkter för skogsbranschen på uppskattningsvis i storleksordningen 20 miljarder kronor samt tiotusen förlorade jobb. Då är ändå den föreslagna omställningen av kyrkans skogsbruk kanske inte tillräckligt långtgående för den biologiska mångfalden. 

Lanbrukarnas riksförbunds plan för en, inte särskilt långtgående, miljö- och klimatsomställning av jordbruket visar på kostnadsökningar på runt 25 procent vilket skulle göra att de konventionellt odlade produkterna kommer att bli ungefär lika dyra som de ekologiskt odlade är idag. Det skulle göra att det blir mindre över för annat, oavsett om det är konsumenterna eller skattebetalarna som får stå för fiolerna.

Det finns inget i de två exemplen som ger företagen, eller Sverige som helhet, ökad konkurrenskraft eller som leder till ökad tillväxt. Det vore dock orättvist att bara lasta Tidöregeringen för att bedriva ett falskt spel. EU-kommissionen, större delen av vänstern och delar av miljörörelsen har också predikat grön tillväxt och lönsamhet som vägen fram. Näringslivet och den stora hållbarhetsprofessionen har givetvis stämt in i kören eftersom det, trots allt tal om affärsmässighet, finns stora offentliga bidrag för den som säger de rätta sakerna.

Omställningen kostar. Om man formulerar det som ökade utgifter eller minskade inkomster är en smaksak eftersom de är två sidor av samma sak. Att den skall få kosta och kommer att leda till verkliga förändringar av livsstil, produktion och konsumtion är det budskap som behöver trummas ut snarare än “alla tjänar på omställningen, gå och shoppa som vanligt”. Många verkar också vara beredda att gå den vägen. 2023 års SOM-undersökning visar att 61 procent av svenskarna anser att det vore bra för klimatet om ”människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling”. Vilket politiskt parti stöder sådan tankar? Vilken miljöorganisation för fram sådana budskap?

Ledare publicerad i ETC Nyhetsmagasin 6 december, under rubriken Omställningen kostar - det är OK. 

Jämlika samhällen är grundläggande för att stoppa klimatförstöringen

För ett tag sedan skrev jag en artikel med titeln "Radikal omfördelning minskar inte utsläppen"där jag kritiserade en rapport som Oxfam gjort om de rikas växthusgasutsläpp. Oxfam har skrivit nedanstående replik på min artikel. 

Tjänsteparadoxen - varför en övergång till ett tjänstesamhälle inte sparar resurser

Förädlingsvärdet i tjänstesektorn är betydande och i det privata näringslivet står tjänstesektorn för två tredjedelar av förädlingsvärdet (bidraget till bruttonationalprodukten, BNP). Det är ett vanligt påstående att tjänster inte skulle ha ett lika stort ekologiskt och materiellt fotavtryck som varuproduktion och att ekonomin skulle kunna fortsätta växa genom en sådan förändring. Och visst kan det vara så att tjänster förbrukar mindre resurser än varor om man tittar på en enskild personlig tjänst som massage eller hårklippning. Förvisso behöver de normalt sett lokaler och någon utrustning, men det går givetvis åt mycket mindre resurser än för bonden eller biltillverkaren. Likväl är det en illusion att en övergång till ett tjänstesamhälle minskar vårt ekologiska fotavtryck med en bibehållen eller växande ekonomi.

Ser man den stora bilden finns det inget som helst negativt samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgjorde år 2023 exempelvis 77 procent av BNP i USA och 65 procent i Sverige, medan USA:s ekonomi definitivt är betydligt mer resurskrävande än den svenska. Tjänsternas andel av Kinas BNP har mer än fördubblats mellan 1970 och 2022[1], medan resursförbrukningen per person ökade med 12 gånger under samma tid.[2]

Det ligger kanske nära tillhands att tro att ”tjänster” i första hand är massage, hårklippning, städning, barnpassning eller kultur. Rent personliga tjänster och kultur utgör bara 3 procent av den privata tjänstesektorns förädlingsvärde, medan hälsa, utbildning utgör en betydande de av den offentliga sektorns kostnader. Dessa tjänster har relativt sett blivit mycket dyrare. Det är endast genom subventioner (som ROT, sjukvård, skola) eller mycket höga löneskillnader (svart barnpassning) som man kan upprätthålla en hög nivå av personliga tjänster. Institutet för tillväxtpolitiska studier skrev i en rapport 2008[3]:

”I USA upprätthålls andelen personliga tjänster av stora löneskillnader, i Sverige av stora subventioner. Länder med vare sig stora löneskillnader eller subventioner såsom Tyskland och Japan uppvisar lägre sysselsättning i personliga tjänster.”

