Friday, 18 November 2011

Varför är vi så besatta av konkurrenskraft?

Hur kan samma människor som pratar sig väl för effekterna av global frihandel med motivet att alla tjänar på den samtidigt hävda att det är så viktigt att vi ligger i framkanten av utvecklingen så att vi inte tappar konkurrenskraft? Jag utvecklar mer om det i inlägget: Stop pretending there are only winners in the global market. Och visst har det här en direkt bäring på diskussionerna om tillväxt. Rädslan för att halka efter verkar spela en stor roll för folks besatthet av tillväxt.  
Tidigare inlägg i samma ärende:
 Sunday, 28 November 2010

det finns vinnare och förlorare

"Det mest förbjudna är att luta sig tillbaka och ta välståndet för givet. Frestelsen är stor när det går bra, men vi lever i en internationaliserad värld med snabba rörelser över gränserna. Där är framgången flyktig och måste förtjänas var dag." skriverPJ Anders Linder på SvD. Det upphör inte att förvåna mig att just de som ihärdigt försvarar en total marknadsliberalism samtidigt betonar hur viktigt det är att vi skall ligga i framkant, att vi skall satsa på forskning (och här talar man lika ofta i hur många procent man tycker skall gå till forskning, samtidigt som man avfärdar procentmål för bistånd, men det är en annan tråd...) eller på att skall vara attraktiva för företag eller individer (läs minskad skatt).

OM det är så att de har rätt, så beror det på att alla faktiskt inte är vinnare, utan att det faktiskt finns förlorare; att det globala ekonomiska systemet faktiskt kan vara, i alla fal delivs, ett nollsummespel; att vårt välstånd faktiskt kan vara byggt på andra människors ryggar och på förstöring av andra männisors miljö. OM de har rätt så är min slutsats inte att vi skall hugga i hårdare, utan att vi skall vägra delta i ett sådant spel.

Monday, 16 August 2010

Vems regler

Det är lustigt -eller hemskt egentligen - hur spelreglerna alltid gynnar de starkare. Det är klart, det är ju dom som i stort som skriver reglerna, så man skall väl inte vara alltför förvånad. Ta det här med löner.

När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner. Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?


En orsak för att det kan bli så är att det finns fri rörlighet för kapital och för varor medan det inte finns fri rörlighet för människor. Den globala överklassen har dock på det stora hela fri rörlighet. Dvs är du tillräckligt rik så är du välkommen i nästan alla länder. Eller om du har en unik kompetens. Denna snedvridning gör att villkoren för den internationella överklassen tenderar till a bli mer lik i världen. Det vanliga folket kan dock inte flytta, men tvingas likväl konkurrera med varandra indirekt genom priset på de varor de producerar. På så sätt lyckas man framställa tricket att svenska direktörer behöver betals bättre och svenska arbetare sämre som något av en naturlag, som något oundvikligt, och därför inte en politisk fråga. Men allt beror på vem som skriver reglerna för spelet.

Du kan kolla grafen på löneutvecklingen bland industriarbetare och maktelit, så ser du effekterna

1 comment :

Jan Wiklund said...

Jag har aldrig hört att det ska vara särskilt stor efterfrågan på svenska direktörer utomlands. Det ska väl vara den där idioten på BP då, men han torde väl ha förstört den lilla efterfrågan som fanns...

Sanningen är väl den att tyska direktörer försvara sin arbetsmarknad, engelska försvarar sin, spanska försvarar sin. Och att de svenska direktörerna vackert får stanna hemma. Att de har höga löner är mest en statusfråga för företagen - de skyltar med överbelönade direktörer på samma sätt som villaägare skyltar med klippta gränsmattor och en dyr bil, eller ungdomar skyltar med ett allmänfarligt beteende.