The Viking Beef saga

Alla vill exportera! Att exportera bevisar att ditt företag eller din produkt platsar på den internationella marknaden, att du är något. Det är också mycket coolare att åka på kundbesök i Paris, New York eller Tokyo än till Kalmar.
I handlingsplanen för de svenska nötköttsproducenterna identifieras export som en lovande väg för svenskt nötkött. I och med den nyligen antagna livsmedelsstrategin finns det ökade resurser till exportsatsningar för svenska livsmedel. Ordförande för de svenska nötköttsproducenterna, Jan Forsell, säger i en intervju i Jordbruksaktuellt att det är för riskabel att bara ha en marknad (den svenska). Det kan man ju i och för sig förstå. Men är exportplanerna verkligen realistiska och är de önskvärda?

Det finns många olika former för framgångsrik export. Det kan alltid finnas utrymme för enskilda producenter med en unik produkt (en korv, rökt tunga eller något liknande) att hitta en nischad marknad. Men den typen av affärer är relativt annorlunda än det som en hel bransch kan satsa på, om man inte har en hel palett av intressanta nischprodukter som man skulle kunna marknadsföra gemensamt och det är inte förhållandet för svenskt nötkött idag och inte de kommande tio åren. Det kan givetvis finnas en marknad för någon del av kon som inte går särskilt bra att sälja i Sverige på samma sätt som det exporteras grisfötter och kycklingvingar. Men det är inte riktigt det som Nötköttsproducenterna talar om.

För att marknadsföra ”svenskt nötkött” behövs ett stabilt och samlat utbud av jämna kvaliteter till ett konkurrenskraftigt pris, gärna med någon annan form av konkurrensfördel, t.ex. fördel vad gäller hälsa, djurskydd eller miljö. Men finns de förutsättningarna?

Svensk nötköttsproduktion är småskalig och innefattar varierande uppfödningsformer och avelsmaterial. En hel del av köttet kommer från mjölkproduktionen. Det finns inget samlat utbud av jämna kvaliteter. Ingen aktör har mig veterligen klarat av att förse den svenska marknaden med ett samlat utbud av stora kvantiteter av samma styckdetaljer till en enhetlig kvalitet. Att någon skulle kunna göra det för exportmarknaden verkar ännu mindre sannolikt.

Det inhemska nötköttspriset är mycket högre än världsmarknadspriserna. Det är ingen tillfällighet att EU har högt tullskydd för nötkött, utan det och andra formella hinder mot importen skulle större delen av den europeiska nötköttsproduktionen redan ha försvunnit.

Redan dessa två förhållanden gör att det är mycket osannolikt att en storskalig export skulle kunna vara framgångsrik. Men de svenska mervärdena då? Visst finns det vissa mervärden, t.ex. låg användning av antibiotika och en skaplig djurskyddslag. Beteskrav är däremot ingen större konkurrensfördel. Det finns gott om konkurrenter som har beteskött, och där djuren faktiskt betar hela året. I i Sverige finns det ju en hel del inomhusuppfödning av tjurar, den får knappast några pluspoäng i det perspektivet. Den stora variationen i uppfödningen gör det också svårt att göra trovärdiga påståenden i marknadsföringen.

Min slutsats är att ett exportprojekt som strävar efter någon form av volym är dödfött. 

Är det ens önskvärt?

Volymen av svensk nötköttsproduktion är liten. Ungefär hälften av allt nötkött som konsumeras i Sverige är importerat. Om man, mot förmodan, skulle lyckas med svensk export skulle man ytterligare minska andelen svenskt på den svenska marknaden. Men en förutsättning för att man skall kunna övertyga handeln och kommunerna att de skall köpa svenskt nötkött är att det faktiskt finns. Det går inte att prioritera exportkunderna framför de svenska kunderna om man vill att de skall vara trogna. Men om man inte prioriterar exportkunderna har de hundra andra att köpa ifrån. Uthållighet och pålitliga leveranser är A och O för export.

Om man nu tror att Sverige kan öka produktionen och skapa ett samlat utbud av jämn kvalitet, varför skulle man inte i första hand öka marknadsandelen på den svenska marknaden? Sverige är inte heller ”en marknad”, det finns redan en särskild marknad för ekologiskt kött, en gryende marknad för etiskt slaktat och man skulle kunna skapa en marknad för gräsbeteskött osv. Restaurangmarknaden verkar också helt underutvecklad – det verkar vara mest utländsk nötkött som serveras där.

En del av de argument som används för att övertyga svenska konsumenter om att köpa svenskt kommer att klinga ihåligt när svenska bönder vill konkurrera med andras länders bönder. Skall inte andra länders konsumenter gynna det lokala av samma skäl? Hur skall vi försvara de onödiga transporter av mat som uppstår när vi exporterat nötkött och samtidigt importerar från andra länder?
Det var många hundra år sedan Sverige hade en blygsam export av oxar till Danmark och Tyskland, sedan dess har vi exporterat sill, smör, havre, lingon, vodka, fläsk och spannmål i olika perioder, men mig veterligen inget nötkött. Det saknas förutsättningar för Sverige att bli en storproducent av nötkött. Och så länge vi inte producerar ett överskott av nöt, eller i alla fall närmar oss balans kan det inte vara rimligt att vi skall ha grandiosa exportsatsningar för nötkött.

Jag har genom åren arbetat mycket med olika typer av exportprojekt och har dragit på mig regeringars och producenters ilska eller besvikelse genom att på ett tidigt stadium visa att deras drömmar om ett tjäna pengar på export är helt orealistiska. Det är lätt att se att the Swedish Beef tillhör den typ av initiativ som inte är värt besväret. Vi varken kan eller bör ”förse världen med kött” som Jan Forsell uttrycker det.