På det större planet skapar personliga tjänster av olika slag mycket liten ”eget” ekonomiskt värde utan är beroende av de värden som skapas i andra sektorer i ekonomin. Om vi tänker oss ett extremfall av en ekonomi som består helt av personliga tjänster så inser man snabbt att det inte finns någon egentlig potential för tillväxt i en sådan ekonomi eftersom alla skulle ägna sig åt att städa åt andra, passa deras barn eller klippa deras hår.  

Många av tjänsterna, exempelvis resebranschen och transportsektorn har också en mycket stor resursförbrukning. De flesta ”tjänster” är också en del av varuhandeln eller produktionen. Handel står för 20 procent av tjänstesektorn och all denna handel är en del av varuproduktionen även om den numera i många fall sker i andra länder. Andra delar av tjänstesektorn är utlokaliserade verksamheter som tidigare var en del av tillverkningsindustrin. När en ekonom säljer konsulttjänster till ett tillverkande företag räknas det som tjänst, men om samma ekonom är anställd i företaget anses det som en del av tillverkningsindustrin. Denna typ av tjänster är också resursintensiv i form av utrustning och lokaler. Medan rent personliga tjänster har en löneandel på 90 procent och en kapitalandel på endast 10 procent har dessa icke-personliga tjänster en kapitalandel på 40–90 procent, det vill säga i vissa fall helt i nivå med tillverkningsindustrin. Man kan därför inte påstå att ”tjänster” i allmänhet är mindre resursförbrukande. 

Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser

Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser än ekonomier med låg andel tjänster. I artikeln Dematerialization through services[4] förklarar ekonomen Blair Fix detta genom att diskutera vad som händer när man flyttar arbete från tillverkning till tjänster. På konsumtionssidan finns inga indikationer att folk kommer köpa färre varor i takt med att länder blir rikare och tjänsternas andel av ekonomin ökar. Ser man det från produktionssidan så kräver en ökning av tjänstesektorn att de arbetare som finns kvar i tillverkningsindustri eller jordbruk kan producera mer per person, det vill säga att produktiviteten ökar. Detta sker nästan helt genom att man använder mer resurser i produktionen, antingen i form av mer insatsmedel eller i form av mer mekanisering. Utöver dessa ökade behov i varuproduktionen kommer personen som nu arbetar i tjänstesektorn givetvis också förbruka resurser. Samma samband finns inom industrin. Andelen icke-producerande anställda (chefer, ekonomi, försäljning, jurister, design, HR osv) inom industrin i USA gick från 12 procent 1950 till 28 procent 2018. Samtidigt fördubblades energiförbrukningen per anställd. 

Eftersom världsekonomin är global är det också rimligt att se på den totala globala ekonomin och då ser man att sysselsättningen i jordbruket gick ner från 43 procent till 26 procent mellan 1991 och 2022, medan sysselsättningen i tjänster ökade från 35 procent till 50 procent. Sysselsättningen i industrin ökade svagt från 21 procent till 24 procent under samma period.[5] Man skulle kunna beskriva det som att det är främst jordbrukets mekanisering som drivit tillväxten av tjänstesamhället. Den mekaniseringen och det moderna jordbruket är ju också väldigt resursförbrukande – ett högmekaniserat växtodlingsjordbruks släpper årligen ut växthusgaser motsvarande 1 200 ton koldioxid per anställd.  

