Wednesday, 22 May 2013

Vem blir rik i Milleniebyn?


Millenniebyarna<br /><br /><br /><br />
Foto: Gunnar Rundgren och och Ann-Helen Meyer von Bremen
Milleniumbyarna är ett av de mest prestigefyllda biståndsprojekten för Afrika som har lanserats under senare år. Mycket har också hänt, men fortfarande har man inte lyckats besvara sin egen fråga – hur gör man slut på extrem fattigdom?

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med vår väg. Om två-tre år ska de kinesiska vägarbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för Tyska Östafrika i början av 1900-talet.

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtssiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad. Mbola är en av Afrikas 14 Milleniumbyar, eller snarare kluster av flera byar, ett tioårigt prestigefullt projekt som startats av Jeffrey Sachs, för att visa att man kan uppnå FNs milleniemål.

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är Milleniumbyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Det låter för bra för att vara sant, och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är en imponerande person, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.
- Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

Ett splitternytt hus i tegel står bredvid den äldre, betydligt enklare bostaden. På gården finns också ett nytt lager för majsen och jordnötterna, vilket gör att hon kan lagra sina grödor utan att råttorna går loss på säckarna och att hon kan sälja när priserna är som högst.
- Skulle jag sälja mina jordnötter nu skulle jag få 14 kronor för en hink oskalade, men om jag väntar till september då får jag 40 kronor, säger hon.

Mama Sarahs familj går inte hungrig. Hon brukar fyra hektar och har därmed större gård än genomsnittet. Hemligheten bakom framgången, enligt Eliezer Kigaya som är jordbruksansvarig på Milleniekontoret i Tabora, är projektets satsning på att subventionera konstgödsel och utsäde för att öka skördarna av majs. En högre skörd har gjort det möjligt för Mama Sarah att bygga lager och nytt hus. Men lagret är också en förutsättning för framgången. Projektet har själv räknat ut att det endast är när majspriserna är som högst som kostnaden för insatsmedel lönar sig, trots att den är subventionerad.

Mama Sarah är också en av 67 lantbrukare som har valts ut för att vara förebild och inspiratör för de övriga drygt 6 000 hushållen som finns i byarna.
- Våra ledare bland bönderna ska klara av att betala sina lån för konstgödseln och utsädet samt vara väl etablerade i byn. De ska även vara intresserade av att ta till sig ny kunskap och erfarenhet och kunna sprida detta till andra, säger Eliezer Kigaya.

De utvalda bönderna hade redan från början ett bättre utgångsläge och de får också mer stöd från projektet. I Mama Sarahs fall handlar det om att hon fått mer utbildning, några rastuppar till sin hönsflock och en av projektets många vattenpumpar finns också vid hennes gård. Mot väggen står en splitterny cykel lutad. Den fick Mama Sarah av Tanzanias president när han var på besök på i byn. Hon kan ha framtidsplaner som många andra av bönderna inte ens kan drömma om.
- Jag vill kunna köpa oxar så att jag kan bruka alla mina 20 hektar och jag skulle också vilja ha fler höns, säger hon.

I grannbyn träffar vi Ruth Kirunda med sin lilla pojke på axeln. Hennes majsfält är totala motsatsen till Mama Sarahs dignande fält. Här råder rena missväxten, med stora luckor mellan plantorna. Hon är en av alla de bönder som inte har haft råd att betala sin del av det subventionerade paketet av konstgödsel och modernt hybridutsäde.
- Vi gick med 2006 när projektet började, men 2011 kunde vi inte betala tillbaka lånet. Jag och min bror, som jag driver gården tillsammans, var tvungna att resa och ta hand om vår faster som hade blivit sjuk. Vi rensade inte ogräs tillräckligt, fick en dålig skörd och därmed kunde vi inte betala lånet, säger Ruth Kirunda.

Enligt Ruth skördade de 1,5 ton på sin halva hektar 2010, medan de fortfarande var med i projektet. Förra året blev skörden bara 650 kg och i år ser det också ut att bli dåligt.
- Jag vill gärna ta mig tillbaka in i projektet men då måste jag ha pengar för att kunna betala tillbaka det tidigare lånet. Jag hoppas att fadern till mitt barn ska kunna ordna fram de pengarna, säger hon.

Bara 1 800 av de 6 000 gårdarna, mindre än en tredjedel, omfattas av de subventionerade insatsmedlen. När projektet började var alla bönder med. Orsaken var enkel – de två första åren fick alla konstgödsel och utsäde helt gratis. Därefter skulle bönderna bidra med en viss summa själv, en insats som de hade möjlighet att låna till. Bara en procent av bönderna betalade tillbaka lånen. Projektet stod dock på sig, bönderna skulle betala en del av insatsmedlen själva och numera har återbetalningen av lånen ökat. Men fortfarande omfattas inte majoriteten, som Ruth, av de subventionerade insatsmedlen.

