Jordbrukets växthusgasutsläpp

Det saknas tillförlitliga beräkningar på jordbrukets växthusgasutsläpp och vissa typer av utsläpp finns inte med i några globala beräkningar. De siffror för djurhållningens växthusgasutsläpp från FAO som oftast citeras är större än de siffror som FAO har för hela jordbrukets utsläpp, vilket är orimligt. Allt talar för att förädling, distribution, handel, lagring och matlagning står för utsläpp som kan vara lika stora som själva jordbrukets, samtidigt som de nästan aldrig räknas in när matens klimatpåverkan diskuteras. Detta leder till felaktiga slutsatser.

För några veckor sedan skrev jag en lååång artikel om de globala växthusgasutsläppen från djurhållningen. Nu vänder jag mig till jordbruket och livsmedelssystemet som helhet. Fortfarande med ett globalt fokus. Litet senare kommer jag följa upp med en eller fler artiklar om svenska förhållandena.

Lusigt nog finns det mycket mindre publicerat om jordbrukets växthusgasutsläpp än djurhållningens. Det finns givetvis myriader av enskilda livscykelanalyser av varierande kvalitet, men dåligt med sammanfattande globala beräkningar. Det är ännu klenare med beräkningar för matens växthusgasutsläpp.

Alltför ofta blandar man ihop matens och jordbrukets växthusgasutsläpp. Det blir fel åt alla håll. Dels finns det en del mat som inte kommer från jordbruket, framför allt fiske, men också vilda bär, nötter, svamp, sniglar, älgar och allt annat som folk fortfarande samlar in eller jagar. Globalt sett är det en mindre del – men inte försumbar. Sedan finns det rätt mycket av jordbruksproduktionen som inte blir mat. Det handlar om biobränslen, bomull, olika oljor, kork, ull, läder, råvaror för mediciner, kosmetik, färger mm. Utöver det sker det mycket efter gården som orsakar växthusgasutsläpp. Framför allt i de mer utvecklade länderna sker en omfattande bearbetning, kylning, lagring, transport etc. För vissa produkter kan det vara en större andel av utsläppen än det som sker i jordbruket.

FN:s klimatpanel anser att jordbrukets totala växthusgasutsläpp är mellan 5,1 och 6,1 GtCO₂e (koldioxidekvivalenter), dvs 10% - 12% av alla växthusgasutsläpp. IPCC:s siffror räknar med utsläpp av metan (CH₄) från gödsel, djurens matsmältning och risodlingar, lustgas (N₂O)  från gödsel, konstgödsel och mark samt CO₂ och metan från bränning av skörderester. IPCC räknar inte med de betydande utsläppen från tillverkning av konstgödsel (motsvarande cirka 1% av de totala växthusgasutsläppen). Man räknar heller inte med utsläpp från maskiner, byggnader och infrastruktur i jordbruket (dvs bränsle till traktorer, uppvärmning av växthus, kyllagring på gården, el för vattenpumpar, betong för stallar osv).  

De stora utsläppen av koldioxid från torvjordar räknas inte heller med, utan ingår i det som kallas för markanvändning. Detta gäller också utsläpp från skog som omvandlas till åker eller betesmark, samt förändringar i kolbalansen i skog, betesmark och åkrar. Detta deklareras som förändrad markanvändning (på FN språk ”Land Use, Land-Use Change, and Forestry.”). Dessa utsläpp är några av de svåraste att beräkna och osäkerhetsfaktorerna är många. Historiskt beräknas avskogning och andra förändringar i markanvändning stå för hela en tredjedel av alla koldioxidutsläpp sedan 1750. Takten i avskogningen har minskar kraftigt på senare år, och i vissa delar av världen ökar skogarna, vilket gör att utsläppen från förändrad markanvändning minskar. Utsläppen beräknades vara cirka 1 GtCO₂e per år i perioden 2002-2011. Utsläpp från bränder i skog och savann räknas också in i posten för markanvändning.

Det finns mycket olika åsikter om vilka drivkrafter som orsakar avskogning och dikning och därför hur dessa utsläpp skall fördelas på olika sektorer. Skogar avverkas för skörd av timmer eller massaved, omvandling till plantageskogar, omvandling till åker eller betesmark, gruvdrift, vattenkraftsdammar, vägar eller träkolstillverkning. Drivkrafterna skiljer sig åt i olika länder och under olika stadier av utveckling. I fattiga länder sker en kontinuerlig uppodling av småbönder som söker ny mark. Ibland är det resultat av statlig politik, som när svenska kolonister odlade upp Norrland på artonhundratalet. Det som oftast får stor uppmärksamhet är snabba förlopp med tydliga kommersiella drivkrafter, som expansionen av betesmark och sojaodlingar i Brasilien eller palmolja i Indonesien. I de rika länderna sker en nedläggning av betesmark och åker som blir till skog igen.

