Tillväxt, symptom eller PROBLEMET

I torsdags hade jag en bokpresentation på Studieförbundet Vuxenskolan i Uppsala, arrangerad av dem och Miljöpartiet. Det var roligt, med mer än 50 personer trots fint väder. Och det allra bästa var att det blev väldigt bra diskussioner inte bara mellan mig och den kompetenta publiken, men också mellan deltagarna. Frågor som var särskilt heta var effekterna befolkningsförändringar; relationen mellan det lokala och det globala, och hur man kan kombinera starka civilsamhällen med ökad öppenhet samt hur viktig "politiken" är i förhållande till förändringar, dvs driver man förändringar i första hand genom att erövra den politiska makten eller genom att förändra verkligheten.

Eftersom jag inte riktigt orkar med att upprepa mig med samma saker hela tiden gjorde jag en delvis ny presentation, då passat jag på att ta upp saker som kanske inte är så tydligt uttryckta i boken, men som jag kommer att tänka på bla på grund av folks reaktioner på boken. Min bok tar upp tillväxten ingående och alla de problem som en konstant tillväxt medför. Det framgår också så smått av boken att tillväxten delvis drivs av det ekonomiska systemet och också av vår statusjakt, vårt behov av respekt. Men när jag gjorde min presentation så ställde jag frågan på sinj spets: är tillväxten ett symptom eller är det PROBLEMET. Jag tycker att det är rätt viktigt att klargöra det. Det är både psykologiskt viktigt och i sak viktigt när man skall förändra samhället att man inte riktar in sig i första hand på att behandla symptom (ibland är det ändå en strategi man måste ta t.ex. under krig, så det för det mesta först behövs ett vapenstillestånd innan man kan få till förhandlingar om fred).

Hursomhelst, både vad gäller den ekonomiska tillväxten och den globala befolkningstillväxten så ser jag dem nog i första hand som symptom på problem snarare än PROBLEMEN. Befolkningsfrågan skulle kräva en egen utredning så låt mig hålla mig till den ekonomiska tillväxten. Jag ser den i stort som ett uttryck för det följande:

• Ett ekonomiskt system som faktiskt bygger på att ekonomin behöver expandera hela tiden. Dvs det finns inbyggda mekanismer som gör att en stillastående ekonomi inte fungerar, och att den lätt hamnar i destruktiva spiraler om den stannar upp. Saker som driver på här är framför allt vinster som skall genereras överallt. Det spelar kanske inte så stor roll om det är i form av ränta, spekulation, hyror, aktieutdeling i företag eller var det är. Om vi har en stationär ekonomi så skulle alla dessa former av vinst leda antingen till inflation, dvs pengarna blir mindre värda hela tiden eller att pengar förs över från de redan fattiga till de rikare. Och även i inflationsalternativet händer det samma eftersom lönerna urholkas.
  
• Att vi människor hela tiden strävar uppåt in statusstegen och att vi i detta samhälle ser mer saker och högre inkomster som de främsta kvittona för att vi har en position. Det här har alltså två komponenter: att vi vill ha status och att vi får det genom pengar. Ett visst sökande efter status är nog något vi får dras med som en del av mänsklighetens arv. I de mer jämställda samhällena har det alltid funnits mekanismer för att tygla den så att det inte skadar samhället (det är inget unikt att vi försöker tygla mänskliga drifter, alla samhällen har t.ex. gjort det med sexualiteten, dvs man försöker styra den så att den inte stör samhällets byggstenar). I många fångststamhällen har det funnit kraftiga mekanismer för att hålla undvika att någon förhäver sig på andras bekostnad. Kanske vår egen förhånade Jantelag borde omvärderas.....Den andra sidan av status är det uttryck det får i form av pengar. Detta är däremot en nymodighet. I tidigare samhällen var inte pengar vägen till respekt och status. I krigiska samhällen var det ofta styrka och vapenmakt, i andra samhällen var det kunskap och kontakter med andar eller gudar. I många samhällen var de flesta människors roll och status definierad genom ärvd social ställning. Handel och ännu mer hantering av pengar sågs som sysslor ovärdiga ädlingar. Därför skapade allt silver som spanjorerna stal i Latinamerika inte särskilt mycket välstånd i Spanien, utan det mesta hamnade i England och Holland, eftersom de försåg spanjorerna med varor som de antingen producerade själva eller köpte i Kina eller Indien (för spanjorernas pengar). Samma förakt för pengar ledde till att judarna fick hålla på med dem i de kristna länderna, och i det muslimska Ottomanska riket var det de otrogna grekerna (just i dessa dagar är det lite osannolikt att någon skulle vilja låta greker ta hand om sina pengar...) som fick sköta handel och banker. Det var först i och med kapitalismen genomslag som pengar fick respekt, och att bli rik gav en väg upp även för tidigare undertryckta klasser. Det var kanske inte bara dåligt, men nu har nyttan av den tanken helt försvunnit och blivit en cancer. Alla vill ha mer än vad de har, tom de snorrika. En undersökning visar att när man frågar euro-miljonärer om de är nöjda med sin inkomst så säger de att de skulle vilja tjäna dubbelt så mycket.
• Användningen av fossila bränslen har möjliggjort att vi kapat de inbyggda biologiska gränserna som vi hade tidigare. De gränserna gjorde att tillväxt inte var möjlig i många samhällen (vart och hur skall man få mer saker när man redan utnyttjar alla resurser fullt ut.
  

De tre sakerna är det jag tror driver tillväxten mest, men det finns också andra som en långt driven arbetsdelning, politisk kortsiktighet (valfläsk) och skatter (!). Oj då, skulle skatter driva på individens tillväxhunger. Ja, jag tror det. Men det beror nog en del på vad skatterna används till. dvs är det för att driva krig eller stödja jätteprojekt med liten direkt nytta så betyder hög skatt helt enkelt att folk får mindre kvar, och att därför behöver jobba mer för att ha kvar samma standard. Om skatterna används för ett socialförsäkringsystem som får folk att känna sig trygga så kanske de kan minska sina krav på inkomster för de tycker inte att de behöver samma buffertar.... Sen får man ju inte glömma att staten använder ju alla de pengar man får in, och skapar då en enorm efterfrågan. Stat och kommun är ju de i särklass största kunderna

Nu har jag provocerat både marknadsliberalerna och skattekramarna.

För att komma tillbaks till öppningsfrågan. Jag tror att vi behöver komma till roten av det som driver tillväxten snarare än att driva nolltillväxt i sig som ett politiskt krav.