Ändå är det här, i Mbolas sandiga jord som nyckeln till ett bättre liv och en ekonomisk utveckling finns. Uppfyllandet av flera av milleniemålen, som att utrota extrem fattigdom och hunger och skapa en uthållig miljö är helt beroende av att jordbruket utvecklas. Och jordbruket har också stor inverkan på målen att minska barnadödlighet, förbättra mödrars hälsa och även stärka jämställdhet och kvinnors ställning eftersom cirka 70 procent av Afrikas bönder beräknas vara kvinnor.

Läser man Milleniumbyarnas färggranna publikationer är svansföringen hög och man påstår sig i princip ha lösningen på alla problem. Men ju närmare verkligheten och Mbola vi kommer, desto mer krackelerar bilden. Tjänstemännen på det lokala kontoret i Tabora är alla engagerade och öppna med att allt inte fungerar som det var tänkt, vilket i sig är ett sundhetstecken för en organisation. I rapporterna påstås majsskördarna ha ökat tre till fyra gånger, men Eliezer Kigaya berättar att man förra året fick slå av 20 procent på lånen för insatsmedel för att skörden blev för dålig. Utan regn hjälper ingen konstgödsel i världen. I planerna sägs att Milleniumbyarna skall sälja sitt överskott till World Food Programme för distribution till hungrande i andra delar av Afrika – kanske till flyktingarna från Burundi bara ett tiotal mil från Tabora. Men vid vårt besök delar Tanzanias regering ut mat i byarna i Mbola.

En minst lika viktig del som att öka matproduktionen är också att etablera försäljningskanaler och starta bondeorganisationer. När vi besöker ett av kooperativen som mal majs och jordnötter, möter oss en alltför vanlig och sorglig biståndsscen – maskinerna har varit trasiga i drygt en månad och verksamheten ligger nere. I ett rum intill finns ett fåtal burkar av sylt kokade på vilda frukter, förgäves väntande på kunder som aldrig kommer.

De övriga marknadssatsningarna som nämns i rapporterna ser vi inte röken av. Andrew Soko, koordinatör för kooperativen, medger att utvecklingen har gått väldigt långsamt. Biodlarkooperativet som man arbetat med i flera år har fortfarande inte kommit igång.

- Registrering av ett kooperativ är en omständlig affär i Tanzania men biodlarkooperativet blev registrerat förra månaden.

Den kooperativa sparkassan har haft större framgång. Kooperativets unge och energiske chef, Adriano John, berättar att man har 810 medlemmar. De har tre anställda varav 2 får lön från Milleniumprojektet. Byggnaden som är i perfekt skick har de fått av den lokala myndigheten och projektet har renoverat den.
- Vi har ett totalt sparkapital på 175 000 kronor och har lånat ut knappa 100 000 kronor till sammanlagt 18 medlemmar, säger Adriano som tror att kooperativet trots den blygsamma omsättningen skall kunna stå på egna ben i framtiden.

Han är dock rätt ensam i sin tro att verksamhet som startats av projektet kommer klara sig utan stöd framöver.

Skolmåltiderna har heller inte fungerat som det var tänkt.
- Tanken var att varje förälder skulle bidra med 2 säckar majs (ca 200kg) per år, men det har aldrig fungerat, säger Katherine Mbando, rektor på Madaha Primary School som har fått ett nytt skolhus av projektet.

Den dagen vi besöker skolan är det första gången på drygt tre månader som eleverna får skollunch igen. En japansk organisation, Table for Two, har nu bidragit med pengar.
- Skolluncherna är väldigt viktiga för att öka elevernas deltagande och prestation. Utan skollunch gick eleverna hem och åt mat och kom inte tillbaka den dagen, säger Katherine Mbando.

Milleniumprojektet skulle också bedriva ett miljömässigt uthålligt jordbruk, men det blev mest en vacker formulering.
- Traditionellt har man odlat majs och bönor tillsammans, men det är svårt att sköta och skörda effektivt. Därför råder vi dem till monokulturer, säger Eliezer Kigaya

Från centralt håll säger man själv att man valde att ”kickstarta” jordbruket med konstgödsel och att ”det uthålliga” får komma i ett senare skede.
- Ja det uthålliga jordbruket är en utmaning. Vi har en konflikt mellan boskapsskötare och odlare, vilket gör att det är brist på stallgödsel. Vi introducerade 18 mjölkkor, men några av dem förgiftades, andra stals och det blev bråk. Men jag tror att i framtiden kommer odlarna att ha en eller två kor på bakgården, säger George Sempeho, nationellt ansvarig för projektet.

Mycket har förstås hänt under projektets gång. Tidigare fanns det knappt något rent vatten alls i Mbola, i dag har 64 procent av invånarna tillgång till detta, även om många brunnar sägs sina under torrperioden. Det har byggts tre vårdcentraler och lika många har renoverats. Man har anställt 60 hälsovårdare, renoverat skolor, delat ut myggnät mot malaria, byggt toaletter, installerat elektricitet i skolor och vårdcentraler, en del med solenergi. Ericsson och Airtel har byggt ut mobiltäckning och delat ut telefoner.