FN:s jordbruksorganisation, FAO, uppskattade 2014 utsläppen av växthusgaser från växthusodling och djurhållning till 5,3 GtCO₂e 2011. Detta inkluderar inte förändrad markanvändning. Men samma organisation uppskattade enbart djurhållningens utsläpp till 7,1 GtCO2e . Detta inkluderade dock 0,63 GtCO₂e i förändrad markanvändning från utökning av betesmarker och odlingar av soja. Så det är uppenbart att det finns stor osäkerhet i siffrorna. Inte heller FAO:s siffror inkluderar tillverkningen av konstgödsel. Däremot uppskattar man att utsläppen från energi som används i jordbruket (bränsle till traktorer, konstbevattning, torkar mm) uppgår till 785 miljoner ton CO2e (0,785 GtCO₂e). Tillverkning av maskiner, byggnader och konstbevattningsdammar och all annan infrastruktur som lantbruket behöver är inte medräknat.

Sonja Vermeulen från Köpenhamns universitet med flera publicerade 2012 det mest ambitiösa försöket att sammanställa jordbrukets och livsmedelskedjans utsläpp i artikeln ClimateChange and Food Systems i Annual Review of Environment and resources. Det är uppenbart att även deras resultat är mycket osäkra och de själva uppskattar växthusgasutsläppen från hela matsystemet till mellan 19 % och 29 % av de totala utsläppen (mellan 9 800 GtCO₂e och 16 900 GtCO₂e).

Stadium i kedjan		Utsläpp (MtCO2e)	År
Jordbruksproduktionen	Konstgödseltillverkning	282 – 575	2007
	Energi för fodertillverkning	60	2007
	Tillverkning av pesticider	3-140
	Direkta utsläpp i jordbruket	5 120-6 116	2005
	Indirekta utsläpp från jordbruket (förändrad markanvändning)	2 198-6 567	2008
Efter gården	Livsmedelsförädling (processning)	192	2007
	Lagring, paketering, transport	396	2007
	Kyllagring	490	2004
	Livsmedelsbutiker	224	2007
	Matlagning	160	2007
	Avfallshantering	72	2007

Man kan se att uppskattningarna för själva jordbruket är snarlika de från FAO och IPCC. Precis som dessa förefaller de utelämna växthusgasutsläppen från lantbrukets infrastruktur. 

Dessa forskare beräknar att nästan fyra femtedelar av utsläppen av maten kommer från själva jordbruksproduktionen. För de mer utvecklade länderna är dock denna andel betydligt lägre, oftast omkring hälften. 

En nyare artikel, The impact of greenhouse gas emissions in the EU food chain: A quantitative and economic assessment using an environmentally extended input-output approach av Luca Camanzi med flera publicerad i Journal of Cleaner Production uppskattar att det är endast drygt en tredjedel av matens växthusgasutsläpp inom EU som kommer från jordbruksproduktionen, 420 MtCO2e av totalt 1209 MtCO2e. Samma artikel har också gjort intressanta beräkningar på växthusgasutsläppen per euro som spenderas på livsmedel och finner att det är mycket mindre skillnader på det än när man mäter utsläpp per kg. Kött släpper i genomsnitt ut 4 kg CO2e per € medan frukt släpper ut 3,2 kg per €. En sammanställning 2008 från Storbritannien av Tara Garnett vid Food Climate Research Network, Cooking up a storm, kommer fram till att maten står för 19 % av växthusgasutsläppen med ungefär hälften kommer från jordbruket och andra hälften från det som sker efter skörd. Jag utvecklade diskussionen om dessa förhållanden i en serie inlägg tidigare. 

I många utvecklingsländer lagar man mat på ineffektiva vedspisar eller med träkol. De direkta utsläppen kan vara många kg koldioxid varje dag, dvs flera ton CO₂ per hushåll och år. I de flesta fall räknas inte dessa utsläpp in med motivet att trädbränsle är förnyelsebart. Men det råder ingen tvekan om att bränsle för matlagning kan vara en orsak till avskogning (utöver detta så är inomhusmatlagning utan skorsten ett mycket stort hälsoproblem). På samma sätt som man belastar jordbruk, sojaodlingar, betesmark eller palmolja med effekterna av avskogning borde man göra det med matlagningen.  