Orsaken till den spridda illusionen om att övergång till ett ”tjänstesamhälle” skulle förbruka mindre resurser, hjälpa till att bevara biologisk mångfald eller släppa ut mindre koldioxid beror på att man inte studerar effekterna i hela det ekonomiska systemet utan bara resonerar som att en arbetare slutar att göra bilar och blir konstnär istället eller att jag struntar i att köpa nya skor och går på konsert istället. Men så fungerar inte ekonomin, det tillverkas inte färre bilar för att antalet sysselsatta i bilbranschen minskat och det konsumeras inte färre skor för att det konsumeras mer musik. En övergång till ett tjänstesamhälle med lägre materiellt fotavtryck än det nuvarande kommer bara att ske om den totala varuproduktionen och konsumtionen minskar. Detta är givetvis fullt teoretiskt möjligt, men det finns inga exempel på det i verkligheten. Och det finns goda skäl att anta att det betyder en krympande ekonomi.

Och det finns starka krafter inbyggda krafter i marknadsekonomin som motverkar en sådan omställning.

---

[1] Världsbanken, 2024, Services, value added (% of GDP), https://data.worldbank.org/indicator/NV.SRV.TOTL.ZS

[2] West J, Schandl H, Heyenga S and Chen S (2013). Resource Efficiency: Economics and Outlook for China. UNEP,

Bangkok, Thailand.

Our World in Data (2024). Data adapted from United Nations Environment Programme. Retrieved from https://ourworldindata.org/grapher/domestic-material-consumption-per-capita [online resource]

[3] Näringslivets tillstånd, 2008 (A2008:012). ITPS.

[4] Fix, B. Dematerialization Through Services: Evaluating the Evidence. Biophys Econ Resour Qual 4, 6 (2019)

[5] Världsbanken 2024, Employment by sector, https://data.worldbank.org/indicator/SL.IND.EMPL.ZS

Vilka lagar gäller?

Ni har kanske hört talas om Moores lag. Den säger i sin ursprungliga form att antalet komponenter på halv­ledar­kretsar (transistorer på ett datachip) fördubblas med 12 månaders mellanrum. Det finns också Wrights lag som säger att kostnaderna för att ny teknik sjunker kraftigt med ökad produktion. Dessa två så kallade lagar ger ofta upphov till ohejdad teknikoptimism.

“Fjärde generationens reaktorer kommer sannolikt att kunna utnyttja kärnbränslet 100 gånger mer effektivt än i dag.” skriver Svenska Dagbladet 29/9 2019.

”Ekonomerna Jonas Grafström, Marcus Lindeberg Goñi och Martin Korpi vid forskningsinstitutet Ratio räknar till exempel med att det med dagens priser skulle kosta motsvarande en fjärdedel av hela världsekonomin årligen att fånga in ett års utsläpp från luften med teknisk koldioxidinfångning. Men de räknar med att kostnaden för att samla in ett ton vara lägre än dagens koldioxidskatt redan 2045. ” säger Expressen i en ledare 24/9 2019).

Katrine Kielos Marçal utropar i DN: ”Tänk er energi mycket billigare än vad den någonsin har varit” när hon redogör för prisfallet för solpaneler.

Att Moores och Wrights lagar inte är en pålitlig kristallkula är uppenbart om man tittar på kostnaderna för kärnkraft eller vindkraft, eller för en rad andra tekniker. För vindkraft sjönk kostnaderna kraftigt fram till år 2000 för att senare vända upp igen, enligt Energimyndigheten. I själva verket finns det en motsatt effekt av en ökande produktion för exempelvis förnyelsebar energi: ju högre andel av elektriciteten som kommer från vindkraft och solkraft desto dyrare blir elektriciteten sannolikt för att det behövs större investeringar för lagring av energi och andra kringtjänster.

I själva verket finns det andra “lagar” som visar på en helt motsatt utveckling. Erooms lag (Moore baklänges) stipulerar att kostnaden för att ta fram ett nytt läkemedel fördubblas vart nionde år. Liknande kan observeras vad gäller forskning i stort där man gör allt färre riktigt stora genombrott trots enorma resurser och trots allt tal om innovation – eller kanske just därför – så har innovationstakten minskat kraftigt de senaste årtiondena.