Projektet redovisar sina resultat i förhållande till milleniemålen. Bland de goda resultaten nämns minskad dödlighet och undernäring bland barn och minskning av malaria. Andelen barn som går i skola har också ökat kraftigt, även bland flickorna. Förlossningsvården har byggts ut, även om mödradödligheten fortfarande är hög.

Kritiker, som Michael Clemens på tankesmedjan Centre for Global Development, hävdar att Milleniumbyarna tar åt sig äran för utveckling som sker i alla fall, helt oberoende av projektet. Malarian är till exempel på tillbakagång i Afrika, antalet fall har minskat med en tredjedel på tio år enligt WHO. Clemens hävdar också projektet är betydligt dyrare än vad man låstas om, i alla fall om man tittar på andelen extremt fattiga som nås av insatserna, vilket är den egentliga målgruppen. Milleniumbyarna anser att man inte kan resonera så eftersom man arbetar med hela befolkningen i byarna. Budgeten motsvarar 120 dollar per person och år, vilket är den summa som världens rika länder har sagt att man vill avsätta till bistånd. Men i projektets egna siffror ingår inte vissa typer av overheadkostnader.

Den viktigaste frågan är ändå – nås de fattigaste, som projektet ändå syftar till? Upprustningen av skola och hälsovård kommer naturligtvis de flesta till del, men det är uppenbart att de bönder som deltar i jordbrukssatsningen också är de som redan låg i framkanten. När Millenieprojektet valde ut de 14 byarna i Afrika, valde man medvetet ut särskilt fattiga områden, men inom Mbolabyarna är det inte de fattigaste bönderna man når.
- Det här projektet handlar om de fattigaste 20 procenten och i Mbola-området är den här gruppen stor. Förutsättningar för jordbruk här är heller inte de bästa. Vår strategi var att satsa på kickstart och ge alla konstgödsel och utsäde gratis. Vi ville på det viset visa för bönderna att det gick att öka skördarna, i nästa steg ville vi att de skulle bidra med en del av kostnaden själva för vi kunde inte fortsätta dela ut konstgödsel och utsäde gratis. Nu befinner vi oss i en återvändsgränd där dessa bönder anser att de inte har råd att köpa insatsmedel, säger Dr Belay Begashaw, chef för Milleniebyarna i östra och södra Afrika, när vi efter vårt besök Mbola träffar honom på hans nya kontor i Nairobi.

Han och de övriga tjänstemännen inom projektet anser att lösningen är att uppmuntra bönderna att gå samman i kooperativ och utveckla marknadskanaler. Men där går det som sagt trögt.

Men det finns en gröda där det finns en fungerande marknad och som odlas flitigt helt utan subventioner eller bistånd i Mbola - tobak. Odlingen är så lönsam att den drar till sig gästarbetare från andra delar av landet. Men Milleniumprojektet och många andra biståndsorgan vill inte uppmuntra tobaksproduktion. Odlingarna leder också till omfattande avverkning av skogen därför att stora mängder ved används vid fermenteringen av tobaksbladen. På hemsidan och i planer skriver projektet därför att man uppmanar bönderna att odla andra grödor som solrosor men tjänstemännen ute på fältet har en mer pragmatisk hållning:

- Vi uppmanar inte bönderna att odla tobak men samtidigt är tobak den viktigaste grödan för många av våra bönder och den är dessutom lönsam. Därför är det bättre att vi försöker motverka skogsskövlingen än tobaksodlingen. Vi vill ju att våra bönder ska ha pengar i fickan, det är ju faktiskt det som Milleniemålen går ut på, säger Eliezer Kigaya.

Milleniebyarna kommer med stor sannolikhet inte att uppfylla milleniemålen, i vart fall inte i Mbola. Och frågan är om det arbete som ändå startats, kommer att fortsätta. Om några år är projektet slut och tanken är att byarna i samarbete med regeringen ska förvalta det som åstadkommits och driva utvecklingsarbetet vidare. Flera av de vi möter under resan är tveksamma till om det verkligen kommer bli så.
- Jag ser att människor ute i byarna fokuserar mycket på hur projektet ska fortsätta i stället för att fundera på vad de själva kan göra. De hoppas på nya projekt eller på regeringen, säger Nemes Temba, utbildningsansvarig för Mbola.
Millenniebyarna<br /><br />
Foto: Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen
På vår väg tillbaka ser vi hur vägbygget fortskrider. Vi får syn på en grupp kvinnor och barn i olika åldrar som sitter och krossar sten för hand med släggor, samtidigt som de minsta barnen leker bland stenhögarna. Lite senare passerar vi ett stort grustag med en stenkross som troligen servar vägbygget. Frågan är om den nya vägen blir starten för ekonomisk utveckling och slutet för en marknad för mödosamt handkrossad sten? Eller blir den lika betydelselös som den mer än 100 år gamla järnvägen och att främst kommer att användas för att transportera Taboras unga till städerna för att sälja kontantkort, bananer eller cigarettändare.


Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Reportaget samt lite mer fakta och en intervju med Jeffrey Sachs finns OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

No comments :