Susan Mkandawire i Zambia lagar mat till familjen

En intressant observation byggd på en relativt ytlig betraktelse av data: På det stora hela förefaller matens andel av utsläppen av växthusgaser följa rätt väl matens andel av ett samhälles ekonomi. I de fattigaste länderna kan folk lägga mer än halva inkomsten på mat medan matens andel av utsläppen ligger på en motsvarande nivå, och i de rikaste länderna lägger man 10-20 % av inkomsten på mat och matens utsläpp står ungefär för den andelen också. 

Om jag skulle våga mig på en summering så är den:

- Det saknas tillförlitliga beräkningar på jordbrukets växthusgasutsläpp och vissa typer av utsläpp saknas i alla globala beräkningar.

- De oftast citerade siffrorna för jordbruket (FAO och IPCC) är mindre än de som anses vara utsläpp från djurhållningen, vilket helt klart är galet.

- Omfattningen av förändrad markanvändning och hur stor del av denna som hänförs till jordbruket spelar mycket stor roll för siffrorna, både för djurhållning och jordbruk i stort.

- Det råder stor osäkerhet också för växthusgasutsläppen efter gården, men allt talar för att förädling, distribution, handel, lagring och matlagning står för utsläpp som kan vara lika stora som själva jordbrukets, samtidigt som de nästan aldrig räknas in. 

- Påståenden om matens miljöpåverkan handlar nästan jämt om de olika jordbruksråvarornas påverkan och inte om matens i den form den faktiskt äts. Detta leder till felaktiga slutsatser. 

En total avsaknad av kritisk granskning

Om hela världen skulle försörjas med "klimatsmarta" inomhusodlingar av sallat skulle de totala växthusgasutsläppen från dessa ensamt uppgå till 240 GtCO2 - dvs nästan sex gånger alla nuvarande växthusgasutsläpp. 

"Befolkningen växer och tillsammans måste vi hitta sätt att föda fler, på ett långsiktigt hållbart sätt."

Återigen plågas mina trumhinnor och ögon av fåniga reportage om inomhusodlade sallat och basilika som ett miljömässigt bra alternativ. Nästan ingen synar korten och de överdrivna påståenden som görs.

En vetenskaplig rapport kommer till att växthusgasutsläppen från odling av bladgrönt med konstljus är minst 6 kg CO2 per kg sallat, avsevärt högre än för traditionella växthus och fem gånger mer än från frilandsodlingar. 

Om en vuxen kvinna skall få sitt kaloribehov från 15 kg sallat om dagen (Gud förbjude!) skulle hennes växthusgasutsläpp från denna sallat motsvara 90 kg CO2 per dag, eller 32 ton om året, tre gånger mer än svenskens konsumtionsbaserade totala utsläpp. Det skulle till och med vara dubbelt så höga utsläpp jämfört med att hon "bara" åt 1,7 kg biff (vilket Gud också förbjude!) för sina dagliga kalorier. 

Inte nog med det. Om hela världen skulle försörjas med dessa hållbara, resursbesparande och klimatsmarta odlingar skulle de totala växthusgasutsläppen från dessa ensamt uppgå till 240 GtCO2e - dvs nästan sex gånger alla nuvarande växthusgasutsläpp. 

Jag tycker mycket om sallat och gröna blad och har till och med odlat dem i halvprofessionell skala på Torfolk Gård. Jag tycker också att stadsodlingar är en god idé och deltog några år aktivt i Matparken i Uppsala. Jag har absolut inget emot att man odlar lite grönt med konstljus, vi har en liten LED lampa själv härhemma.  Däremot är det nonsens att beskriva den här typen av produktion som uthållig eller resurssnål. Att företagen som vill sälja odlingssystem eller ragga investerare gör det är en sak, men att media bara hänger på det är ansvarslöst. 

Jag skrev ett litet längre inlägg om vertikala LED-odlingar för ett tag sedan. 
 