Om man ser till ekonomin i stort är det definitivt inte Moores lag eller Wrights lag som regerar, produktiviteten i de mest utvecklade länderna växer mycket långsamt eller inte alls, medan den fortfarande växer i de ekonomiskt mindre utvecklade länderna. I själva verket följer både enskilda branscher och ekonomin i stort i huvudsak lagen om avtagande avkastning. Den säger att i en produktion kommer en punkt så småningom att nås där det inte lönar sig att sätta in mer insatser. Det kanske går att pressa produktionen högre, men bara till priset av en ännu större ökning av insatser. Detta kan tydligt observeras med exempelvis konstgödsel eller bevattning. Ännu tydligare gäller den vid plockning av äpplen. Du börjar med att plocka de äpplen som är lätta att nå från marken. Sedan får du använda en mindre trappstege och slutligen en lång stege eller en skylift – och sen är äpplena slut!

För hälsa är det också tydligt att rent vatten, en god kost, vacciner och antibiotika har räddat miljarder liv till en relativt överkomlig kostnad, medan det kan kosta miljontals kronor att rädda ett liv med den alltmer avancerade sjukvården och läkemedlen. 

Det är säkert olika i olika branscher och med olika teknologier, men om man ser en typisk S-kurva för utveckling är det lätt att tro på Moore och Wright när man befinner sig i kurvans branta parti medan det är uppenbart att det är en minskande avkastning när man närmar sig kurvans topp. Och när äpplena tar slut böjer kurvan neråt. 

 Tioisurfather, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons

 

Möjligen är den hårdaste lagen istället Murphys lag: Om det finns två eller flera sätt att göra något på, och ett av dem kan ställa till katastrof, så kommer någon att göra på det sättet.

 

Chocksänka utsläpp utan kött på benen

Det är sannerligen inte bara “klimatförnekare” som hanterar forskningsresultat slarvigt. Jag har flera gånger skrivit om hur media drar alltför långt gående slutsatser av ny forskning och att de inte verkar kritiskt granska forskningen och de påståenden som görs med stöd av forskningen. Ibland gäller detta också forskarna själva och forskningsinstitutionernas PR avdelningar.

Kan en vegetarisk dag i veckan chocksänka utsläppen?

Om höginkomstländerna bara drog ned på sin köttkonsumtion med 13 procent (motsvarande ungefär en vegetarisk dag i veckan) så skulle det kunna avlägsna hela 125 miljarder ton koldioxid från atmosfären. Det är budskapet från den annars pålitliga Natursidan. Några dagar senare och Klimatgranskaren plockar upp parentesen och gör den till rubrik: “Ny forskning: vegetarisk dag kan chocksänka utsläppen.” Tidningen Global skriver att ” En ny studie visar att små minskningar i köttproduktion i höginkomstländer kan minska koldioxidutsläpp motsvarande tre års globala fossila bränsleutsläpp.”

Men det är inte alls detta forskningsartikeln visar.

Artikelns beräkningar bygger på att i princip all betesmark i Europa, och i några andra områden i tempererat klimat, sammanlagt 700 miljoner hektar, skall planteras med skog, med förödande effekter på den biologiska mångfalden. Se mer om detta nedan.

Artikelns egen sammanfattning säger "we identify carbon opportunity areas where removing relatively little pastured beef can result in substantial carbon sequestration, predominantly in high- and upper-middle-income countries. Removing this beef production may be compensated for by improving cattle management in sub-Saharan Africa and Brazil." Artikeln har överhuvudtaget inga beräkningar av köttkonsumtionen. Den enda gång köttkonsumtionen nämns är att man skriver att en minskad nötköttsproduktion i de rika länderna kan kompenseras genom minskad konsumtion, minskad export (EU är faktiskt nettoexportörer av nötkött) eller ökad import. I själva verket skriver artikelförfattarna, som synes av citatet, att den produktion som förloras genom igenplantering av betesmark helt kan kompenseras genom ökad produktion i Afrika och Brasilien. Det är också innebörden i artikelns rubrik: Opportunities for carbon sequestration from removing or intensifying pasture-based production.

Forskningsartikeln har heller inga beräkningar om kött i största allmänhet, inte heller om nötkött utan enbart om nötkött från betesmarker, och något resonemang om vegetarisk dag finns överhuvudtaget inte. Natursidans hemgjorda beräkningar stämmer heller inte alls med artikelns data. Nötkött utgör inte ens en fjärdedel av allt kött som konsumeras i världen utan 22 %. Den 13 procentiga minskningen som det talas om i artikeln handlar om nötkött från betesmarker. Man räknar med att cirka 55 % av allt foder som nötkreaturen äter kommer från betesmarker. Det betyder att det man räknat på i artikeln motsvarar 1,6 procent av världens köttproduktion (13%*55%*22%=1,6%).