Ett samtal om ett liv utan gift

Jag har skrivit en del om glyfosat på bloggen. Till exempel skrev jag en artikel i Balder i december som bland annat innehöll följande:
"Användandet av glyfosat eller genmodifierade grödor handlar inte om att producera mer eller bättre, utan om att producera billigare. Kampanjen för ett förbud mot glyfosat och motståndet mot genmodifiering är inte i första hand grundat på om de bevisligen är farliga eller inte farliga. De är snarare uttryck för ett motstånd mot det globaliserade, industrialiserade och ansiktslösa livsmedelssystemet, byggt på linjära flöden och rovdrift på naturen."
(artikeln kan läsas här)

Nu finns det också en video på temat som spelats in av Latinamerikagrupperna, där jag och Karin Ericsson diskuterar under ledning av Fransisco Contreras. 

Swedish Fish (från Kanada) Canada ett lyft för svensk export

För ett tag sedan skrev jag en replik i Uppsala Nya Tidning (se nedan) till en artikel som landsbygdsministern skrivit där han förespråkar kraftigt ökad svensk export av livsmedel. Jag delade den i en grupp som är ett forum för omställningsrörelsen där möttes den bara av positiva reaktioner. Sedan delade jag den i en grupp som mestadels ägnar sig åt jordbruksfrågor. Utöver det cirkulerade den genom andras delningar.  Där fick den mer blandat mottagande. Vissa pekade på att det är högst rimligt att exportera ur det enskilda företagets perspektiv. Andra pekade på hur miljövänligt och bra det svenska jordbruket är och att vi i själva verket gör miljön en tjänst genom att exportera massor och försörja andra länder med mat. Andra såg ministerns utspel som ett bevis på hans tro på svensk livsmedelsindustri och jordbruk.

Inlägget gällde inte om vi över huvud taget skall exportera utan om vi skall försöka efterlikna Danmark, eller rättare exportera en ännu större andel av vår produktion än vad danskarna gör, för det är det som Sven-Erik Bucht förespråkar.  Den danska livsmedelsindustrin och jordbruket är möjligen internationellt konkurrenskraftig, men den är inte robust och det sysselsätter heller inte fler människor än Sverige. Men alldeles oavsett detta så finns det ju skäl till att Danmark är en storexportör av livsmedel medan Sverige inte är det. På samma sätt som det finns goda skäl till att Sverige är en stor exportör av pappersmassa medan Danmark inte är det - man exporterar dock massor med julgranar till skogslandet Sverige (det för för långt att utveckla detta resonemang här).

Jag tycker i och för sig att exportambitionerna är missriktade, men om man nu verkligen tror att export är en av huvudvägarna för utveckling skulle man snarast vara förbannad över att det satsas futtiga 50 miljoner på exporten, medan jordbruket får stöd i storleksordningen 10 miljarder årligen. Om man tror på export så skulle man också se att det inte är små och medelstora företag (ministern säger sig vilja satsa på dem) som oftast lyckas på exportmarknaden. Om man tror på export skulle man inte satsa på strategiskt hopplösa produkter och tro att vi kan "förse världen med (nöt)kött", när vi inte ens kan tillfredsställa den egna marknadens efterfrågan vare sig på billigt skräpkött eller premiumkött.

Ur det enskilda företagets perspektiv kan givetvis export vara en mycket intressant strategi. Jag har mig veterligen inte argumenterat emot export av en rimlig mängd högvärdeprodukter. Men det är ju inte det som exporteras i särskilt stor utsträckning. Ministerns exempel var ju ganska belysande. Chokladbollar, en simpel cider och kaffe. Av dessa är det nog kaffet som får anses vara en premiumprodukt, tyvärr med 0 procent svenskt innehåll. Som strategi för jordbruket är det rätt meningslöst, men givetvis kul för företaget. 

I den nya broschyren för "Team Sweden Livsmedel" finns denna bild. Lustigt nog tillverkas dessa Swedish Fish inte alls i Sverige utan i Ontario.....

Argumentet att vi skall ha som ambition att förse en rad andra länder med mat för att vårt jordbruk är så miljövänligt kan ju låta bra, men det har trots allt stora svagheter. Det finns inga som tecken på att de svenska exportprodukterna idag säljs på miljö- eller djurskyddsargument (det finns givetvis vissa undantag). Det finns heller inga tecken på att det som exporteras i första hand exporteras till länder med särskilt dålig produktion eller att den svenska exporten i första hand konkurrerar ut särskilt dålig produktion. Med tanke på att vi importerar en massa från länder som har lägre krav än våra vore det nog klokare att ersätta den importen i första hand.

Miljöpåverkan av den ökade handeln och sårbarhetsargumenten var mina främsta argument mot att öka exporten och jag såg egentligen inga relevanta invändningar mot dessa argument. Det finns mycket mer att säga om handel, det är en komplex fråga, men just därför förtjänar den en mer initierad diskussion än faktoiden och ryggmärgsreflexen att det alltid är positivt med ökad handel.


Min artikel i sin helhet:

Det är nu dags för livsmedelsbranschen att sträva mot samma exportandel som våra mest framgångsrika exportindustrier,” skriver landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i en debattartikel 2 januari. Av massa- och pappersproduktionen exporteras nära 90 procent och av sågade trävaror nära 70 procent, medan handelsbalansen av livsmedel är negativ med nästan dubbelt så stor import som export. Ministern har således mycket höga ambitioner. Men exportdrömmarna är varken realistiska eller önskvärda.

Sveriges handel med livsmedel

Det har alltid funnits något livsmedel eller någon jordbruksprodukt som Sverige varit bra på att exportera. Sill, smör, lingon och havre har till exempel varit historiska storsäljare. Livsmedelsexporten i dag består av bulkprodukter som torrmjölk eller spannmål, sådant som är svårt att sälja hemma som grisfötter och kycklingvingar, en mindre mängd ”vanlig mat” som cider och de chokladbollar Sven Erik Bucht nämner samt vissa profilprodukter som Absolut Vodka. Den största svenska livsmedelsexporten är norsk lax som passerar våra gränser på väg till andra länder.
Exporten har ökat i värde sedan EU-inträdet men importen har ökat i än snabbare takt. Svenskt jordbruk är helt enkelt inte konkurrenskraftigt på de flesta områden och det ändras inte genom att regeringen satsar nålpengar på exportfrämjande. Den stora utmaningen är i stället att inte importen ska fortsätta öka, hälften av den mat som äts är i dag importerad.
Nästan en tredjedel av den mjölk som Arlas bönder producerar exporteras som mjölkpulver medan importen av ost och andra förädlade mjölkprodukter stadigt växer. Beroendet av internationella marknader gjorde att mjölkkrisen 2015 – 2016 slog mycket hårdare mot svenska mjölkbönder än om de hade inriktat sig på att försörja hemmamarknaden. De svenska konsumenternas vilja att köpa svensk mjölk – och betala mer för den – resulterade inte i bättre pris till bonden eftersom de stora mejeriföretagen bundit sig till världsmarknadspriser.
Ett av de få tydliga målen i livsmedelsstrategin är att sårbarheten i svensk livsmedelsförsörjning ska minska. Livsmedelssystemet är sårbart på många sätt genom den centraliserade produktionen och distributionen, beroende av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel och våra konsumtionsvanor. Att odla all mat inom landet är därför ingen garanti för att vi får mat på borden vid en kris. Men ett kraftigt ökat beroende av handel för vår försörjning ökar utan tvekan sårbarheten.
Utöver den ökade sårbarheten innebär en ökad handel högre miljöbelastning. Utsläppen från den internationella handeln trollas bort i de nationella redovisningarna för växthusgasutsläpp men det är de utsläpp som ökar mest. Sjöfarten, flyget och den strida strömmen av lastbilar orsakar också mängder av andra miljöproblem som buller, spridning av mängder av giftiga ämnen och störning av växt- och djurliv.
Handel kan vara både ekonomiskt och ekologiskt motiverad, men av det följer inte att en ständigt ökad handel av skulle vara ett självändamål. Konkurrensen driver nedläggning av åker och betesmark i ett land som Sverige samtidigt som andra länder skövlar regnskog för att odla palmolja eller soja för den svenska marknaden. Det ökade handelsberoendet skapar också ett tryck på att vi ska sänka våra regler till de som gäller för de viktigaste konkurrenternas. På livsmedelsområdet har flera miljöskatter tagits bort och djurskyddsreglerna ”anpassas” nu till omvärlden – allt i den heliga konkurrenskraftens namn.
Ambitionen att satsa på svenskt jordbruk är välkommen men det finns viktigare områden än export att lägga krutet på. Karl-Ivar Kumm pekar på några sådana i sitt svar den 4 januari. Vi borde ta ett större ansvar för vår egen försörjning av livsmedel producerade på ett hållbart sätt i stället för att göra ökad export till ett självändamål.