Om man trots allt skulle göra en koppling till köttkonsumtionen så handlar det således om 5-6 dagar om året* då svenskar skall avstå från att äta kött från svenska naturbetesmarker, dvs just det kött som miljöorganisationerna säger att vi borde äta mer av. Däremot går det bra att käka allt annat kött, inklusive brasilianskt beteskött, med artikelns logik. Jag tror inte att någon av medierna som citerats har förstått detta.**

Om det låter för bra för att vara sant...

Man skall ha i åtanke att den påstådda kolbindningen är beräknad över en 75 årsperiod, så några ”chocksänkningar” är det inte alls frågan om. Det är också värt att notera att enligt artikelns beräkningar skulle resten av världens betesmark, dvs den som inte planteras med skog, under samma tid binda 165 miljarder ton koldioxid, dvs mer än nettoeffekten av att den föreslagna skogsplanteringens 125 miljarder ton. Den som vill twista budskapen skulle således kunna hävda att ”köttkonsumtionen ökar kolinlagringen” med stöd i denna artikel. Jag gör det inte.***

Tidningen Globals påstående om att igenplanteringen av betesmarker skulle “minska utsläppen” saknar helt stöd i artikeln på samma sätt som Klimatgranskarens ”chocksänkta utsläpp”. De gör sig skyldiga till samma hopblandning av att minska utsläppen och att binda in kol i olika former, ungefär som företagen, och regeringar, gör med sina påståenden om ”netto-noll”. Det är oftast bra att binda in kol i ekosystemen, men det är inte att minska utsläppen. I värsta fall är det bara en ursäkt för att fortsätta släppa ut.

Det är dock litet orättvist att lasta Natursidan och Global för att artikelns resultat har övertolkats. Redan kommunikationsavdelningen för New York-universitetet skruvar artikelns innebörd och en av de deltatagande forskarna, Johannes Piipponen, säger i pressmeddelandet att: “For many consumers in high-income regions, like Europe and North America, reducing excessive meat consumption benefits both their health and the environment. However, until now, it has remained rather unclear where the required decreases in production could begin.” Och i en annan artikel i Inside Climate News, säger artikelns huvudförfattare, Matthew Hayek att: “All the best science suggests that we need to be reducing beef consumption either way, in high and middle income countries,” De har båda sin fulla rätt att säga sådant, men det har inget med deras forskningsartikel att göra.

I själva verket har nötköttskonsumtionen inom EU minskat kontinuerligt under lång tid och var nästan 30 procent högre 1990 än nu. Detsamma gäller USA. Inte heller på global nivå har nötköttskonsumtionen ökat utan är i princip densamma nu som för 60 år sedan (se graf).  Om man rent generellt anser att “köttkonsumtionen” är för hög så handlar det inte om nötköttskonsumtionen och ännu mindre den del av nötköttskonsumtionen som kommer från betesmarker i rika länder. Lustigt nog brukar de som driver kampanj mot köttkonsumtionen i rika länder hävda att det är försumbara mängder nötkött som kommer från just betesmarker.

Utöver bristen på förståelse av hur viktiga de betande djuren är för den biologiska mångfalden ser jag rätt många svagheter i själva forskningen som redovisas i artikeln. Deras beräkningar bygger på att kolinnehållet i jorden ökar om man planterat skog på dem. Det finns gott om vetenskapliga artiklar som visar motsatsen eller att resultatet varierar kraftigt beroende på lokala förhållanden och typ av vegetation (vare sig gräsmarker eller skog är särskilt enhetliga begrepp). De har också använt utomordentligt låga värden för betesmarkernas produktivitet, vilket i sin tur påverkar deras beräkningar. De anser att dessa markers produktivitet är ungefär 1 ton torrsubstans per hektar, medan svenska beräkningar ligger på 2,8 ton per hektar. Och då är de svenska betesmarkerna knappast högproduktiva jämfört med andra europeiska betesmarker. 

Enligt forskarnas beräkningar produceras endast omkring 15 kg nötkött per hektar från de marker man föreslår skall beskogas. Det är en mycket lågt beräknad produktion och  en indikation på att många av markerna inte betas idag eller att markerna har så låg bördighet att man kan ifrågasätta om det kommer att växa någon skog att tala om. Det betyder också att artikelns utgångspunkt att ställa köttproduktion och kolbindning i skog mot varandra är tämligen meningslös. Det gör givetvis att effekten per kg kött blir desto större. Sannolikt producerar dessa 184 miljoner hektar mer kött från hjortar, gäss och vildsvin än från kor (detta stycke blev uppdaterat/rättat 4 december).  

Beräkningarna bygger på ett antagande om att den planterade skogen inte kommer att brukas eller avverkas alls, vilket är helt osannolikt. Om någon skog skall skyddas så är det resterna av ”naturskogar” snarare än plantager på betesmark. Efter vad jag kan förstå har forskarna inte heller tagit hänsyn till bränder, översvämningar, viltskador, insekter och sjukdomar och annat som kan påverka skogens förmåga att binda kol. Effekterna på kolsänkan av planterad skog blir därför helt annorlunda än författarnas teoretiska beräkningar.

Jag har också väldigt liten tilltro till den här typen av globala beräkningar som bygger på satellitanalyser och mycket kraftiga generaliseringar. Tidigare beräkningar av hur mycket kol som kan bindas genom skogsplantering har fått mycket kritik både för att de kraftigt överskattat vilka marker som kan beskogas och hur mycket kol (och hur stabilt) detta kan binda samt för att de inte diskuterat andra effekter.

Det är ingen bra idé att plantera igen betesmark i stor skala.

Det som artikeln föreslår har redan hänt. De europeiska naturbetesmarkerna har en mycket stor och värdefull biologisk mångfald och stora arealer har övergivits de senaste hundra åren. Mycket av detta har beskogats. Enligt EU:s nyligen antagna naturrestaureringslag skall ekosystemen restaureras. Detta inkluderar vidsträckta extensiva betesmarker och ett mosaiklandskap som ersatts av trädplanteringar. För Sverige handlar det om att kraftigt öka arealen naturbetesmarker och ängar. Precis hur mycket är oklart, buden går från några hundra tusen hektar till 2 miljoner hektar. Möjligen har det lett till mer kolbindning, även om det är tveksamt, och effekterna på den biologiska mångfalden är tveklöst negativ.

Forskningsartikeln gör också sken av att större delen av betesmarkerna i de tempererade klimaten är “naturligt skog”. Det är förvisso en utbredd uppfattning, men den saknar i stort stöd. Det mesta talar för att ett mosaiklandskap med omväxlande skog, gräs, hed, kärr med flera naturtyper är det mest naturliga tillståndet för stora delar av Europa. Stora hjordar av gräsbetande djur utrotades av människan och ersattes stegvis med betande idisslare.

Det finns givetvis områden där det kan vara en idé att plantera skog, men om det är den biologiska mångfalden och kolbindning man är intresserad av är det snarare åkermark som borde planteras, särskilt i områden med hög andel åkermark. Danmark har just beslutat att stimulera till ökad skogsplantering på åkermark. Däremot är det odelat negativt att plantera igen åkermark i de svenska skogs- och mellanbygderna, där all öppen mark ökar den biologiska mångfalden.

 

Jag har påtalat felaktigheterna för Natursidan, Klimatgranskaren och Global, ingen av dem har ändrat sina artiklar vid tidpunkten för denna publicering.

 

* Nu är ju kornas bidrag till kosten (både i Sverige och globalt) inte i första hand kött utan mjölk, men det verkar inte vare sig forskarna eller de citerade artiklarna bry sig om. 

** Artikeln handlar om kolbindning i ekosystemen och har inte räknat på andra utsläpp av växthusgaser från djuren, betesmarkerna eller skog, inte heller på förändringar i albedo som uppstår av skogsplantering.

*** Frågan om kolbindning i betesmark och huruvida den kan ”kompensera” för djurens utsläpp är minst sagt kontroversiell. Jag har skrivit om det här.